Många lämnade mig…dom orkade väl inte med det mer..vem kunde klandra dom det hade ja inte heller gjort..Eller rättare sagt ja gjorde det inte.
Tomt stirra ja ut medans rösten ekade i andra änden, ord ja hört så många gånger förr..- ja men! Försökte ja flika in emellan -nä inga ”ja men” sluta försvara det! Varför ser du inte det vi ser?! Skrek rösten tillbaka.
Men ja ser ju..ja vill bara inte att nån annan ska se..därför går ni för ni inte förstår..därför skjuter ja bort er för ja inte vill ni ska se..Ja ja skämdes, varför? För han, för mig, för barnen för oss? Gud va skämdes ja inte för. Det va inte det att jag inte visste att det inte va som det skulle, ja gjorde verkligen det, men det började ju inte så?! Början den va fantastisk..en sån alla tjejer drömmer om..han hade allt en man borde ha och han behandlande mig som en prinsessa..Sen ändrades det..sakta men säkert..och ja visste inte varför, men han va noga med att låta mig veta det va mitt fel. Om ja inte va jag, så hade det inte blivit så som det blev.
– Johanna lyssnar du på mig??! Skrek rösten i luren- va? Jo klart ja gör men ja måste lägga på nu han kommer snart hem..Lång suck i luren – ja orkar inte mer vi vet inte va vi ska göra längre..när du vaknat upp finns vi här ok?Vaknat? Ja e vaken..tror ja..Another one bites the dust? Skönt ändå..slapp ja dom ursäkterna.. ”Klick” dörren…bäst att låtsas sova. Bara han inte e full igen..håll andan..Ingen förstod mig då. Det är inte många som förstår mig nu. Knappt jag själv ibland.
Den dagen ja ”vaknade”, då ja insåg att min verklighet inte va som den borde va, att ja inte behövde tåla allt det där inte ens då insåg jag. Ja minns att några månader efter ja gått, stod ja med en väninna och höll ett par fantastiska skor i mina händer- köp dom! Sa hon – ja kan inte dom e för höga, han gillade aldrig ja hade så höga- han kan inte Bestämma det längre Johanna, du kan köpa vilka skor du vill nu, du e fri!
Fri..vilket löjligt ord tänkte ja, ja skrattade och sa – vadå inte så att ja satt i fängelse direkt haha
Min väninna titta upp på mig- och va va skillnaden? Sluta ursäkta han, det e bra nu. Ja köpte inte skorna..inte den dagen..men ja tittade på dom flera dagar i sträck..för det kändes som om ja köpte dom så erkände ja allt det ja försökt förneka.Folk frågar mig idag ”hur kan du? Du med skinn på näsan och svar på tal hamnat i den sitsen?”
Och ja förklarar..men det e som dom ändå inte förstår. Eller vill förstå? Eller ens tror på mig..vilket e det värsta. Ja försöker förklara så enkelt ja kan, ”Tänk dig som ett barn, du får allt du vill allt du pekar på tills det är så lättillgängligt och du e så lycklig att du inte ens tänker på vart det kommer ifrån, sen en dag lämnar du en leksak på golvet som du alltid gjort men just den dagen så tar nån leksaken det smäller, och han säger det är för du inte lyssnade..och lyssnar du får du den igen. Och detta händer upprepade gånger tills du tänker ”shit! Ja borde nog lyssna gör ja det så blir det förhoppningsvis som det va i början ju?”
Men det blir det aldrig någonsin igen, förutom små stunder för att in ge hopp och hålla en kvar. Fri..lustigt ord, ja ja e nog fri nu. Tog mig ett tag, demonerna slåss ja fortfarande med. Ja har förstått att ja kommer nog aldrig få folk att förstå riktigt, ja vet där är fler som mig..dom förstår..dom ja förlorade på vägen förstod nog inte heller..Ja kan inte göra nånting åt mina stulna år..ja kan bara försöka gå framåt, i mina nya skor och känna efter allt, att ja kan andas igen…
Författare: Johanna Krigström