Bibeln två punkt noll

Sagan om Eva

Jag träffade Eva för att hon äntligen skulle kunna berätta om hur det egentligen hade gått till. ”Det är länge sedan nu,” sade hon, och fortsatte, ”vi hade det ju på ett rätt bra. Det var bara det att jag vantrivdes i paradiset. Adam gick omkring och lullade runt, åt bananer i massor, och hade sex varje kväll, men för mig började tillvaron att bli mer och mer outhärdlig. Jag drömde om att förstå den värld jag levde, var stjärnorna kom från, varför blommorna blommade och varför vattnet porlade i bäckarna.”

Gud hade ju förbjudit oss att äta av kunskapens träd och hota med stränga straff om bröt mot hans förbud. Jag började tro på möjligheten av att skaffa kunskap och kunna förstå den värld jag levde i. Hur skulle det gå till? Vi visste ju att kunskapens träd fanns, det gällde bara att leta upp det och äta dess förbjudna frukter. Jag talade med Adam om saken, men han var inte intresserad. Han ville bara fortsätta sitt meningslösa liv och lulla runt i paradiset. En natt smög jag iväg och började leta efter kunskapens träd och jag fick leta många nätter. Efter mycket möda hittade jag det äntligen och sprang fram för att omfamna det. Äntligen skulle man kunna få kunskap för att förstå sin värld, kosmos och framförallt sig själv. Min dröm skulle kunna gå i uppfyllelse. 

Det var ingen orm eller något annat som lockade mig. Hela den historien är en förfalskning för att ifrågasätta mina motiv. Jag ville ha kunskap så jag kunde bli människa och behärska naturen och styra mitt liv. Jag började att äta och himlen och jorden öppnade sig. Jag såg, jag hörde och jag förstod. Jag hade erövrat min roll som människa. Det finns en annan felaktighet i den nuvarande berättelsen också och det är tanken på att jag skulle skapats av Adams revben. En man kan aldrig skapa en kvinna, men däremot kan en kvinna skapa en man. Nu förvrängde man perspektivet så att Adam skulle komma först och jag sen. Det är grundfalskt. Det är kvinnan som är upphov till allt liv.

När jag kom tillbaks till Adam och berättade för honom blev han alldeles förskräckt. ”Du har utmanat Gud” skrek han åt mig. Det skulle nu gå illa för oss och våra barn skulle drabbas. Varför kunde jag inte nöja mig med livet i paradiset, vi hade det ju ändå rätt bra. Varför skulle jag förstöra allt?

Jag lugnade ner honom och förklarade att om vi över huvudtaget skulle kunna klara oss nu måste även han skaffa sig kunskap så att vi kunde hantera vår nya situation. Han gick med på det, fast jag tror att det var mer för husfridens skull än för att han trodde på projektet.

Gud upptäckte ganska snart vår revolt och skrek och hotade. Adam blev vansinnigt rädd och jag fick förklara för honom att människan måste skaffa sig kunskap även om det innebar att hon måste trotsa Gud. Han förstod nog inte riktigt vad jag menade och vi blev utvisade ur paradiset. Det var besvärligt i början, men vi lärde oss att odla jorden, att tämja boskap, att smälta järn och göra verktyg. Efter ett tag klarade vi oss riktigt bra och numera kan vi styra vår värld och ständigt erövra nya kontinenter. Vi har blivit människor som med vår hjärna och våra lemmar tagit vårt öde i våra egna händer.

Eva pausade tillfälligt och jag frågade då om hon tyckte att det var värt det.

”Absolut” sade hon, ”vi har tagit oss ur vår ursprungliga enfald och okunnighet  och startat en resa som inte har något slut, oändligt är vårt stora äventyr.”

Jag fortsatte att fråga om Guds reaktion och om inte den skrämt henne. ”Något svarade” hon, ”men vad är det för en Gud som vill monopolisera all kunskap och inte tillåter människan att tänka fritt.”

Det var en åldrad men lycklig kvinna jag lämnade och vi skall alla vara tacksamma för hennes mod, intelligens och klarsynthet.

Sagan om Ismael

Mitt namn är kanske Ismael, men vissa kallar mig Isak. Det spelar inte så stor roll vad jag heter. Jag skulle lika gärna kunna vara namnlös. 

Det sägs ju att man skall älska sina föräldrar och sannerligen älskade jag min mor, denna utslängda och föraktade tjänstekvinna. Hennes husbonde fattade tycke för henne och då han inte kunde få några barn med sin egen hustru avlades jag i ett fattigt ökentält. Vad som ingen trodde kunde inträffade hände dock, hans hustru blev havande men det som skulle bli min halvbror. Hans mor klarade inte av att se mig och min mor i samma läger utan klagade hela tiden för sin man och krävde att vi skulle kastas ut. Min far försökte stå emot, men gav sedan med sig och vi slängdes ut i öknen för att klara oss själva. Utan mat och vatten och under en brännhet sol fick vi i många dagar gå söderut och jag såg på min mors ansikte hur mycket hon åldrades för varje dag. Hon lämnade lägret med ett vackert svart hår och två veckor senare, när vi kom fram till en oas, hade hon blivit helt gråhårig och hade ett fårat ansikte. Vid denna oas hade vi vatten, några palmer som kunde ge oss dadlar och kunde så småningom skaffa oss får och kameler så att vi kunde leva. Det var ett armt liv med stora påfrestningar, men vi lyckades, trots ytterligt armod, att överleva. Jag beundrade min mor, det var inte lätt för en ensam kvinna med ett barn att klara sig i denna omgivning.

Min far återkom efter ett antal år, inte för att hjälpa oss, utan för att bygga ett tempel vid vår oas. Han var gammal så jag fick utföra det hårda arbetet, som egentligen inte förde oss någonstans. Han var dock uppfylld av sin mission att behaga sin Gud och vårt svett och slit betydde intet för honom. När templet var färdigt gav han sig av, men han skull återkomma.

Efter ytterligare några år återkom han. Under denna tid hade han talat med Gud och denna hade utsatt honom för prövningar och nu stod han inför den största av alla. Han talade inte om vad denna var, men uppgav att han och jag skulle fara till en helig stad för att tillfredsställa Gud med ett offer. Jag fick ta min stav och min vattensäck och så gav vi oss iväg genom öknen.

När vi kom till staden gav vi oss upp på ett berg och min far uppmanade mig till att lägga mig högst upp på en berghäll. Han gick bort för att samtala med sin Gud och återkom med ett förfärat ansikte. Där fanns en blandning av beslutsamhet och ångest som var skrämmande. Han såg på mig, utan att se mig. Därpå kom det verkligt skrämmande, han tog upp sin kniv och närmade sig mig. Väl framme vid min sida såg han upp mot himmelen lyfte kniven och skull precis till att hugga. Det var då han såg en gumse stå några meter ifrån oss och plötsligt så förändrades hans ansiktsuttryck. Det blev avslappnat  och han sänkte kniven andades några sekunder och gick bort mot geten.

Han slaktade gumsen och smörjde in dess blod på klipphällen, bad till sin Gud och efter ett par timmar återvände vi till vår oas. På vägen hem frågade jag honom vad som hänt och han berättade då att Gud hade krävt att han skulle offra sin son för att bevisa sin lydnad inför honom. I sista sekunden hade dock Gud talat till honom och istället uppmanat honom till att slakta och offra den gumse som stod intill oss. 

Jag såg skräckslaget på honom och frågade om han verkligen hade tänkt att mörda mig. Han svarade lugnt att Guds vilja står över allt annat och människan kan inte vägra att följa Guds lag och vilja. Efter detta samtal talade vi aldrig mer med varandra. Det var en total tystnad och när han avled såg ingen någon tår på mina kinder.

Sedan har mycket hänt i mitt liv, men det är en tanke som alltid slår mig, måste alltid fäder offra sina söner för en gud eller något annan hög princip. Bör inte, tvärtom livets princip och förälderns kärlek till sitt barn, vara det överordnade. Jag ser på de oskäliga djuren, hur de kämpar, offrar sig för och värnar sin avkomman och hur människan snarare använder avkomman för sina egna syften.

Nu har mitt hår också grånat och jag sitter och leker med ett barnbarn och vi skrattar bägge gott och ingen Gud i världen skulle kunna få mig att kröka ett hårstrå på detta barns huvud för att jag skulle bevisa något för någon, varken för Gud eller människorna.

Sagan om Lots döttrar

Mitt namn är Amina och jag är en av Lots döttrar. Jag skulle vilja berätta för er om de där dagarna som det skrivits så mycket om. Det började med att vår fader, som ansåg sig vara en helig man, satt vid statsporten till Sodom och funderade. Då kom plötsligt två änglar och vår far bjöd dem genast mat och husrum. Änglarna tvekade, men accepterade och åt och drack hela kvällen. Innan vi skulle gå till sängs hördes ett oväsen utanför vårt hus och vår far gick ut för att se vad som stod på. Där ute fanns en stor folksamling av män som hade uppskattat änglarnas skönhet och nu ville känna deras kroppar. Det var i det läget som det stora förräderiet ägde rum. Vår far frågade då den uppretade massan om de inte hellre skulle vilja ha mig och min syster då vi inte var gifta och aldrig känt någon man. Vår far var av den uppfattningen att han kunde bestämma och härska över våra kroppar och vår sinnlighet. 

Enligt vissa beskrivningar av vad som sedan hände skulle änglarna dragit in far i huset och slagit alla män utanför med blindhet, detta är dock inte sant. Min syster och jag beväpnade oss med varsin påk och försvarade oss med all kraft. Om orden inte räcker tvingas man ta till vapen. Vi satte skräck i förövarna och kunde sedan återvända in i huset. Ute på gatan låg blodiga och sönderslagna män och skrek av såväl sina smärtor som av sin sargade stolthet. 

Änglarna uppmanade oss nu till att fly ut ur staden därför att Gud i sin vrede skulle förstöra den. Efter viss övertalning gav vi oss iväg och när gryningen kom började det att regna svavel och eld över Sodom. Änglarna hade förbjudit oss att se tillbaks över den förstörelse och det lidande som drabbat staden, men vår mor kunde inte undvika att drabbas av medlidande med de dödsdömda och kunde höra deras skrik av ångest och smärta. Hon såg tillbaks och den synen gjorde att hennes själ för alltid frös till is. Hon blev efter detta bara en vandrande kropp. Myten om att hon skulle förvandlats till en saltstod är inte sann. Det var mänsklighetens lidande som fick henne att gå under, inte något konstigt mirakel.

Hela upplevelsen hade så skrämt vår far att han inte vågade bo kvar i någon stad eller by så vi flyttade till en grotta i bergen och försörjde oss med lite får och getter. Det var naturligtvis ett fattigt och ensligt liv, men vad hade vi för alternativ.

Åren gick och jag och min syster blev unga kvinnor och började att längta efter en man. Det fanns dock inga här i vildmarken och vi såg vår ungdom förtvina och vissna. Detta såg också vår far och vi såg det i hans ögon. Enligt de beskrivningar som finns har en lögn senare kommit att dominera. Denna förtäljer att vi skulle ha druckit vår far berusad med vin och sedan förfört honom i hans berusning. Detta är naturligtvis inte sant, det är bara en patriarkal önskedröm. Sant är att han gjorde ideliga framstötar mot oss som vi totalt avböjde och detta fortgick under flera år. Han hade blivit så pass gammal och svag så han kunde inte genomför sin vilja med våld, vilket gjorde att vi kunde känna oss någorlunda säkra. Istället gjorde vi utflykter under nätterna och hittade ett par herdar som kunde göra oss med livsfrukt. Rykten gick dock i trakten att det var vår egen far som var upphov till dessa, men de som sade så visste ingenting om vad som verkligen hänt.

Historien om att Lot var far till våra barn har istället fått en annan funktion. Den har legitimerat århundraden av förtryck och tanken att fadern har rätt att bestämma över döttrarnas sexualitet och till och med kunna nyttja den själv. Vi uppmanar därför våra döttrar och alla deras döttrar att ta makten över sina egna kroppar och aldrig låta någon använda den som handelsvara eller för sin egen skull.

Sagan om syndaren

Mitt namn är Humran och jag sitter inspärrad i ett befäst hus med med andra fördömda. Vi skall alla dö för våra gärningar ty så har Gud bestämt och det som Gud bestämt äger människan icke att ändra eller förvanska. Mitt brott var att jag älskade en annan man och för denna kärleks skull skall vi båda utrotas ur vårt folk och stenas till döds, ty så har Gud bestämt och om människan inte följer Guds lag så skall de själva drabbas av hans vrede. Ty såsom det står skrivet i skriften

Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse, de skall straffas med döden, blodskuld låder vid dem.

Så sitter vi här på ett jordgolv, tretton levande människor, i vår sista levnadstimme med skräck, bävan och ångest

Vid sidan av mig sitter en olycksbroder som tillbad en annan Gud än vår och detta var tillräckligt för att han nu skall avrättas i morgon. Han tillbad sina fäders Gud, vilken var en annan än vår stams och skall således stenas i gryningen. Vår Gud är den ende Guden och tolererar inga andra.

Vid min andra sida sitter en mycket ung kvinna som hade förälskat sig i en herde och hennes kärlek var besvarad. Hennes far bestämde dock att hon skulle gifta sig med en son till en köpman och hennes vrede blev så stor så att hon skällde ut sin fader och förbannade honom. Detta åhördes av olika släktingar och domen blev att blodskuld ålåg henne och straffet blev döden.

Mitt emot mig sitter ännu en man som i en häftig förälskelse blev tillsammans en natt med en kvinna som var gift och nu skall bägge stenas i gryningen. De sitter och håller om varandra för att minska den smärta som kommer att drabbas dem och gemensamt möta det öde som väntar dem.

Den mest oskyldiga av oss är en annan ung kvinna vid namn Samina. Hennes man hade en kväll efter ett gräl druckit sig berusad och istället varit tillsammans med hennes moder. Det hela hade upptäckts och nu skulle mannen och svärmodern stenas, men inte nog med det, även Samina skulle avrättas för att förhindra att någon skändlighet skulle finnas kvar i stammen. Den skulle renas genom eld och alla de tres kroppar skulle förbrännas till aska, för att utrota denna skändlighet. 

Ett annat oskyldigt par var en man och en kvinna som var ganska nygifta och i sin iver var de tillsamman när hon hade sin månadsrening. Släktingar kom på dem och de togs om hand av soldater. De hade nu dömts till döden och skulle också utrotas ur sitt folk. Ingen hade protesterat, ty detta var Guds klara ord och lag och Hans lag stod över allt vad människan kunde bestämma. Gud var den överste domaren och att inte följa hans lag var hädelse och trots och straffet skulle drabba hela stammen.

En ytterligare helt oskyldig var en nygift kvinna som var anklagad av sin man för att inte vara oskuld vid giftermålet, vilket hon ihärdigt förnekade. Det blev nu upp till henne och hennes föräldrar att bevisa att så var fallet, men då de misslyckades med detta var hennes öde beseglat och männen i staden skulle nu stena henne.

En annan var en ung man som inte lytt sina föräldrar, utan till och med direkt trotsat dem. Han hade vägrat att deltaga i slakten av offerdjur då han upplevde slakten som vidrig och motbjudande. Detta trots skulle nu bestraffas och hans vanartighet få sin dom. Hans skulle nu stenas till döds för sitt trots och om detta var de äldstes råd i staden helt överens. Detta var Guds klara lag

Den siste av oss var en ung man som i sin sexuella nöd hade beblandat sig med en tacka och nu skulle både fåret och ynglingen offras i gryningen, ty blodskuld åvilade dem bägge och brottet och alla inblandade måste utrotas för att skändligheten skulle kunna överkommas.

Man kunde nu ana det första gryningsljuset och våra liv skulle snart ändas. Vi skulle offras för att tillfredsställa den allsmäktige Guden och vårt blod skulle vara ett försoningsoffer.

Min sista tanke var att det kanske skulle kunna finnas en Gud som inte krävde blod smärta och ångest av sina tillbedjare, utan som kunde vara en tröst i bedrövelsens tid och lindra våra plågor och skräck. Med detta i mitt huvud blev jag upphämtad av soldaterna och innan solen hann bryta igenom morgondimman hade min kropp massakrerats och låg blodigt slängd i sanden.

Sagan om Salome

Tänk att jag inför eftervärlden skulle vara den som uppmanat till mord på en av Guds profeter. Sanningen var ju helt enkelt en helt annan.

Det började när min mor, Herodias, övergav sin man och gifte om sig med hans bror, tetrarken Herodes. Min farbror blev således min styvfar och alla relationer blev en förvirrad röra. Min moder blev mycket kritiserad för detta bland annat av profeten Johannes som i henne såg synden förkroppsligad.

Jag var väldigt ung vid den tiden men kom att växa till mig. Strax efter att min kropp blivit en kvinnas började mins styvfar att iakttaga mig mer och mer och han ville dessutom att jag skulle dansa för honom. Jag vägrade till en början, men det uppstod spänningar och konflikter som blev svårare och svårare att hantera. Vad som förvärrade situationen var att min mor försökts övertyga mig om att dansa för honom för att på så sätt minska konflikterna och få honom mer vänligt inställd till såväl henne som mig. Trots detta vägrade jag i det längsta för att undgå hans hungriga och trånande blick.

En dag fick vi besök från Rom och nu gällde det att övertyga makten om vår lojalitet och genom detta få ytterligare fördelar av våra herrar. Herodes talade nu mycket strängt med mig och hotade med straff och utlovade kläder och juveler om jag gick honom till mötes genom att dansa för gästerna. Han gick så långt som att han lovade mig allt jag kunde begära allt utom halva hans kungadöme om jag gjorde en vacker dans inför alla som deltog i festen. Jag kunde alltså begära vad som helst

Vad skulle jag göra? Jag avskydde och äcklades så av hans lustfyllda blick och hans dreglande mungipor så jag beslöt mig för en överraskningsplan för att freda mig själv i fortsättningen. Jag visste att min mor hatade profetren Johannes och tänkte nu att utnyttja detta till min fördel. 

Jag skulle dansa, dansa som aldrig förr och när dansen var över skulle jag ställa ett krav som han inte kunde uppfylla för att på så sätt skapa en missämja och en konflikt mellan oss som skulle omöjliggöra hans närmanden. Om jag kunde förnedra honom på detta sätt skulle han nog låta mig vara ifred i fortsättningen. min mor skulle säkert gilla mitt krav och ställa upp helt på min sida.

Så kom stunden när jag skulle dansa. Jag hade bestämt mig för de sju slöjornas dans, därför att den är så erotiskt laddad. Dansen började försiktigt sensuellt och i väldigt lugnt tempo och den första slöjan föll. Tempot och rytmen ökades för varje slöja och snart gungade mina höfter och min barm så utmanande så att hela publiken satt totalt koncentrerad. Min styvfar började att andas allt häftigare och när tredje slöjan föll började han att smeka sig mellan sina egna ben. När sjunde slöjan föll och jag var nästan helt som Gud skapat mig såg jag att han kastade huvudet bakåt och utandades ena häftig suck.

Så var dansen över och alla applåderade och skrek och hyllade min danskonst och min skönhet. Det var dags att ta betalt. Jag gick till min styvfar och påminde honom om hans löfte att jag kunde önska mig vad jag ville och han instämde att det var hans löfte.

Jag såg honom då rakt in i ögonen och sade att jag önskade mig Johannes döparens huvud på ett silverfat. Jag utgick från att det var ett omöjligt krav att uppfylla då profeten var ytterligt populär och hade ett starkt folkligt förtroende. Det skulle vara politiskt omöjligt att avrätta honom. Dessutom hade min styvfar en personlig relation till honom och de hade ofta samtalat om både religiösa och världsliga frågor. Det skulle var omöjligt för honom att uppfylla mitt krav. Han bönade och bad om att jag skulle kräva något annat, men jag stod på mig för att på så sätt förnedra honom och göra vår framtida relation till en omöjlighet. Han skulle tänka på det och jag satte mig att äta i lugn och ro fastän det strömmade män till nit bord som skrek och försökts att ställa sig in.

Döm om min totala häpenhet då det efter drygt en timma kom in ett silverfat och på detta ett blodigt huvud. Jag kunde aldrig tro att det var Johannes döparens förrän jag uppmanats att besiktiga det fasansfulla och blodsbesudlade huvudet som låg på brickan. Det var då till mina fasa och skräck som jag såg att det verkligen var Johannes döparens huvud och att det kanske var min skuld att han mördats. Det är klart att jag kan anklags för något, men aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att makten var så brutal och vidrig så att den hade kunnat begå ett sådant brott. Min avsikt hade aldrig varit att kröka ett hårstrå på profetens huvud, utan bara att ställa ett omöjligt krav på min styvfar för att på så sätt skapa en mur av misstro mellan oss och kunna freda mig själv. Herodes hade dock varit villig att betala vilket pris som helst för att ställa sig in och smickra mig i hopp om någon sorts belöning

Min mor jublade, men jag gick in en en ensamhet som varade livet ut. Maktens förtryck och brutalitet hade skrämt mig för resten av mitt liv och jag hade insett att den var redo för vilken förnedring, förödmjukelse och slakt som helst. Min skönhet kom att sakta försvinna, men maktens brutalitet bestod.

Sagan om Maria och barnet

Vi skulle ha talat om sanningen för honom, men det var inte lätt. Alla rykten om hans avels och födelse gjorde honom förvirrad och gav honom en diffus självbild. Det faktum att Josef och jag varit tillsammans en underbar vårkväll utan för Nasaret hade skapat sådan upprördhet att vi var tvungna att försöka att dölja det. Vi förklarade att vi inte visste hur mitt havandeskap uppkommit, men att jag haft en dröm om att en ängel hade besökt mig på natten. Det tvivlades naturligtvis på historien, men den kom att på sikt accepteras. För att min förstfödde inte skulle få lida för detta berättade vi aldrig den verkliga historien bakom, att det var hans föräldrars längtan efter kärlek som var grunden för hans tillblivelse. Han växte upp i tilltron till att han inte var som avlade som andra barn, utan genom en ängels gudomliga ingripande. Vi ville skydda honom från folkets hån och förakt. Vad som ytterligare komplicerade historien var omständigheterna vid hans nedkomst. Vi hade varit tvungna att fara till iväg för att skattskrivas enligt order av kejsar Augustus och födseln var i ett stall i Betlehem efter en mycket smärtsam förlossning. Det talades senare om en mängd mirakel vid förlossningen, men intet av detta upplevde jag. Det enda som för evigt fastnade hos mig var de outhärdliga smärtor som drabbade mig och det mirakel att jag överhuvudtaget överlevde. Detta tillsammans med en inåtvänd och reflekterande natur skulle vara grunden för hans tragedi.

Under sin uppväxt höll han sig mest för sig själv, när han inte sökte sällskap med rabbinerna i synagogan eller när Josef lärde honom snickarens komplicerad arbete och jag försökte att skydda och värna honom mot omvärldens ondska och hån. Åren gick i lugn och ro och det enda som förvånade mig var att han inte fann någon kvinna att leva med.

Vid cirka 30 års ålder förvärrades hans grubblerier. Han gick ut i öknen under fyrtio dagar för att söka sin väg och samtala med Gud. Han återvände mager och uttorkad, men uppgav att han nu visste vad han skulle göra för att rädda människan från sitt lidande och sina synder. Han samlade en grupp likasinnade, det var mest fattiga fiskare och hantverkare och så var det den där vidriga Judas. Jag förstod inte mycket av hans predikningar. Det enda jag visste var att han var min förstfödda och och att jag närt honom vid min barm.

De gick omkring i omgivningarna och predikade om Gud och fattigdomens välsignelser och många var de som blev uppretade över dessa moralister och religiösa agitatorer. Det talades dessutom mycket om olika underverk, som jag alltid har betvivlat. Människor ser det de vill se. Historien om bröllopet i Kana är dessutom ett rent missförstånd. Vi var där tillsammans och hade med oss ett ämbar med vin och när det serverades trodde många att det varit vatten som förvandlats till vin. En helt bakvänd tanke.

Jag blev mer och mer rädd och skräcken förlamade mig tidvis. Det hade varit många predikanter i vårt land och det hade gått illa för i stort sett alla. Se bara på Johannes döpare vars avhuggna huvud blev till en förlustelse på en fest hos makten. Vi var alla oroliga att Jesus skulle få samma öde, man kritiserar inte utan konsekvenser överheten och makten, varken den romerska eller den judiska.

Våra farhågor besannades vid påsktiden. De hade gått ner till Jerusalem för att fira påsk och möta en stor publik som de hoppades kunna påverka. Den romerska ockupationsmakten befarade oro och nationellt uppror och så gjorde även deras judiska hantlangare. De var dock försiktiga då de visste att han hade en rätt starkt stöd hos bönder hantverkare och fiskare. 

De grep honom i gryningen efter ett förräderi av Judas och sedan blev processen kort. Efter förhör, tortyr och förnedring dömdes han till döden av den romerska ockupationsmakten och fördes upp på dödsskalleberget för att möta en sista fasa och förnedring, nämligen korsfästelse.

Jag var där och såg livet försvinna ur min son och såg hans smärta och hans lidande. Det varade många timmar innan hans liv förrunnit och han drog efter andan. Med smärta hade han fötts och med smärta lämnade han denna jord. En syn som jag hoppas att ingen annan kvinna skall få uppleva, sitt barns dödslidande och slutliga undergång. Barn skall inte dö före sina föräldrar, det är emot naturens ordning.

Vi tog ner honom från korset och jag kunde ta min sons döda kropp i min famn och känna att den fortfarande var varm och hur blod fläckade ner min klädnad. En jordiska kvinna sörjde sin jordiske son, en sorg större än någon kan föreställa sig. Det finns många berättelser om vad som egentlige hände den dagen, men det mesta har nog skapats en lång tid efteråt. Mitt minne är bara skräck, fasa, lidande och död. Vid lade honom tillfälligt i en klippgrav och förde dagen därpå kroppen till Nasaret och även om detta har det uppkommit ett antal myter som människorna behöver som tröst.

Det var min älskade son och alla försök till att göra honom till något annat är bara ett försök att reducera hans mänskliga storhet.

Sagan om Judas

Jag förstod ganska snart att Jesus inte skulle leda oss till någon nationell befrielse. Hans kungadöme var inte av denna världen utan en förberedelse för nästa. Under sin tid här skulle man försöka leva moraliskt och följa Guds lag och allt som en förberedelse för evigheten och den himmelska saligheten. Mitt mål var ett annat, ett nationellt befrielsekrig mot den romerska kolonialmakten och upprättandet av en fri egen stat för oss som levde i denna del av Syrien.

Jesus fick dock bara fler och fler anhängare som såg sin egen frälsning som svaret på alla frågor och kampen för den nationella befrielsen tycktes vara en hägring som bara försvann ut i öknen.

Jag och mina meningsfränder beslöt oss för att agera och då jag var en av lärjungarna föll ansvaret på mig. Det gällde att undanröja Jesus utan att vi kunde anklagas för det. Vi fick utnyttja romarna och deras militär straffrätt för att göra oss av med honom och istället sätta den nationella befrielse på högst upp på dagordningen. 

Det var detta som låg bakom att jag pekade ut honom för romarna och att han sedan blev infångad, brutalt misshandlad och sedan korsfäst. Jag gjorde det knappast för 30 silverpengar, utan som en medveten handling för att kunna befria oss från det romerska förtrycket. Mackabeerna hade kunnat befria oss från de grekiska härskarna för 200 år sedan, så varför skulle inte vi kunna befria oss från de romerska?

En annan lögn är att jag skulle ha ångrat mig och gått och hängt mig. Så är sannerligen inte fallet. Jag investerade pengarna i ett jordbruk och en fruktträdgård och lyckades med detta försörja min familj.

Upproret mot den romerska övermakten kom dock att dröja, det gjordes mindre försök, men alla slogs ned. Det tog fyrtio år efter Jesu död innan ett uppror tog fart och vi vann en del stora segrar i början. Jag var nu en gammal man och kunde inte deltaga som stridande, men hjälpte till med underhåll vapentillverkning.

Resultatet blev som ni alla vet förödande. En slakt av hela vårt folk, tusentals korsfästelser och och ett utdrivande ur Jerusalem. Davids tempel revs och alla spår av oss skulle förstöras.

Det är däremot inte sant att slutstriden skulle ha stått vid Massada och att allt skulle ha slutat med ett kollektivt självmord. Det där hittade en historiker vid namn Josephus Flavius på för att skapa dramatik i sin beskrivning av vårt krig mot romarna. Josephus hade dock ingen aning om vad som hände, han befann sig nämligen i Rom vid den tiden. Han hade helt gett upp våra mål och gjort karriär inom den romerska kejsarfamiljen, en man totalt utan principer.

Nu har jag således som gammal man sett två helt olika uppror slås ner. Det första var på sitt sätt ett andligt uppror som krossades dels när Jesus avrättades och dels när kejsare Nero utrotade resten av hans anhängare under sin tid som härskare. De övriga lärjungarna gick också, såvitt jag vet, ett fruktansvärt öde till mötes. Petrus till exempel blev korsfäst i Rom på ett makabert sätt

Därefter har jag sett hur de nationella befrielsen totalt krossats och lett till ett oändligt lidande och ett helt folks fördrivning. Jag har försökt att läsa olika historiska källor och detta verkar vara en tragedi som ständigt upprepas, varje fall i vår del av världen.

När jag nu snart skall dö ser jag mina barnbarn leka utanför vårt hus och önskar naturligtvis inget annat än att denna kedja av ständiga nederlag skall brytas eller om vi för alltid skall vara bundna av detta öde med våld och brutalitet. Människan har ju inga naturliga fiender, men hon är sin egen fiende, och detta verkar upprepas gång på gång till tidens ände.

Författare: Anders Kjellström