Anna

Hon är tveksam.  Kan inte bestämma sig för om hon ska våga gå in i det upplysta huset.  Men hon fryser och det ser så  varmt och inbjudande ut, med alla lampor som lyser överallt.
     Det blåser råkalla vindar idag och hon måste ha glömt kvar sin mössa där hemma.
     Ja, även halsduken, konstaterar hon förvånat.
     Nåja, hon hade väl tankarna på annat håll, när hon klädde på sig. Då är det inte konstigt att hon glömmer en del, det kan väl vem som helst göra.
     Hon vet inte riktigt hur långt hon har gått, men ont i fötterna har hon i varje fall.   Och strumporna är blöta, känner hon. Fast det kan ju bero på de tunna innetofflorna.    Ja, det kanske inte var det bästa valet, hon skulle nog tagit sina vinterskor. Men hon hade bara hittat den ena, någon har tydligen stulit den andra för henne. Vem nu det  kan vara, tro? Det är väl grannen, förstås. Honom har hon aldrig litat på.
     Så det fick bli tofflorna.
     Ibland blir det så tokigt allting, men hon har i alla fall kommit ihåg att ta på sig sin varma  vinterkappa. Och knäppt den också, även om det visst blivit lite galet.  Den hänger på trekvart, liksom.
     Det är inte så noga. Hon får ändra på det sen, när hon ska gå hem igen. Nu ska hon bara värma sig lite, händerna är kalla.
     Hon står och tvekar, där vid ingången till huset.  Kan inte riktigt besluta sej för, om hon ska våga ta steget in eller inte.
     Så gör hon det. Tar ett tvekande steg in.
     Det verkar vara ett fint hus, undrar vilka som bor här. Och så mycket saker de har överallt. Det är fullt på alla hyllorna.
     Men det är nåt fel på dörrarna, de går visst inte att stänga. De åker upp hela tiden och kall luft blåser in, rakt på henne.
     Så konstigt. Finns det ingen bland alla dessa människor därinne i huset, som kan laga dörrarna.  De måste ju ha märkt det, tänker hon, så kan man inte ha det.
     Här är mycket folk, är det fest, kanske?
     Överallt står det blommor i hinkar på golvet. Det ser inte så bra ut, när de ställer så vackra blommor i svarta plasthinkar. De måste ha fått slut på vaserna.
     Synd att de inte frågade henne. Hon har många vaser därhemma, som står till ingen nytta.
     Ja, de kunde frågat henne. Då hade hon kanske också blivit bjuden på den här fina festen.
     Det ligger olika frukter framme på små bord. Hon känner att hon är hungrig. En banan skulle vara gott, tänker hon.  Hon minns inte riktigt när hon åt senast, det känns som länge sen.
     Men först måste någon laga dörrarna. Hon blir så nervös, när de åker upp hela tiden.
     Plötsligt hör hon ett förskräckligt skramlande bakom sej. Hon vänder sig förskräckt om. En ung man står vid en dånande maskin.
    – Vad gör du, undrar hon skräckslagen!  Slår du sönder det här fina huset?
    – Nej, skrattar han, jag pantar bara!
    – Pantar, vad är det?
    – Ja alltså, förklarar ynglingen, jag pantar ölburkar och flaskor och så får jag lite rabatt för det.
    – Jaja, bara de inte går sönder, flaskorna. Och rabatt, det trodde jag man hade i trädgården.
     Men du kanske kan laga dörrarna här? Hon tar honom i armen och visar:   
    – De går  upp hela tiden och jag fryser så dant.
     Han tittar förvånat på henne, lite mer ingående nu, tycker hon. 
    – Det är inget fel på den dörren, säjer han. Tant får nog bestämma sej för, om ni ska gå in eller ut. Då slutar dörrarna åka upp.
     Tant, tänker hon, det kan han va själv. Och jag kan inte gå in, när jag inte har blivit bjuden.
     Men tydligen är han bjuden, för nu går han in. Och frukt tar han, massor. Han måste vara väldigt hungrig, stackars pojke.
     Folk kommer och går hela tiden. Konstigt, kan de inte bestämma sig för var de ska vara. De kan väl stanna en stund på festen, när de nu kommit hit.
     En främmande flicka kommer inspringande genom dörren. Hon ser så glad ut.      Det kanske är hon som fyller år?  
    – Men lilla Anna, ropar flickan, där är du ju!  Som vi har letat efter dig!  Är du ute på promenad nu igen, denna kalla dag. Och så tunnklädd och bara morrontofflor på dej. Fryser du inte?
     Hon undrar varför flickan kallar henne för Anna. Kan det vara någon annan hon menar? Eller heter hon verkligen Anna? Det blir så förvirrat i hjärnan ibland, tänker hon och stryker bort en hårslinga från ansiktet. Nu vet jag  inte ens vad jag heter, kanske heter jag Anna.
     Men först måste hon svara flickan, som står där framför henne och knäpper hennes kappa så ordentligt.
    – Jo, jag fryser och jag ska gå hem nu, för jag är inte bjuden på det här kalaset.  Är det du flicka lilla, som fyller år?
    – Nej, skrattar flickan, det är inte min födelsedag än på ett tag.  Men nu följer jag med dig, Anna lilla, så du kommer hem ordentligt. Vi ska äta middag snart.
     Och så tar hon ett ömsint tag om den gamla damens magra arm och de går båda ut i kylan.
     Men ingen lång väg, bara till huset mittemot.
     Solglimten heter det.
     

Författare: IngaBritt Eliasson, Växjö