Mississippi mullrar bakom mig, sprider en doft av salt. Fiskmåsar skriker, ångbåtar tjuter. Solen går ner, staden byter skepnad. Endast en gata överlever mörkret. Och som den lever.
Den vibrerar av livsglädje, gnider sig förledande mot mitt ben, viskar frestande ord i mitt öra och förför mig med sin oregelbundna andning.
Gamla franska kolonialbyggnader i tegel med balkonger av järn, och lyktstolpar från en annan tid. I horisonten sträcker sig två torn mot himlen som en påminnelse om 2000-talet, men ingen bryr sig om den moderna världen. I Sodom och Gomorra härskar hedonismen.
Jag ser tiggare i trasor, langare i kostymer, människor utan tänder. Jag ser tre nymfer som badar i fotoblixtarnas ljus, mimare som tigger efter uppmärksamhet och en ung flicka i utmanande kläder, som håller ett stort träkors mot den svarta himlen. Hon säger att Jesus frälser. Jag tror hon ljuger.
Gamla och unga, rika och fattiga gungar till jazztoner. Gatan luktar svett, Creole och Cajun. Räkor och vitlök. Stripporna dansar, trumpeterna ylar. Nattluften är tung, salt och klibbig. Den trånar efter uppmärksamhet, tränger sig på.
Gatan badar i neonljus och glädje. I grändernas mörker döljer sig baksidan av myntet. Men ingen bryr sig. I Sodom och Gomorra härskar hedonismen.