7 ANLEDNINGAR TILL SKRATT

7 ANLEDNINGAR TILL SKRATT (sju korta historier av Johanna Märkner)

Födelsedag
En lite annorlunda date
Gamla foton
En undangömd dagbok
”Hjälp! min pappa är en astronaut!”
I mina skor
Alicia har ett problem

Födelsedagen

Poggman vaknade denna morgon med ett leende.

Han skuttade ur sängen som en kalv på grönbete. Det var ingen vanlig dag idag , det var Poggis födelsedag – YES! Han ropade One…two…three…..” högt ut i tomma luften. Han gnuggade händerna.. ropade ”GRATTIS POGGIS, GAMLE KOMPIS!”

Poggman visste att han fyllde år och hur man skulle fira det. Han slet otåligt upp dörren till kylskåpet och log när han såg frukostbrickan han gjort i ordning kvällen innan. Där fanns hans chokladmüsli upphälld i en elegant vit skål och där fanns två brödskivor som skulle rostas.Han stoppade ner dem i rosten och gick in i badrummet. Han mumlade till sig själv att inte glömma att trycka på vita knappen så de hoppade upp. En ny brödrost borde han ha som inte var trasig.Han borde slippa alla idioter….Listan kunde göras lång med allt han var missnöjd med.

Han stod framför badrumsspegeln,ställde sig i olika vinnarposer och spände musklerna. Han kände sig som en superhjälte…. “Tuffast av dem alla” tänkte han om sig själv, som en kommentator utifrån. “vad jobbar den här coola killen med? LIvvakt? Ja, åt kungen har jag hört. Han är även brandman! “Nejdå, jag är aldrig rädd… inte ens om det är jag mot elden, och jag måste rusa in och rädda någon…. Ja jag känner rentav eldens rök…Brinner det nånstans?? Han rusade ut ur badrummet, hans hjärna mindes genast vad han skulle ha gjort.

När han plockade ut de två förkolnade skivor som skulle varit hans rostmackor svor han långa ramsor, men han lät inte sitt goda humör påverkas. Han gjorde sig snabbt två nya. Innan han intog sin frukost i sängen sjöng han Happy Birthday to you och gjorde “Folkets jubel”, skrek WEEEEEEEEEEEEEEEE!! Sen åt han glupskt upp frukosten. Han slängde in sig i duschen och skrubbade sig lendoftande som ett spädbarn med en hel armada av duschtvålsflaskor. Sen torkade han sig och klev i sin malätna födelsedagskostym. Han plockade fram paketen som var tafflligt inslagna i rött omslagspapper och klämde lite på det översta.

“AJAJ inte klämma!” sade han barskt till sig själv.
Han visste i och för sig vad han själv hade köpt till själv: diskmedel som skulle vara supereffektivt, ett storpack nytt kaffefiIter. Han hade till och med unnat sig en ny kaffebryggare för den gamla kunde ryka eller så smakade kaffet smörjolja. Det var alltså dags att skaffa en ny, innan han föll offer för en eldsvåda orsakad
av hans kortslutna kaffebryggare.

Kaffebryggaren var i det sista paketet.
“JAAAAAAAAAAAAAAAA! En kaffebryggare!” Han dansade ut i trädgården.
“Vad var det jag saa Pogge? Nuuuubliduväl glaaaaad?Nu ska jag dricka kaffe ur min nya bryggare och
skriva på min kommande bestseller….:”Nu kommer Poggboll”.

Tjugo minuter senare satt Poggman äntligen med sitt kommande bidrag till världslitteraturen och en kopp kaffe han tappert kämpat för (naturligtvis behövde han lite tid att förstå sig på kaffebryggaren, några koppar kaffe brändes vid). Han kände inspirationen flöda på sin jubileumsfest.

Poggboll, den tappre hjälten i detta litterära mästerverk, har funnit sina största passioner i livet – att besegra elaka superskurkar och rädda vackra flickor. Poggboll hade 62 olika moves att ta till i sin kamp mot ondskan.

Poggman var stolt över sitt verk. Han älskade den smarta storyn, den tuffe hjälten, de välarbetade dialogerna:

Kom an då, för fan!
Håll käften, bögjävel!
Spelar du tuff va??
Vi får allt se om du är tuff!

(Originaltexten reviderad då 40% av orden inte stavats enligt Svenska Akademiens ordlista)

Poggboll hade också 62 olika laserpistoler. Han behärskade 62 kampsporter.

Först hade Poggman varit stolt över talet 62. Han hade fått möjligheten att göra ett riktigt begåvningstest. Där fick man veta hur s4mart man var, vilken IQ man hade. Poggman såg att hans IQ var 62. Det tyckte han lät coolt och mycket. Tänk att han hade en siffra på hur smart han var. Sen läste han att den genomsnittliga IQ:n var 100. Hade man en IQ under 84 var man klart under genomsnittet, Hade man en IQ under 70 tillhörde man de 2% i världen som betraktades som utvecklingsstörda. Poggman blev arg, de måste ha skrivit fel. De måste ha förväxlat hans uppgifter ned någon annans. Men han hade ingen annan siffra att ge, så han höll tyst.

Men den som testade honom sade ju att han blivit felbehandlad i skolan. Att det var orättvist att han gick i en vanlig skola. Han tolkade det som att de inte förstod hans storhet, nu började misstankar komma att de menade att han var så korkad att han behövt specialanpassad undervisning. Det ville han dock inte kännas vid.

Nu när mästerverket “Nu kommer Poggboll” skulle publiceras skulle alla få se att han blivit lurad. Alla förlag skulle strida om rättigheterna att få vara distributör av hans genialiska hjältesaga.

Han hade i och för sig visat boken för en förläggare som undrat om Poggman ville att hans företag skulle gå i konkurs. Poggman undrade vad han menade. Han sade att alla författare skulle lämna dem. Inga konkurrerande förlag skulle ta dem på allvar.

Att avundsjuka kunde göra folk så galna! En person hade velat ge ut hans bok, en pedagog som jobbade med utvecklingsstörda. Anledningen presenteras tydligt:

“Mina elever skulle uppskatta det enkla språket och den rentav banala handlingen, så enkelspårig och förutsägbar”.

Poggman blev jättesur, han som fantiserat om Nobelpriset i litteratur hela dagen hoppades på andra reaktioner.

Nu var han på hugget. Nu skulle Poggboll kämpa mot den största SUPERSKURKEN och sen skulle han få sin hjältinna för gott.Han satt och skrev exalterat
medan kaffet kallnade i koppen. Fåglarna skrattade under sina flygturer och katastrofförfattarskapet nådde nya höjder.

När superskurken hade mött sitt öde och och den modige hjälten Poggboll vunnit sin hjältinnas hjärta skulle de ju leva lyckliga i alla sina dagar. Men då skulle det ju bli svårare att göra en uppföljare. Poggman vill ju att detta är den första i raden av odödliga legender om Poggboll. Så han beskrev hur Poggboll och hans räddade kvinna åt middag på en restaurang. Precis innan kyparen kom med notan reste han sig bara.
“Vart ska du?” frågade hon.
“Bort. Bort från dig, du är för tråkig och ful. Fan,det hade varit roligare att äta middag med superskurken. Jag kan inte slösa pengar på det här, notan får du ta själv.”

Och ut genom dörren försvann han, sökandes efter nya äventyr…. Den starke, modige hjälten…Gentlemannen – alla kvinnors dröm…POGGBOLL!

Poggman var rörd till tårar. Han hade avslutat den första boken, den häpnadsväckande omkullkastande yttringen av hans kreativitet. Han hade gjort det på sin födelsedag – det tydde på tur. Tänk om det var ett omen, kanske skulle man anse honom som tidernas störste författare. Tanken gjorde att han än en gång rördes till tårar.

Resten av dagen gick åt till att glufsa i sig pizza, spela sina favorit-TV-spel och fantisera om sig själv som nobelpristagare i litteratur. En olycksbådande känsla ville göra sig påmind – jaha det blev inte städat idag heller.Den bekräftades otrevligt mycket av dammråttorna som växt sig stora som fotbollar. Men Poggman lyckades ignorera rösten.

Herre Gud han fyllde ju år! Och inte städade nobelpristagare!

Han somnade lycklig i sitt dammiga sovrum, kastades genast in i drömmar där han, inbäddad i en gyllene aura, svävade på sockervaddsmoln (eller var det dammråttor?) bjöd sina fans till ett upphöjt podium där han tålmodigt signerade sin hjältesaga, trots att kön av fans ringlade bort mot världens ände.

Där lämnar vi honom….

En lite annorlunda date

Pettex vaknade med ett skrik. Det var kort och det kändes som om det försvann i samma ögonblick som någon annan uppfattade att han låtit sig märkas. Han visste dock att han hade ropat något. Han satte sig käpprätt upp i sängen och försökte orientera sig.

Han såg att han låg i ett rum med två nötta skrivbord där billiga tuschpennor trängdes med teckningar som skulle kunna utgöra diskussionsämne på varje skolkuratorkonferens. Där fanns också två bokhyllor fyllda med tidningsställ. Där på andra sidan fanns en likadan säng som hans egen, och där låg en ful person och snarkade. Pettex tittade undrande på honom. Vem var han? En kvalificerad gissning seglade upp i bakhuvudet, gjorde honom kallsvettig och full av ren skär dödsångest. NÄÄÄÄÄÄEEE, det var inte möjligt! Han tjöt av skräck.

Hans anfall av existensiell ångest mitt i natten gjorde inte de övriga i huset glada.
“Men Pettex sov nu!” hördes en tunn pojkröst från andra sidan väggen.

“Förlåt Tippex!” ropade Pettex in i väggen och samma sekund mindes han sin sjuåriga bror.

Han blev de följande sekunderna medveten om att han var Pettex, som likt alla andra nätter sov i samma rum som hans tvillingbror Portex. Och han visste att de liknade varandra, och de hade alltid gjort det sedan februarïmorgonen för 18 år sedan då de kom till världen.. Han visste också att ikväll var det den stora date-kvällen. Henke väntade på honom. Och de var inte ensamma, en stor grupp människor vaknade denna natt oroliga för att göra bort sig inför någon av motsatt kön.

Träsklösas date-kväll…. Vem kom på nåt så dumt??

På ….Stadshotellet?? Sen när var Träsklösa en stad?? Ok, han förstod att ett hotell som heter Byhålans Råttbo inte fick så många gäster… men han var glad att han slapp se skyltar som det stod Träsklösa City på – det hade stört hans sinne för korrekthet och för sanningsenlighet.

Han rös till.

Tack och lov somnade han genast om. Några timmars frist fick han i drömmarnas värld innan han hörde den skoningslösa väckarklockans illavarslande missljud. Det
kändes som om den hånade honom, där den satt som en hotfull landmina på nattduksbordet och spelade sin själlösa melodi om och om igen. Han gjorde ett utfall mot den, slog av den med milt våld.

“Vad håller du på med?” sade Portex. “Har du fått rabies eller?”
“Jättekul, Portex, jättekul. Du vet väl vad det är för dag idag?
”Jadå – vet du?”
“Jaaaaaa…. Jag vill inte bli påmind.”
“Men Pettex då…är inte det kul?”
“NEJ! Vem ska du gå på date med?”
“Det får dagen visa mig!”
“Vad menar du?”
“Jag har inte bestämt med nån. Jag sätter mig ute på gatan i en av våra trädgårdsstolar med en skylt runt halsen “Jag kan bli din date ikväll”. Vi får se vem som tar chansen först!”
“Ok….. Jag har bjudit Henke, ska hämta henne 18.”
“Men det är väl kul?”
“Om man visste att det gick bra, och hade nån kul bil att köra henne i…. Inte farbror Titus rishög.

“Äh, det går säkert jättebra”.

Portex skulle inte alls vara lika munter när de lade sig. Han kunde inte föreställa sig en heldag i trädgårdsstolen med en skylt runt halsen, men det var vad som väntade honom idag.

Och det var fler som var oroliga denna dag.

Ett nervöst Mumintroll satt i sitt kök och åt frukost. Han tyckte han hörde Snorkfröken sucka missnöjt hela tiden. Alla ljud i huset förvrängdes till varianter av Snorkfrökens läten som skulle medvetandegöra honom om att han gjorde fel eller nåt som inte dög. Dessa ljud var en ständig oönskad följeslagare i hans liv. Följeslagare…. Det var snarare detta som dikterade villkoren I hans liv och han försökte följa efter så gott han kunde.
Ständigt försökte han behaga den som aldrig var nöjd.

Efter frukosten satte han sig i trädgården. GlasögonSmurfen kom och satte sig bredvid honom.

“Du ser vissen ut Mumin”, sade GlasögonSmurfen. “Vad är det som tynger dig?”
Mumin tittade på den lille blå filuren som tittade på honom utan att vika med blicken. Det fanns en bekymmersrynka i hans blick. Han var uppriktigt intresserad av vad han hade att berätta och han tänkte hjälpa till så gott han kunde. Stackars lilla Smurf…Mumin suckade snabbt innan han kom ihåg att det var ju honom det var synd om. Han suckade igen, det här gången begrundade han sitt eget öde.

“Det är en date-kväll idag”, förklarade Mumin. “Nu måste jag visa Snorkfröken att jag duger”.
“Visa att du duger? Är det vad en date-kväll är till för? Är det inte att visa hur mycket man uppskattar någon?”

Mumintrollet suckade. Jo, det var väl sagt så. Verkligheten var en annan. Men han skulle minsann hålla även den fisförnämaste fröken i kvarteret nöjd! Han skulle slå på STORT!

Han berättade om sina dateplaner för Muminpappan, som med glädje hjälpte sin son. Hela konceptet växte ännu mer, särskilt efter det Muminpappan sökte stöd från de små blå vännerna i Smurfbyn. Han fick då kontakt med Raggarsmurfen, som blev djupt involverad. Mumin tyckte att det kanske började bli lite väl häftigt, men det var bättre än att göra henne missnöjd.

17.30 stod Snorkfröken redan i hallen och väntade. Hon undrade vad Träsklösa var för en ort och vad en date där innebar. Hon hade i vilket fall som helst tagit på sig sin finaste klänning. Hon suckade och hoppades han inte skulle komma i säckiga byxor med fiskespöt i handen och säga att han inte hunnit byta om, han och Snusmumriken hade fiskat hela dagen och han hade glömt tiden.

Hennes tankegångar avbröts av ett vrål. Vad var det? Hon öppnade dörren, och luften vibrerade av ett muller. Det lät som en gigantisk motor. Snart såg hon vad mullret kom ifrån – en gigantisk svulstig gyllene sportbil med rosa hjärtan målade på dörrarna.
“Herre Gud, så VULGÄRT” muttrade Snorkfröken. Jag känner ingen som skulle ge sig ut i ett sådant fordon!”

Hon blev nästan orolig när bilen kom körande mot henne. Hon trodde inte sina ögon när bilen stannade vid hennes hus. Hon stod orörlig och stirrade på den udda metallskapelsen som stod framför hennes garagedörr.

Hon visste inte vad hon skulle göra. Då vevades den lilla fönsterrutan som tillhörde förarsätet ner. En liten blå filur med skinande vita tänder och vattenkammat hår stack ut huvudet.

“Hoppa in, du har väl inte tänkt gå bakom bilen?”

I samma stund slogs dörren till baksätet upp. Ut gled Mumin, inte helt graciöst men det syntes att han i alla fall ansträngde sig.
“Mumin??”
“Den här kärran är väl lite bättre än vad jag kom med senast när vi skulle gå på date. Kom in”.

Skärrad satte hon sig bredvid honom i baksätet utan ett ord. Hon visste inte vad hon skulle svara.

För det första visste hon inte vad hon skulle tycka om Mumins val av färdmedel.

För det andra – när de senast skulle på date hade hon fått gå ner till den näraliggande hamnen, Mumin och Snusmumriken hade plockat upp henne i Snusmumrikens fiskebåt, full av fisk, varpå Snusmumriken lämnat dem vid gatuköket Mumin hade valt.. Hon hade omedelbart blivit på det dåliga humör som skulle bli tongivande resten av den kvällen.

Snorkfröken satt tyst och tittade ut genom fönstret. Även Mumin var tyst. Bara bilen lät för en armé.

Snorkfröken ryckte till när RaggarSmurfen gled förbi den smockfulla parkeringen utanför Träsklösa Hotell.

– Nej där äter vi inte middag, vi ska till ett ställe med klass, sade RaggarSmurfen lyckligt. Vi kan titta in där på vägen hem för att hälsa på de fantasilösa, log han.
– Nej vi äter vår middag på Svindyrt Svinhuvud, sade Mumin stolt. Och vår efterrätt intager vi på Sockerborgen. Sockerborgen har fantastisk utsikt och 18 sorters bakverk som serveras på silverfat och man får en egen specialtång att plocka med.
– Säkert utsökt! sade RaggarSmurfen.
– Och dyrt, sade Snorkfröken. Två av mina väninnor kallar stället för Ockerborgen.
– Vilka trista typer, sade RaggarSmurfen. Gör dig av med dem!

Mumin lyssnade inte ens på den diskussionen.

– Svindyrt Svinhuvud är den kände stjärnkocken Gottfried Glufsgries egna restaurang. Han tillagar mycket delikata rätter, mest känd är han för sin möra vildsvinsbiff med tryffelsås.
– Jaha….
– Vi är framme! ropade RaggarSmurfen och styrde in ekipaget på en parkering utanför restaurangen.

Mumin och Snorkfröken såg redan inne i bilen att två herrskap anlände samtidigt som de. De var propra och välklädda, och de riktade förfärade blickar mot deras fordon. Snorkfröken skämdes, vågade knappt öppna dörren.
Mumin kom runt och öppnade hennes dörr.

– Kom nu, min sköna, sade han.

Snorkfröken blev glad och slängde upp dörren ordentligt när hon var halvvägs ute på gatan. Det skulle hon inte ha gjort. Hennes dörr skrapade av färg från grannfordonets handtag. Det var inte så kul i allmänhet, men när grannfordonet uppenbart tillhörde den dyrare prisklassen var det förfärligt.

– OJ! sade Snorkfröken.
– Gå in ni, sade Raggarsmurfen. Jag fixar det här.

Mumin tog med Snorkfröken in i restaurangen. Hon var livrädd att alla inne skulle ha sett vad som hände. Hon förstod när hon tänkte logiskt att det inte var troligt, man kunde inte se deras bil från restaurangen, men hon kände nog dåligt samvete.

Inne på restaurangen verkade allas uppmärksamhet vara riktad mot TV-skärmar. En kypare kom emot dem.

– Här är Mumin och Snorkfröken, sade Mumin. Jag hade önskat det mest romantiska för henne ikväll.
– Ska bli, min herre, eller mitt Mumintroll.

Snorkfröken kände hur det hettade om kinderna.

Kom med här.

De gick i den dämpat belysta restaurangvärmen, där kypare i välpressade kostymer och välstrukna skjortor gled fram mellan borden med brickor. Mitt på restaurangens scen stod ett bord. Det hade blomblad strötts över. Scenen var dekorerad. Med vit päls och rött glitter, samt lysande röda hjärtan.

– Här ska vi sitta! sa Mumin.
– OJ, sade Snorkfröken.
– Vad får det vara till förrätt? frågade kyparen som ljudlöst glidit fram till dem.
– Ta räkor på hjärta som jag sade?
– Just det.

På momangen kom kyparna med rostade bröd som skurna till hjärtan. På dem en klick räkröra och några räkor.

Snorkfröken började äta. Det smakade underbart.

– Mumin, nu har du överträffat dig själv!
– Kvällen är inte slut än!

Plötsligt såg Snorkfröken en grupp fina herrar i kostymer som höll en violin i höger hand komma mot deras bord.

– Va?

Plötsligt stod de alla runt dem och spelade melodin till en av hennes favoritsmörlåtar, Endless Love.. Det lät otroligt vackert. Omgiven av den förtrollande musiken avnjöt hon sin himmelska förrätt. Hon och Mumin började diskutera några skeenden i Mumindalen. Stämningen var på topp.

Och på Träsklösa Stadshotell satt Pettex och Henke och åt samma förrätt som de vita mumintrollen. Även där hade någon kommit fram till den fantasifulla idén att rosta bröd och stansa hjärtan.. De skrattade och hade roligt. Pettex hade dock inte riktigt valt ett liknande färdmedel.Istället hade han rodnande av skam parkerat farbror Titus bil vid Henkes hus. Han såg borgmästare Tranström skratta på övervåningen. Henke var dock på nedervåningen och blev glad över hans ankomst.

– Tyvärr har jag ingen roligare bil att hämta dig i, sade han och nickade mot den skamliga skrothögen.
– Startar den?
– Jo, det klarar den.
– Men då så. då åker vi.

Pettex konstaterade att Henke inte brydde sig om att de åkte till hotellet i den klart fulaste bilen på parkeringsplatsen. När han lyfte frågan med henne skrattade hon.

– Meningen är väl att vi ska ha kul? Vad vi kommer hit i för bil ska andra strunta i.
– J-ja, sade han. Det har du helt rätt i. Det är bara det att många tjejer vill bli uppassade och vill få bevis att hon är omtyckt.
– Vadå, att du frågar mig om jag vill gå med hit tar jag som att du gillar mitt sällskap. Sen vad vi tar oss hit med har väl inte med det att göra. Som sagt, det är skönt att den startar, annars blir det jobbigt.

Pettex log och nu var han definitivt inte nervös mer. Han fattade att han inte behövde bekymra sig för såna här tillfällen.

Mumin och Snorkfröken hade avslutat sin förrätt. Hovmästaren stod nu vid deras bord och upplyste om att källaren var omgjord till jaktmarker där man kunde fälla sitt eget vildsvin. Under tiden tillagades middagen – ett annat vildsvin. Det skulle ta för tid om man skulle vänta för att äta det man skjutit – men det skulle kännas som man gjorde det, och man fick äran att äta sitt svin dagen därpå. Man fick ta bytet med hem.

Snorkfröken såg ytterst tveksam ut men Mumins ögon tindrade.

– Jag tar hellre räkor än vildsvin. Mycket nyttigare också, Mumin, vill inte du ha räkor?
Mumin såg fortfarande exalterad ut.
– Jag ska skjuta ett svin jag! Kom med ner och titta vetja!

Snorkfröken suckade. Irriterad gick hon efter Mumin, men hon kunde inte gå så fort som han. Nu var det som om han hade eld i baken. Som om det inte var irriterande nog blev hon minst dubbelt så arg när hon såg vem som väntade därnere. SNUSMUMRIKEN! Med ett gevär!

Snusmumriken och Mumin hittade varandra direkt. Deras ansiktsuttryck påminde om det hos barn när jultomten kommit in i rummet. De stod och såg på varandra och varandras gevär.

Precis när Snorkfröken hunnit fram med avsikten att dela ut en sur påminnelse att hon väntade vände sig Mumin och Snusmumriken om. Sekunden efter var de hos en skrattade kypare som släppte in dem i ett stort rum. Väggen till det rummet var gjort av glas så man kunde titta in.

Snorkfröken gick morrande fram till rutan. Hon såg Mumin och Snusmumriken springa i den konstgjorda skogen. Efter en stund svingade de sig i lianer. Till Snorkfrökens oerhörda förtret åkte de tillbaka igen med sin lian, och fram igen.

Vad höll de på med? Som småungar!! NEEJ, de svingar sig tillbaka IGEN!

Hon höll på att gå upp i atomer när hon såg dem fnissande ta lianen för att svinga sig framåt igen.

Hennes blick drogs till en dörr vid markplan som öppnades. Ut kom två vildsvin!

– Era vildsvin är här! ropade en man i dörröppningen.

Vildsvinen sprang rakt ut och Mumin och Snusmumriken tjöt av skräck. De var ju inte beredda.

Snorkfröken var så arg att hon knappt kunde andas.

Mumin och Snusmumriken hängde i varsin lian med rumpan neråt. Vildsvinen bökade och nafsade under dem, varpå de tjöt igen. Denna patetiska uppvisning pågick i några mycket långa sekunder innan en knall hördes, åtföljt av en till. Vildsvinen föll till marken. Dörren öppnades igen och där stod hovmästaren med ett gevär. Han gick fram till Mumin och Snusmumriken som fick bråttom att ta sig ner från lianen.

De pratade med varandra, Snorkfröken gick därifrån. Hon skämdes. Hon flydde upp till salen där alla gäster satt och satte sig ner vid deras bord.

En kvart senare såg man Mumin komma in genom salens portar. Han stannade dock till vid bardisken. Sittandes vid den hade Snorkfröken sett ryggarna på några damer forma en inte riktigt stängd cirkel, och de fnittrade och riktade sin uppmärksamhet fäst vid något nere vid cirkelns mitt. Snorkfröken hade inte brytt sig om vad det var för något men när Mumin drogs dit gick hon efter. Vad var det? Det kunde inte vara Snusmumriken, hon skulle ha sett honom komma in.

Hon kände genast igen Smurfen som kört den svulstiga bilen. Vad hette han? Raggarsmurfen??

Jodå, nog gjorde han skäl för sitt namn där han satt i mitten av bardisken och höll låda för fnittrande damer. Den blygsamme man som stod och skulle servera där fnissade mest han också. Han hoppades troligen få nåt som blev över.

Han och Mumin ville bara stämma av var den andre var. Mumin såg sig sen snabbt runt och upptäckte Snorkfröken. Utan ett ord vände de om och började gå mot sitt gemensamma bord.

– Ursäkta att det tog lite tid. Jag ville ge vildsvinet en sportslig chans.
– Jo…. jag förstår det. Blev det nåt praktskott då?
– Jodå – mitt mellan ögonen! sade Mumin och började puta med bröstet. Snorkfröken började skratta.
– Träffade lianen det mellan ögonen? fnittrade hon.
– Vadå??
– Nej inget. Vart är vildsvinet?
– I kylen, jag får det när vi åker hem.
– Eh… ja-ha…..
– Här står min huvudrätt. Har du fått din?
– Jag har redan ätit upp den.
– Ok, jag skyndar mig! Sen åker vi till Ockerborgen… nej jag menar Sockerborgen.

En liten komplikation hade visserligen dykt upp, men de var sötsugna så det fick bli en utflykt till Sockerborgen, trots att de hade ett vildsvin att få med sig hem och deras vrålåk var inte direkt designat med funktion i åtanke. Det enda bagageutrymme som fanns rymde väl ett av Sockerborgens wienerbröd. Snorkfröken ville att han lät vildsvinet vara kvar, men det var otänkbart. Vildsvinet fick sitta mitt emellan dem istället.

Snorkfröken tyckte den korta vägen till Sockerborgen kändes oändligt lång.

Som tur är fick hon njuta av så goda bakverk att all irritation rann av henne. Middagen avslutades med den goda stämning som inlett den. Hon brydde sig inte ens om vildsvinet bredvid henne när hon kördes hem.

Samtidigt gled Henke ur bilen vid sin pampiga borgmästarvilla. Hennes far Tryggve Tranström satt i soffan och tittade på TV, hon gjorde honom sällskap.

Alla fyra date-hjältarna hade vaknat nervösa men hade haft en trevlig dag som gjort dem glada.

Bara Portex var sur, Pettex fick lägga lite energi till att försöka se det från den ljusa sidan. Han hade fått vila länge i trädgårdsstolen. Han hade sparat pengar. Han hade inte riskerat att träffa nån trist typ som pratade om sin hobby att samla servetter med kaniner på.

Det gick inte hem. Pettex suckade. Tur att Portex aldrig var sur länge.

Gamla foton

På gatorna närmast sin bostad sprang en man runt med en hysterisk uppsyn.

De flesta skulle tillskriva honom ett alldagligt utseende,men de skulle höja lite på ögonbrynen åt det ovanliga namnet Robert von Achenbach.

-TIPPEX! TIPPEX var är du?? ropade han.
– Har du skrivit fel? skrockade en gubbe som roades av att grannsonen hade samma namn som korrekturfärgen som användes till att måla över felskrivningar när man använde skrivmaskin.

Han gick in i huset igen.

– TTIPPEEEEEX! Var kan han vara??

Tippex var inte särskilt långt bort från sin far. Han var på vinden. Där var han i säkerhet. Nu hade han fått nog, Inte en släktträff till, de var outhärdliga. Han tänkte stanna där tills alla gräsliga släktingar försvunnit.

Han hade fått höra att man faktiskt måste bjuda till lite. Det hade han gjort alldeles tillräckligt. Han hade gått på fyra släktträffar på bara en månad. De hade råkat anhopa sig, det var två bröllop, en begravning och en 50-åring som tvingat ihop deltagarna till denna groteska fars som betecknades som släktträff. Ingen såg fram emot den stundande kraftmätningen. Alla deltagare var tysta och sammanbitna. När ytterdörren öppnades och de insåg att de måste gå in såg de ut som fångar i Stalins Sovjet som deporterats till Sibirien och som kliver på tåget tiĺl iskylan.

Klimatet på platsen var lika hjärtligt och varmt som i Sibirien, med genomträngande blickar, ljudliga suckar, sura miner, hånfulla kommentarer och ständiga vridningar på armen. Man hoppades att tillräcklig tid gått för att kunna fly fältet utan att vara direkt oförskämd.

Det finns en gräns för vad man orkar. Släktträffar var ju det mest fruktansvärda gissel som gick att uppbåda. En samling helt olika människor som avskydde varandra.

Nej, Tippex hade fått nog. Han tänkte undersöka vinden istället. Han var aldrig uppe där.

Och hans blick fastnade genast på traven med fotoalbum. Han undrade vad det var för bilder. Genast gick han fram och kikade.

Han såg sin fars klassfoto. Robert von Achenbach, ja där var han. Årskurs ett….hans far var lika gammal som han var nu. Oj hjälp… såg han ut så?

Hans far i sjuårsskepnad flinade rakt i ansiktet på fotografen. Han såg en glugg där mjölktandsmodellen av de båda framtänderna en gång suttit
Hans far såg rentav busig ut.

Tippex drog upp två närbelägna lappar med och kände hur spänningen steg kraftigt. Han kände på sig att han var på väg att hitta nåt kul.

Han plockade upp en handmålad skylt.” Herr Lök, Svampen Sigurd o Mr Ketchup??’’
Tippex anade oråd.

Ett stort foto låg under skylten. Där var en liten kille med en brun overall med tillhörande svamphatt, en kille med en hemmagjord hatt av hårdplast där en stor ketchupflaska var påklistrad. Sen var det hans far i sjuårsmodell, med en lökdräkt på sig. Han såg verkligen ut som om hans ande återuppstått i en purjolök.

Det här var perfekt, troligen precis vad som behövdes för att få hans far på gott humör.

Han smög ner från vinden. Han hittade sina föräldrar i hallen, där de just tagit emot gästerna. Alla såg lika muntra ut som om nyhetsuppläsaren sagt att världen som stod inför ett kärnvapenkrig nu fick inse att det har börjat.

– Pappa, du ska bara se de här roliga bilderna!

Hans far tog kortet ur hans utsträckta hand. Hans ansikte var förväntansfullt och glatt. Tippex undrade om han skulle vilja visa alla i släkten bilden av sig själv i purjolöksutstyrsel.

Han blev snart vittne till att hans far vägrade låta bilden av sig själv som purjolök bli känd. Han blev vit i ansiktet och spärrade upp ögonen när han såg vad bilden föreställde. Blixtsnabbt slet han tag i den.

– TA BORT DET DÄR!! Gå härifrån! Håll dig härifrån!!

Fem minuter senare hade Tippex återvänt till gömstället på vinden. Han förstod sig inte på sin far. Först skrek han och jagade honom för att han var borta. Och sen när han väl kom dit ville han att han skulle försvinna igen.

Han skakade på huvudet. Han hade i alla fall mycket trevligare på vinden. Han hade fått med sig massor av godsaker, så han hade verkligen inte bråttom ner.

Farväl, släktkalas!

En undangömd dagbok

Marina Nilsson älskade sitt jobb som skolkurator. Hon tyckte om att hjälpa dem som hade det svårt på något sätt. Att lyssna, trösta och analysera. Hon var djupt engagerad och drog sig inte för att kasta sig in i saker med hull och hår. De som tyckte om henne beskrev henne som en eldsjäl som verkligen kämpar för det som ska leda till positiv förändring.

Det fanns dock en skara som drog sig undan henne, det var de som skulle kalla henne för “jobbig, söndertolkande, tjatig”, och tyckte hon kunde låta oviktiga saker få vara. Det fanns en del människor som till och med hade riktigt svårt för henne. Det var den kategori människor som visserligen kunde samla in lite eländespoäng i och med sin bakgrund och sina minnen/förflutna upplevelser men som hade skakat allt av sig eller åtminstone hittat verktyg så de var beredda när de hamnade i besvärliga situationer.

Marina satt i denna stund i sitt vardagsrum och funderade över ett samtal. Hon retade sig på hur samtalet hade utvecklats. Hon hade hittat konflikter som säkert påverkade honom negativt, och börjat analysera dem. Men han gjorde motstånd, han trodde inte hans gräl med pappan dagen innan hade något att göra med hans impulsiva snattande av en Marabou Daim-chokladkaka. Han trodde mest lågt blodsocker och en tillgänglig god chokladkaka hade fått honom att tappa fattningen. Han hade uttryckt att han inte var orolig efter att ha åkt fast.”Det var ju en engångshändelse”. Jaha ja…men så hade väl alla som sysslade med tung kriminalitet också sagt…

Hon suckade åt denne unge man och hans ignorans. Vart skulle det sluta? MC-gäng och skottlossning i Malmöförort?

Hon såg sin äldste son Gaysers gympapåse och ryggsäck ligga på soffbordet. Hon suckade igen. Att han aldrig kom ihåg att plocka ur sin påse själv! Han som fyllde 14 om tre veckor!

Hon sneglade ner i ryggsäcken och hennes nyfikenhet växte kraftigt när hon såg en bok sticka upp. Vad var det? Hon kände inte igen den. Hon måste säkerställa att det inte var något som var farligt för hans hälsa eller hans utveckling.

Hon var annars själv ganska bra på att skapa besvärliga situationer. Bara att döpa honom till Gayser bäddade ju för problem! Han hade varit mycket arg av sig så hon tyckte det var symboliskt att namnge honom efter de heta källorna på Island. Stavningen gejser retade hon sig på så hon bytte till ”Gayser. På pastorsexpeditionen hade de upprepat frågat henne om hon var säker på detta . Först flera år senare kom hon på varför.

Hon stack ner handen och fick upp en svart A5-bok, linjerad. En vit klisterlapp på framsidan angav vad hon höll i handen.

Dagbok! läste hon. Har min GAYSER skrivit dagbok??

Snart såg hon att hennes Gayser inte författat detta, det var någon BEA.

Hon öppnade pärmen och möttes av ett stort hjärta som innefattade namnet Samuel. Marina skrattade och tänkte att det var omöjligt att inte förstå vem hon gillade. Hon märkte att hon blev irriterad över att flickan valt SAMUEL och skrivit hans namn där. Hennes mammahjärta hade velat vibrera över åsynen av ett rött hjärta som inramade namnet GAYSER. Fanns det inga fina flickor som skrev sådant?

Var var han förresten? Hon blev orolig en stund men pustade ut när hon hörde honom smälla igen köksdörren. Han var ute i hallen där hon kom och mötte honom med väskan och gympapåsen. Han noterade genast vad hon hade i handen och rynkade ögonbrynen.

– Vad är det? frågade hon.
– Låt bli mina grejer! muttrade han ilsket. Släpp ner dem!

Målbrottsrösten svajade och han knep med ögonen.

Marina släppte ner sonens pinaler och suckade.

– Du kan väl ta reda på din gympapåse!
– Brooooossan! hördes en tunn pojkröst.
– Ååh , Kim, sade Marina.
– Broooooossaaan! upprepade Kim och kastade sig först i famnen på sin bror.

Föremålet för hans dyrkan stönade till följd av den omilda behandlingen. Det var dock inget som fick Kim att vara försiktigare mot sin storebror. Även om det skilde åtta år mellan dem var inte brodern okrossbar.

– Att bo med dig är det bästa jag vet! utbrast Kim hängivet.
– Att bo med dig är som att ha en egen pytonorm! svarade Gayser.
– Vad gör den? Kim lät lite förhoppningsfull, en pytonorm lät ju lite tufft.
– Kramar ihjäl sina offer och äter upp dem, muttrade Gayser och gick med bestämda steg in i sitt rum. Han hade sina väskor i höger hand.

Han smällde igen dörren som markering att inkräktare inte var önskvärda just nu. Nu skulle han inspektera sin praktfångst.

Beas dagbok. Hon hade varit oförsiktig och låtit den ligga väl synlig i en vidöppen väska. Det måste hon ju förstå att han var tvungen att plocka upp den när det var rast.

Nu skulle han snart få inblick i hennes hjärtas mörkaste hemligheter.

Han stack först försiktigt ner handen i väskan. Först kände han försiktigt, sen häftigare. Till slut slängde han ut varenda sak en efter en – utan att hitta dagboken.

Vem hade tagit den??

Bea hade tagit tillbaka sin dagbok. Den ormen hade upptäckt stölden och återtagit sin egendom! FAN alltså!

Han suckade uppgivet och såg på klockan. Han hann göra matteläxan innan middagen.

Han plockade upp matteboken från fönsterbrädan där den landat när han kastat runt ryggsäckens innehåll. Fönstret var vidöppet och han bodde på femte våningen i ett flerfamiljshus. Det var tur att han inte var lite starkare, då hade han fått vandra på gatan och söka sin kunskap.

Mattetalen samarbetade med honom i alla fall. Han var nöjd när han kunde konstatera att läxan var gjord och kunde slå igen boken. Han kunde känna hungern riva i magen och lämpligt nog kände han doften av köttfärssås och nykokt spaghetti leta sig fram till näsborrarna. Ljuvligt. Tur det! Han var på för dåligt humör för att kunna förhålla sig till fiskbullar.

Maten är serverad! hördes hans mor från köket. En ljuvlig bekräftelse på vad som stundade. Han gick in i köket – och tvärstannade.

Synen som uppenbarade sig för hans ögon var absurd, helt omöjlig att smälta, helt ofattbar, gick inte att ta in.

Hans mamma satt vid matbordet och glodde i Beas dagbok.

Hur i helvete hade hon fått tag på den?? Han kände sig nära hyperventilering.

Hon måste ha plockat ur den ur hans väska!

Satan! Hur kunde hon?! Vilken lömsk flugsvamp! Nu satt hon absorberad av den vid matbordet, hon tog snabbt mat på sin tallrik innan de hann börja ta något. Gayser blev irriterad, hon brukade alltid låta dem ta först, nu rev hon åt sig föda som en liten självisk råtta i experimentlabbet.

– Vad är det du läser? frågade han.

Genast flög dagboken undan, först nu märkte hon att de kommit. Hans bror Kim märkte inte vad som pågick, han var i sina egna tankar och begrundade det faktum att hans mage var tom och det glädjande nog nu stod en gryta spaghetti och en traktörpanna full med köttfärssås framför honom. Han började lassa upp omgående. Så enkel var världen när man var 6 år.

Gayser väntade till sist men agerade sen snabbt. Han hann slänga i sig maten före sin mamma, nu hade han alla möjligheter. Som tur är började Kim gnälla och begära att hon gjorde i ordning nån av hans leksaker, hans mamma kunde inte få stopp på kakafonin på nåt annat sätt än genom att följa med till Kims rum.

Han låtsades ha för avsikt att också lämna köket. Men i ett gyllene ögonblick då Kims klagosång slukade all hennes uppmärksamhet sträckte han sig som en gummiorm mot hennes stol och fick fatt i dagboken. Den gled kvickt in under hans skjorta.

Han kilade sen förbi sin mor, vigt som en katt. Han rusade in i sitt rum, stängde först dörren. Sen fick han en bättre idé. Han gömde dagboken under skjortan, öppnade dörren och ropade till sin mamma att han skulle hjälpa farbror Klemens att spika upp tavlan.

Marina hade ju kommit tillbaka till köket och börjat leta febrilt efter dagboken. Hon undrade vart hon hade lagt den, det var ju omöjligt att nåt sånt försvann. Hon hörde Gayser nämna att han skulle till Klemens och såg honom kliva i skorna och gå ut genom dörren. Han slog ut med båda armarna och hade bara skjorta och jeans på sig, så han höll ingen dagbok i handen. Han hade ingen väska med sig.

Så fort han stängt dörren smet hon in i hans rum och började smygleta. Det var D så det var lätt att hitta. Men hon hittade ingen dagbok, Hon sökte hysteriskt utan resultat i en och en halv timme, sen fanns det inga mer skrymslen den kunde gömma sig på. Kim kom in i rummet.

– Varför tittar du i Gaysers rum? frågade han. Du säger ju till mig att jag inte ska vara här!
– Jag tappade min ring, sa hon.
– Jag ser ingen ring.
– Nej jag tappade den. Har inte hittat den.
– Hoppas du hittar den, sa Kim och gick ut.

Hon suckade tungt. Det var skandalöst. Hon hade ljugit för sin son.. Om han fick veta att hans egen moder ljugit för honom kunde han säkert få hemska emotionella skador. Han skulle tappa tron på världen, vara som en otrygg osalig ande som far runt i sökandet efter ärlighet och förutsägbarhet. Kanske skulle hans inre lidande manifestera sig i missbruk! Eller utåtagerande beteenden av olika slag.

Naturligtvis skulle folk svara att det var väl ingen stor grej. Du letade inte efter en ring, det var en bok. So what? De skulle inte förstå. Det handlade inte om vad det var, det var DET FAKTUM ATT HANS EGEN MOR HADE LJUGIT FÖR HONOM. Det var mycket skadligt.

Hon suckade igen och gick ut ur rummet. Hon gick in till Kim och försökte kompensera för sina skadliga handlingar genom att umgås med honom. Hon accepterade att spela memo med honom. Denna förutsägbarhet i spelet var säkert vad han behövde just nu.

Gayser hade det bra hos farbror Klemens. Han hade spikat upp hans tavla på fem minuter och sen satt han i en fåtölj och njöt av den härliga läsningen. Klemens var så uppslukad av sina tennsoldater att han inte märkte att publiken hade eget att göra.

Han skulle ha tennsoldats-show som tack för insatsen. Han skulle förevisa alla 39 figurer och sen visa något egenskapat kreativt scenario.

Han var snart absorberad av att föreläsa om alla karaktärer i tenn framför honom. Sen var det stora slaget om Bankeby som skulle delas med Gayser. Han var helt inne i sin strid, lät som ett fyrverkeri där framme, ackompanjerat av “Aaah” och “Oooh”. Gayser satt med huvudet riktat mot honom men blicken var nedslagen, han hade dagboken i knät, fick upp den första sidan.

12 januari hade hon visst börjat skriva. Dagboken började lika patetiskt som den slutade.
Inledningsvis hade hon skrivit “Samuel, idag har jag varit kär i dig i 43 dagar. Men du ser mig inte, du ser mig inte!! Mitt hjärta skriker efter dig, du ser det inte.”

“Man ser väl inga skrik? tänkte Gayser flinande. Dem hör man väl? Hur låter ditt skrikande hjärta? Som Tarzan under bröstkorgen?” Flinet växte till skratt när han läste att hennes hjärta sjöng Samuels namn. Hennes hjärta hade visst egenskaper inget annat hjärta hade. Det kunde skrika och sjunga. Vad kunde det mer göra? Jonglera?

Han kastade en snabb blick på slaget om Bankeby som utspelades framför honom. Skaparen av detta drama hade ännu inte märkt att hans publik var helt ointresserad så han tittade ner på dramat han höll i sina händer igen.

“Samuel, ska jag dö?? Ska jag dö så du ser mig? Ska jag sjunka under jorden?”

“Då syns du inte så bra, svarade Gayser Bea. Håll dig kvar ovan jord, du”

Det bästa var den löjeväckande dikten på sidan bredvid. Han fick en idé och fnissade för sig själv. Han tog en skärmdump på den. Sen avbröt han slaget om Bankeby och sade till Klemens att han behövde gå hem. Han rusade förbi huset där Bea bodde och släppte ner dagboken i brevlådan.

Han såg extra mycket fram emot fredagslunchen. Skolledningen hade med avsikt att göra eleverna sugna på läsning kommit på idén att biträdande rektor läste stycken ur böcker eller små historier som eleverna gjort i mikrofon framme på scenen i matsalen för alla under fredagens lunch. En del elever hade lämnat in historier och fått dem upplästa.

Gayser lämnade in sitt bidrag anonymt. Han hoppades att det skulle gå bra ändå.

Han var spänd som en fiolsträng när de satt vid bordet. Bea satt och skrattade bredvid sin bästis Fanny, han hörde till och med henne säga att hon var så glad, hennes dagbok hade varit borta men hon hade hittat den i brevlådan.

Snart skulle skrattet bytas ut mot förskräckelse. Det raspade i mikrofonen och den bekanta figuren påkallade allas uppmärksamhet.

– Jaha…. hördes biträdande rektorn tydligt i mikrofonen.. Jag tänkte jag skulle börja med en dikt…. den som har skrivit den vill visst inte säga sitt namn… men det var modigt att bara lämna in den här:”

Bea såg förväntansfullt på honom. Gayser såg hennes min som snabbt byttes ut till förfäran när hon hörde sin egen poesi eka i matsalen.

De romantiska orden åtföljdes av ett rungande gapskratt.

DU ÄR DEN VACKRASTE SOM FINNS
DU ÄR SOM HONUNG I MIN SJÄL
DIN RÖST ÄR DET UNDERBARASTE JAG MINNS
DU ÄR FANTASTISK, JAG ÄR KÄRLEKENS TRÄL

DINA ÖGON ÄR SOM STJÄRNOR FINA
DINA LÄPPAR, JAG ÄLSKAR DOM
Å, OM DU BARA VILLE LÄGGA DINA HÄNDER I MINA
SÅ VORE JAG LYCKLIG ÅRET OM

Hjälp – Min pappa är en astronaut!

Ja, vi har tidigare konstaterat att Marina Nilsson älskar sitt jobb som skolkurator. Ingen är nöjdare än hon över att hon fått det jobbet! Hon poängterar att hon lägger mycket energi på att arbeta förebyggande!

Många undrar vad det innebär att arbeta förebyggande. Det är en sån där “välanvänd term” (man kan säga floskel eller klyscha också) i många sammanhang.

– Man ligger steget före. brukar Marina svara medan energin tydligt går till att se viktig ut.
– Vad innebär det, rent konkret? frågar någon jobbig typ som bara inte kan ge sig.

Man ser till att allt är bra så inget dumt händer! Man arbetar med deras sociala relationer, man gör olika gruppövningar, man pratar med dem enskilt i grupp.. Ofta kommer de till mig, men ibland har jag uppsökande verksamhet…

– …Går du och sätter dig hos elever alltså?
– Oja, både i grupp och enskilt.
– Eh…vill de det?
– Åh, du anar inte hur svältfödda ungdomar är på uppmärksamhet och kärlek ! De längtar sååå efter att bli sedda!!

Marina såg ädel och drömsk ut några sekunder, sen såg hon att människan framför försökte hålla sig för skratt.

– Vad är det som är så roligt? undrade hon syrligt.
– Nej jag tänkte bara på sen nåt kul som hände för tre dagar sen, ursäkta.

Marina blev inte delgiven vad det roliga var. Hon hade inte velat veta att Beppe Engman i 8B berättat att när hennes ”uppsökande verksamhet” inleddes med hennes uppdykande i matsal, skåphall eller uppehållsrum kunde en utomstående fascineras av alla dessa ungdomars samtidiga flyktbeteenden. Alla gjorde sig så osynliga som möjligt, helst skulle de vara ett med luften eller så ville de bara UT.

Alla tittade sen med ögon fyllda av medlidande på den eller de stackare som till slut föll offer för Marinas uppsökande verksamhet. Deras rast var nu bara lidande som skuĺle uthärdas.

Marina berättade gärna stolt för den stackare som tvingades lyssna att hon inte höll sig passiv under sin stalkning av elever. Hon engagerade sig helhjärtat i samspelet.

Jo…. Hade hon haft vett att vara tyst hade många inte känt lika stark aversion mot hennes sällskap. Men tyvärr hade Marina inte riktigt känsla för hur mycket plats man ska ta. Umgänget blev allt mer Marina Nilssons monolog, med för hög andel moralkakor som flög ur hennes mun som projektiler som eleverna duckade från medan de väntade på att befrias av klockans ringning. Alla hatade skolklockan i vanliga fall, för deras var ovanligt gäll och genomträngande. Men det fanns grader i helvetet. I jämförelse med Marina Nilssons moralkakemonologer var det den ljuvaste musik.

Nu, denna morgon som inlett den tredje veckan på påbörjade hösttermin, hade rektor Jens Rydberg uppäckt två gråa hårstrån i spegeln när han rakat sig och förfasat sig. Hans dåliga humör hade inte blivit bättre när han redan från köksfönstret såg en lapp på bilens framruta. Han sprang ut och nerför alla trappor i rekordfart – Jodå, det var en böteslapp. Varför böter nu ?? Han tittade på det finstilta nedan. De städar gatan varannan onsdag?? Men hur i all världen kan de tro han skulle hålla reda på sånt?? Jaha, det var därför han så lätt hade hittat parkering mittemot porten!

Han startade sin dator fem minuter försent. De två elever han hade bestämt träff med stod redan där när han kom. Det han skulle tala med den ena om var hans sena ankomster. Han var nog medveten om det och fnissade när rektorn visade sig.

– Även rektorer kan visst försova sig, sade han muntert.
– Jag har inte försovit mig! Jag fick böter!
– Böter? Vad har du nu ställt till med?.

Han kom på att det var inte så bra att berätta om böteslappen i samma stund som det slank ur honom. Så nu var det dags att återerövra sin auktoritet.

– Jag kallade inte hit dig för att prata om mig! Det är din situation och din framtid jag vill värna om! Varför kommer du för sent?

Den unge mannen hette William och gick i 8a. Han funderade först på att hitta på nån snyfthistoria, men ändrade sig hastigt när han insåg konsekvensen – han skulle skickas till kuratorn. Nej. Bara inte det. Bättre att vara ärlig.

– Jag vet inte, jag får jämt bråttom på morgnarna, missar bussen.
– Jag tycker du ska gå och analysera vad det här beror på, sa rektorn skarpt.
– Annars har jag en idé, sade den unge man som var med som sällskap. Ställ in larm på mobilen när du måste vara färdig och när du måste gå.

Rektorn blängde på honom. Naturligtvis kom han med det bästa förslaget. Han hette Loke, det visste han. Hans föräldrar var visst fans av vikingatiden. Hans äldre bror Tor gick i gymnasiet nu.

– Jaha, vi kan väl ta o pröva den lösningen i ett par veckor så får vi se hur det går. Ok ni kan gå till lektion nu!
– ÄÄäääh, sade de. Kan vi inte få göra nåt annat? Vi kan städa ditt skrivbord, sortera papper….
– …. sopa golvet….
– Varför vill ni det?

Det framkom att kurator Marina Nilsson höll i den pågående lektionen. Hon hade temat föräldrars yrken.

– Får hon veta vad min far sysslar med kommer hon att skämma ut mig totalt, stönade Loke. Han är servicetekniker på Flygvapnet, hyrs ut till NASA ibland. Hon kommer ju att gå igång på det. ”Är din pappa astronaut??” Hon kommer att fråga ut mig, hon kommer att säga dumma saker… så får jag väl heta Loke Skywalker….
– Ok, ni kan faktiskt sortera de här papprena, det skulle faktiskt spara tid.

Han behövde inga fler argument. Han förstod mycket väl vad Loke menade. Han kände till Marina Nilssons beteendemönster.

Han kunde således känna den glädje man ändå känner när man gjort en god gärning för en medmänniska.

“Den här dagen slutade mycket bättre än den började!”
tänkte han.

I mina skor

Poggman vaknade upp med ett stort förkrossat tjut. Den stora dagen han väntat på var över. Han fick nu vänta ett helt år till på att fylla år. Det var så sorgligt att ännu ett utdraget tjut fick vara på sin plats. Som tur är var inte Poggman den långsinte typen. Han hittade snart någon anledning att vara glad.

Han kom på att Gargamel hade bjudit honom på lunch idag. Kanske skulle han få bli hans trollkarlslärling just denna dag! Han tittade på klockan. Fyra eländiga timmar att vänta! Han suckade och gick till sin nya kaffebryggare. En kvart senare hade Poggman lyckats bränna vid tre koppar och lyckats dricka en. Det artade sig, igår hade han behövt fem minuter till och fyra koppar hade bränts vid. Han skulle till slut stå där som en vis man som inte brände vid sitt kaffe när han skulle fika!

Timmarna sniglade långsamt fram, han hade prövat de flesta av sina roliga leksaker när det äntligen blev lunchdags. Pilbågen hade fått inleda dagen. Det slutade med att han träffade grannkärringen Petronellas hatt och då hade rabalder uppstått. Han lyckades avstyra henne från våldshandlingar när han fick reda på att hon också var bjuden till lunch hos Gargamel. Han hade föreslagit att de tog med sig gåvor och frågade vad hon skulle ta. Förutom att han var en framtida berömd författare så var han också en snillrik uppfinnare. Hans världssensationer var bara inte upptäckta än. Han skulle ta med en uppfinning till Gargamel. Då skulle hans chanser till att få bli trollkarlslärling öka.

Vad gjorde egentligen en dum kärring som Petronella på dagarna? Hon hade en hund som hon tränade med. Han fnittrade åt minnet när han hade förvandlat den till en groda av misstag. Petronella hade skrikit ramsor som hade fått luften att falla ner framför honom. Idag skulle hon skulle ta med bröd, ost och smör till Gargamel..

Poggman skrattade. Vilken trist gåva!

Han gick dit fem minuter innan utsatt tid. Kreativ som han var hade han självklart ingen dammig blombukett i handen. Han hade istället kommit på den spännande idén att slå in några fyrverkeripjäser. Gargamel skulle hedras med pompa och ståt.

Gargamel öppnade och han
såg trött ut.

– Kom in! Men vad är det där? AAAAAAIIIIIIH!

Gargamel såg chockad ut när fyrverkeripjäserna flög upp och exploderade i stjärnor och fräsande spiraler.
– Poggman!!!
– Ojdå…. jag skulle tacka för inbjudan med lite glamour, sade Poggman.
– Ååååh, snarare med lite hjärtstopp….Puuuh… kom in då!
– Tack!
– Du har inte med dig nåt mer explosivt va??
– Va? Öh nej.
– Bra, för isåfall skippar vi dessa saker.
– N-nej, jag har inget mer….

Poggman gick lite moloken in bakom Gargamel. Även katten
Azrael sprang iväg när han kom.

Poggman gick fram till Gargamel som rörde om i en stor kittel med soppa.

– Vad har du gjort idag?.
– Skapat en ny trolldryck. Den är för effektivt samarbete. Man får liksom full koll på vad ens kompanjon gör. Man kan säga att man blir den andre personen i ett antal timmar. Det här ger helt andra möjligheter till attack…. ska det göra i alla fall. Nej, jag har inte hunnit pröva ut den än.

– Nu är jag här!! hördes Petronellas gnällstämma från hallen. Jag tog med ost, bröd och smör till soppan. Blir gott, va?
– MUMS! sade Gargamel. Kom och sätt er så äter vi!

De satte sig vid bordet och åt glupskt av soppan, det nybakta brödet och osten. Gargamel avverkade tre portioner soppa innan hans gäster hunnit få i sig en tallrik .Han fick dåligt samvete men han kom genast på en bra lösning.

– Ni delar det som är kvar i grytan!

Han gick fram till grytan för att hämta den och dela soppan till varsin andra portion som hans gäster skulle avnjuta. Han blev irriterad på Azrael som strök kring grytan.

– Du har din mat därborta, Azrael!

Han såg att Azrael hade lyckats välta ner nån liten flaska i grytan. Han plockade blixtsnabbt bort den – den skulle ge hans gäster känslan att hans matlagning och dukning var slarvig.

Han tog sedan grytan till bordet och delade den resterande soppan lika mellan Poggman och Petronella. De åt upp sin andra portion lika snabbt som den förra.

Gargamel serverade fladdermumskakor till efterrätt. Sen tog bjudningen ganska abrupt slut – Gargamel hade saker att göra. Hans gäster skyndade sig hem utan att behöva nudda eller tilltala varandra.

Poggman kände sig så oerhört trött. Det första han fick göra var att lägga sig och vila i soffan. Han somnade ögonblickligen.

Han drömde oroliga drömmar. Han hörde sig själv mässa med en slags konstig pipig röst. Han kände något stryka mot hans ben. Det var en hund.

Han slog upp ögonen, gnuggade dem frenetiskt. Han kände inte igen miljön, de måste spela honom ett spratt. Först tänkte han att han fortfarande drömde. Sen insåg han att han var vaken, det var hans medvetande som betraktade det främmande köket han befann sig i … Han låg på kökssoffan, bordet intill var knappt tjänligt som matbord. Det helt belamrat av tidningar, brev och alla möjliga sorters lappar. Ovanpå detta lager låg stickningar i korgar. Han tittade förundrad på eländet. Hur kunde någon producera så mycket skräp? Vart var han?

“Kanske somnade jag vid matbordet,och ligger nu i nån gästavdelning i Gargamels hus. Fast inte stickade väl Gargamel?” Om han inte gjorde det i smyg. Han var säkert ingen mästare, Poggman kunde se honom sitta där och trassla med garnet. Den ena stickan var hans trollstav, den andra hans fasadflaggstång. Han trasslade mer och mer tills han rasande piskade i luften med trollspöt och först skrek han diverse arga svador och sen en trollformel…. och Z-ZZAPP direkt förvandlades garnet till det han önskade sticka. Han såg stolt ut och skrek på sin katt tills den kom och såg ointresserad ut.

Och Gargamel han såg allt roligare ut… Han hade god lust att förlora sig i timmar på fantasier om Gargamels misslyckanden och roliga reaktioner, men han noterade att hans hus syntes från fel håll. Det var dessutom större. Hade det vuxit medan han var där? Hade Gargamel gjort det större? Det stod nu alldeles bredvid. Nej, det var NÄRMARE. Gargamel hade flyttat sitt hus närmare hans! Varför det? Ville han att de skulle bli bästa vänner??

En strimma av hopp tändes kort innan han fick ett chockartat uppvaknande.

Han skulle just springa över då han såg något som fick honom att hoppa till. Han gnuggade sina ögon, han undrade om det han sett skulle försvinna. Men när han öppnade ögonen såg han samma absurda sak som innan.

Han såg SIG SJÄLV…ute i sin egen trädgård! Han verkade dessutom ha fått fnatt – han sprang runt sitt eget hus och skrek något ohörbart. Han såg ut som om han hade eld i baken. Vad hade hänt?

Hur kunde han se sig själv vid sitt hus? Vad var han för något? Han tittade chockad på sina ben. Det var inte sant! Hur kunde han ha Petronellas fula randiga strumpbyxor på sig??

Han kände skräcken komma krypande i takt med insikten vad som måste ha hänt. Han rusade in i Petronellas hus igen och tittade sig i spegeln. Det han fruktade att se var Petronellas ansikte, och mycket riktigt mötte han hennes plirande blick och fula uppsyn i spegeln.

-AAAAAAA!!! skrek han och sprang ut ur huset. Han måste drömma en mardröm! Han nöp sig ideligen men drömmen försvann inte. Han fick göra en tvär inbromsning för att inte krocka med handelsmannen Pollak, som kom med en liten bur i handen.

– Ta det lugnt! sade Pollak.
– Hej! ropade Poggman-Petronella och sprang vidare.
– Stopp där!! Vart ska du?
– N-nånstans… till min granne Poggman.
– Men det går ju inte nu! Du lovade ju en håruppsättning på Prickolina!
– V-va?? Vem är det?
– Sluta nu!
– Eh… om min granne Poggman skulle komma, hur skulle du då beskriva Prickolina?
– Det är mitt utställningsmarsvin. Hon ska tävla i klassen Magiska Tänder om tre timmar. Och du fröken Petronella har lovat att göra henne fin! Med målade klor och håruppsättning!

Poggman såg inte att han hade något annat val. Prickolina fick mutas med frön medanhan fick snygga till hennes pälsskalle. Han nickade mot Pollak som faktiskt sken upp.

– Åååh så fin hon är,sade Pollak. Hade jag varit marsvin hade jag velat ha henne till fru!
– Gargamel kanske har en trollformel som kan göra dina drömmar till verklighet! Du kanske skulle titta in hos honom.

Pollak såg tvekande ut. Poggman fick en lysande idé.

– Gargamel kanske kan trolla fram en håruppsättning som är… helt makalös! Prickolina kommer att vinna!

Nu tog det fyr i Pollak och han lufsade exalterad mot Gargamels hus.

Poggman sprang ut och lyckades ta sig till sitt hus utan att något marsvin eller ägare till marsvin stoppade honom. Han såg sig ängsligt om. Ingen var i närheten…

Han skrek till när en figur sprang fram skrikande mot honom. Det var en grotesk syn att se sig själv kommande springande rakt emot en. Vad skulle hända om de kolliderade.Skulle de smälta samman till ett jag eller skulle han dö?

– AAAAAAAAAAIIIIIH AAAAAAAAAAAAAAInIIIH Jag är Poggman! hörde han sig själv skrika. Och där är ju JAAAG!

Det sista Poggman mindes av den aktuella situationen innan ett tätt rökmoln lade sig kring honom och allt blev en grå dimma var att han tjöt ”OCH JAG HAR BLIVIT PETRONELLA!”

Långt nere i dìmmorrnas värld hörde han en välbekant röst. Det var Gargamel, han muttrade nåt om motgift.

Den grå dimridån skingrades kring honom. Poggman låg i sin soffa i vardagsrummet. Han tittade skräckslagen ner på sina ben. De såg ut som vanligt.

Då hoppade han lättad upp, rusade ut och sprang fram till Petronella när han såg henne i stå i sin trädgård och vattna sina blommor. Så skönt att se henne på behörigt avstånd……

Efter några dagar kändes det som han bara drömt alltihop. Han började tänka att allt skapats i hans huvud när han somnat på soffan. Han målade en tavla till sin fine syssling Poggprins som inte accepterade vilka gåvor som helst. Han fyllde år nästa helg och hade bjudit in alla till sitt vinterpalats. Han bodde i det höst och vinter. På våren och sommaren höll han till i sitt sommarresidens eller i
sin lyxyacht Poggbåt.

Hans moster skulle komma dit, första gången hon umgicks med dem i släkten på tio år. Någon hade roat sig själv med att påstå att hon hade råttor i källaren och eftersom hon helt saknade humor hade hon blivit hysterisk och skulle aldrig prata med dem. Hon skröt gärna om sina söner. Hon avundades sin syster som hade så fina namn på sina barn: Poggman, Poggcinta och Poggmita. Sen tvillingarna Pört och Polk. Hon låter således sina söner få heta Pogg-Pört och Pogg-Polk. De kommer aldrig att få ett vettigt jobb. Ingen vill ha hjälp av doktor Pogg‐Pört när något inte är som det ska, ingen vill låta Pogg-Polk renovera altanen.

Nej, allt var åter normalt .

Eller inte riktigt – plötsligt såg Poggman ett välbekant men rosenrasanďe ansikte i tidningen.

Han läste om herr Polter Portemius Pollak som först hade imponerat med den vackraste och högsta hår-kreationen på sitt marsvin på diverse smådjursutställningar.

Pollak hade strålat som en sol… som garanterat hade gått i moln när två veterinärer hade anmärkningar. Det visade sig att Prickolinas små marsvinsben vek sig av tyngden på den enorma i håruppsättningen, så hon kunde inte röra sig, Det fanns också tydliga spår av trolleri, vilket inte var tillåtet.

Pollak utestängdes från denna och samtliga kommande tävlingar. Han skulle istället åtalas för djurplågeri.

Poggman kände att det kanske var dags att hälsa på någon släkting. Nån som bodde långt bort….

Alicia har ett problem

Alicia var på strålande humör. En seg skoldag var över, hon hade inga läxor eller andra uppgifter att göra idag. Hon skulle nu träffa sin käresta på Grönwalds café. Hennes fötter marscherade i snabbare takt och hon strålade som en sol när hon såg caféet. Hennes hjärta slog snabbt i bröstet, hon undrade om det syntes på henne. Hon hade som alltid när hon skulle träffa Sabina längtat hela dagen.

Hon kom fram till caféet och kände hur händerna och armarna darrade när hon öppnade dörren. Hon klev in i doften av varm choklad, kaffe och diverse bakverk.

Hon kände sig matt när hon fick syn på henne. Sabina, hennes älskade. Så ljuvlig när hon rörde i sin kopp varm choklad. Bredvid den stod en tallrik där en bit kladdkaka med påspritsad grädde väntade på hennes uppmärksamhet. Hon visste att Sabina inväntade hennes sällskap. . Hon tänkte beställa en bit kladdkaka hon också.

Hon väcktes abrupt ur sina drömmerier av en annan flicka som nästan gick in i henne. Hon var lång och rödhårig, ganska alldagligt utseende. Hon verkade fokuserad på något annat, bad snabbt om ursäkt och sprang sedan vidare framför henne.

Hon blev inte irriterad, mest förvånad. Vad hade hon så bråttom till? Hennes nyfikenhet övergick snart i chock och frustration. Hon kunde inte tro sina ögon. Tjejen gick fram till Sabina. Sabina log mot henne, hon kände henne. Hon till och med bjöd henne att slå sig ner, vilket hon också gjorde.. Alicia funderade på att vända tvärt och springa hem, men det skulle ju också vara konstigt. Det var ju hon och Sabina som hade stämt träff. Sabina måste ju faktiskt vänta sig att hon dök upp.

Hon gick nervös fram till bordet. Hon undrade hur Sabina och den främmande tjejen skulle reagera när hon kom fram till dem.

Sabina såg glad ut när Alicia kom. Främlingens ansiktsuttryck var svårt att läsa av, hon log lite frånvarande.

– Alicia, det här är min gamla bästis Eveline! du vet hon som var min bästis från 6-9 års ålder innan hon flyttade iväg. Hon har kommit tillbaka hit, hon ska jobba här!
– Jaha… jo jag kommer ihåg det…

Alicia suckade. Jo hon kom ihåg Sabina berättat om Eveline. Varför skulle hon komma tillbaka? Hur skulle det nu bli? Skulle de bara vara vänner?

– Vi har massor att ta igen!” sade Eveline till Sabina. Vad kul att jag får träffa din nya bästis också. Vad var det du hette nu igen?

Alicia fick tunghäfta så Sabina sade hennes namn. Eveline log mot Sabina och sen mot Alicia. En servitris kom till deras bord och frågade om de ville beställa.Alicia och Eveline bad om att få varm choklad. Alicia önskade sig en bit kladdkaka och servitrisen nickade. Eveline beställde någonting som liknade en sockerkakssbit med kolasås på. Sen önskade hon sig ett stort fat med korintkakor, som alla kunde ta ifrån.

Alicia hade inte tänkt att vidröra hennes lömska kakor, men de var så inbjudande där de låg och tronade på fatet, runda och lockande. Doften var oemotståndlig

Alicia tog motvilligt en av korintkakorna. En kunde inte skada. Inte två eller tre heller. Hon var i kris, då gällde inte normala regler.

Eveline tjattrade för fullt och hon hade Sabinas uppmärksamhet hela tiden.Alicia satt en stund och mulade i sig kakor, sen hade hon fått nog.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon fick veta att Eveline dykt upp igår och kommit hem till Sabina. Sen hade hon stannat tills nu. Och hon tänkte stanna till imorgon, då hon skulle infinna sig hos sin arbetsgivare.

“Jag mår inte så bra” sade Alicia, Jag tror jag mår illa….

“För många korintkakor?” fnissade Eveline, och till Alicias förtret skrattade Sabina också. Det var svårt att avgöra om Eveline ville vara rolig ihop med henne eller ville göra sig lustig över henne.

“Jag måste i alla fall hem” , sade hon tonlöst. “Sabina, du är upptagen imorgon antar jag, men vi kan väl höras i övermorgon”.

“Nej, så menade jag inte, svarade Sabina. Du kan väl dyka upp på eftermiddagen och fika med oss?

“Vi får se, vi kan höras” ,sade Alicia. Hon vände sig om och tittade inte bakåt. Hon ville inte råka se något hon skulle må illa av att se.

Istället stegade hon fram till dörren, ryckte upp den och slank ut på gatan. Hon kände hur hela hennes person drog en lättnadens suck.

Hon var ute i kylan och i blåsten. Blåsten hade blivit värre på den korta tid hon varit i caféet, den var iskall och skoningslös. Håret blåste i ansiktet på henne hela tiden, och hon kurade ihop sig när hon gick för att värma sig. Hon måste bara hem innan nåt mer missöde inträffade.

Hon undrade hur Sabinas och Evelines umgänge igår hade sett ut. De gamla bästisarna, hade de börjat känna något annat? Vad hände just nu? Började det glittra i ögonen på dem när hon givit sig av? Vi körde inte iväg henne, det var hon som stack. Då har vi all rätt att göra vad vi vill.

Alicia undrade om Sabina skulle vara ärlig med vad som pågick. Hon trodde inte det. Hur skulle hon kunna ta dem på bar gärning?

Hon satte sig på en bänk. Där fanns en kvarglömd tidning.

“Är det fuffens på gång? Vi drar ut alla oegentligheter i rampljuset!” En bild på en blå gubbe med slughet i blicken och skägg. Han hade en pipa i mungipan och stod klädd i rock och det såg ut som om han väntade på någon.

Alicia läste “Gammelsmurfens Detektivbyrå”. Hon flinade. Det kändes som om det var Ödet som lagt ut tidningen där. Ödet verkade visst behjälpligt när hon undrade över hur hon skulle ta sig dit. Hennes granne Fipprik Flock var på väg hem efter en framgångsrik dag på sitt varuhus Fippriks Fyndhörna. Han hade grundat sin affärsverksamhet för tio år sedan. Han hittade massor av billiga saker att sälja, som inte alltid höll kvalitén. Det spelade visst ingen roll, han fick bara fler och fler kunder…

Fipprik var inte lika framgångsrik när det gällde motorfordon. Han hade äntligen lyckats få ett körkort, efter 18 uppkörningar. Innan var läget ganska kritiskt.

Fipprik stannade tvärt när hon vinkade åt honom.

– Vill du åka med?

Hon nickade och sprang fram till hans skrothög på fyra hjul. Men hon hade inga som helst krav, bara hon kom fram till Gammelsmurfens Detektivbyrå.

Ödet samverkade med henne, inget snack om saken.

Hon undrade vem han hade skickat Gammelsmurfen att spana på. Hon misstänkte att det var hans ärkerival Roger Renna, ägare till Rogers Rövarprisraket. Han blev bara argare och argare, då fler kunder till Fipprik betydde färre till honom.

Hon beslöt sig att inte fråga. Hon ville inte höra några historier om deras fejd. Dessutom var hon tvungen att hålla koll på sitt skämt till chaufför. Hon insåg snabbt att det var förenat med livsfara att låta honom köra henne någonstans.

Tack och lov var det ingen lång färd till Gammelsmurfens Detektivbyrå. Ett tegelhus med en bild på Gammelsmurfen i svarta glasögon och rock. Hon hoppades han skulle välja något mer diskret till hennes uppdrag.

Hon gled snabbt ur det rostiga metallhöljet när Fipprik svängde in till kanten. Bara en kort stunds skräck att Fipprik skulle köra in i något där han vinglade in i alldeles för hög fart, sen var skrotklumpen äntligen stilla, vid rätt mål och hon var ute. Hon skyndade sig in i Gammelsmurfens Detektivbyrå.

Där satt SekreterarSmurfen med allvarlig min och skrev ut yttranden som Gammelsmurfen gjorde efter slutfört uppdrag. Längs väggarna tassade SpionSmurfen runt och spanade.

Alicia gick fram till SekreterarSmurfen. Hon nämnde att hon önskade Gammelsmurfens visa råd.

“”Kom in”, hördes en röst bakom henne. Där stod GammelSmurfen, en stor auktoritet om än en liten man.

Alicia satte sig ner framför GammelSmurfens stora skrivbord. Hon hade tyckt det var överdimensionerat för henne, och i jämförelse med GammelSmurfen såg det groteskt ut.

Hon berättade allt rakt av för GammelSmurfen. Han lyssnade utan att säga ett ord, men när hon började linda in sina misstankar om en relation som var mer än vänskaplig reagerade han genast. Han ryckte till som om någon hällt vatten på honom.

“Sånt SNUSK!” röt han. Hans röst hade både pondus och ilska man aldrig kunde tro var möjligt för en sån liten gubbe. Alicia blev nästan lite rädd för den lille blå farbrorn.

“Det är ju fruktansvärt! Jag förstår att du vill gå till botten med detta ögonblickligen!”

Alicia nickade.

“Inte ska du ha äckliga lesbisaniska vänner!” sade Gammelsmurfen. Luften vibrerade av ridderlighet åter igen.

“Det heter lesbisk men OK”, muttrade hon. “Det jag vill veta är om hon och just denna Eveline har något……”

“….något perverst snuskigt.” fyllde Gammelsmurfen i. Jag ska ta reda på detta åt dig – gratis!
Det är ju viktigt att du får veta om dina vänner är normala eller inte… Inte ska du umgås med en som håller på med snusk!!

Alicia svalde. Hon kände obehag i situationen. Tänk om GammelSmurfen visste att hon är lika mycket ”lesbisanisk” som sin perversa ”lesbisaniska” vän.

Hon sträckte så slutligen på sig. Han visste inget, och även om omständigheterna var underliga hade hon en engagerad person som skulle se till att eventuellt fuffens som den rödhåriga draken ville ställa till med kom fram i ljuset.

Alicia var nöjd och glad hela kvällen. Nu skulle hon få sina fiskar varma, bedragerskan!

De två dagar som följde stängde hon in sig på sitt rum. Hon sade att hon var sjuk, även till Sabina som ringde flera gånger och vill bjuda henne att fika med dem (ja, subban hade mage att vilja vara närvarande). Den tredje dagen hoppades hon eländet skulle vara över så hon friskförklarade sig.
Hon fick sitt första besök vid 11. Det var GammelSmurfen med en komplett rapport.

– Inte ett spår av syndig eller pervers verksamhet av något slag, sade han. De har inte snuskat sig, bara pratat och skrattat. Jag hörde även Sabina prata väl om dig, säga att du är en bra pålitlig vän.
– Va? sade Alicia. Menar du…att…
– ….din vän är oskyldig till lesbisanisk pervers aktivitet, ja. Så jag får lov
att gratulera, hon är ren som snö.

Alicia var chockad, hon var övertygad om att hon skulle få höra motsatsen. Hon lyssnade på GammelSmurfens redogörelse om hur han spionerat på dem bakom blomkrukor och i klädhögar, det var inget tvivel om saken att han gjort ett noggrant jobb.

Han vände på klacken, gick rakryggad ut ur rummet.

Alicia satt rastlös ett par timmar och funderade. Kanske hade hon fått allt om bakfoten. Sabina hade ju ringt flera gånger och velat ha med henne. Hon hade fått en chock när Sabina muntert kvittrat över att Eveline blev kvar. Hon hade blivit bundis med familjen Stropp, framför allt deras ärkeragata till dotter Strulla….
Strulla Stropp var det gräsligaste som gick på två ben, en riktig besserwisser och gnällspik. Hon var den sista man kunde inbilla sig att behöva bjuda hem… Men Eveline hade blivit vän med henne, herregud!

Fast kanske var det inte så hemskt att Eveline var kvar. Hon kanske inte alls ville ta Sabina ifrån henne.

Nån timme senare fick hon besök igen. Det var Sabina och Eveline. De kom in i rummet, glada i hågen, båda med blickarna riktade mot henne.

– Äntligen är du frisk igen, sa Sabina. Jag har verkligen saknat dig!
– Nu får man äntligen börja lära känna dig, sade Eveline. Jag har tagit med korintkakor till dig. Det verkade vara uppskattat.

De fikade tillsammans, pratade och skrattade. Ingen försökte utesluta henne, eller någon annan. En god stämning infann sig i rummet.

– Ååh, Jag måste ju gå och hämta mamma! ropade Sabina och slog sig för pannan. Hon for upp från stolen. Vi ses imorgon tjejer!

Inom loppet av tio sekunder var hon ute på gatan.

Alicia och Eveline såg på varandra. Alicia skämdes för alla elaka tankar hon tänkt om Eveline. Hon var ju snäll, rolig och till och med vacker. Hon såg på henne med vackra blågröna ögon som glittrade.

I tystnaden ändrades stämningen i rummet. Ett konstigt pirrande bubblade upp inuti Alicia, hon kunde inte förklara varför. Eveline kom med en rolig kommentar, de skrattade och kramade varandra, hårt och länge. Det kändes underbar. Sen mötte hon Evelines blick och hennes ansikte närmade sig – skulle de kyssa varandra? Pirrandet i magen blev starkare ju närmare hennes ansikte kom. Sen avbröts det abrupt.

– ANTISNUSKPOLISEN säger STOPP!!!!! hördes det från en av blomkrukorna.

Födelsedag

En lite annorlunda date

Gamla foton

En undangömd dagbok

”Hjälp! min pappa är en astronaut!”