av
Penelope Laine
Bästa fru Ribbäng,
är det korrekt att starta ett brev så? Jag skriver till dig (eller borde jag skriva ”till er”?) för att protestera mot den mobbning som du har bedrivit mot mig i flera år. Jag mår väldigt dåligt av detta och det måste få ett slut.
Varje gång, i stort sett, som jag plockar upp tidningen och läser din spalt om vett och etikett, så är det alltid mig som du irriterar dig på. Vad har jag gjort för att förtjäna alla denna negativa uppmärksamhet? Jag har inte ens träffat dig, så vitt jag vet!
Till exempel: Alldeles nyligen frågade jag en kollega på jobbet, precis innan ett möte skulle dra igång, om hon var norsk. Hon svarade att hon var gift med en norrman, därav det norskklingande efternamnet.
”Illa nog” sa jag, med glimten i ögat.
I alla tider har vi skämtat om norrmän och dragit norgehistorier – det är ju en del av vår kultur! Hon blev butter och skrev till dig, väl förhastat tycker jag, för att gråta ut. Du skrev i din spalt
”Om någon är så ouppfostrad, klumpig och dum att vederbörande säger något icke vänligt om en annan person på grund av personens nationalitet/namn förtjänar det endast kall likgiltighet, nästintill förakt”.
Skulle jag vara ouppfostrad, klumpig och dum? Det kan du vara själv!
Fler exempel: För cirka ett år sedan var jag på en trevlig fest, där jag hamnade bredvid en förtjusande dam. När jag berättade för henne om den gamla traditionen att inte låta ett saltkar gå från hand till hand, så surnade hon till. Som det slumpade sig så var bordet tätdukat och det fanns knappt plats på bordet för vare sig saltkar eller kärl med mat. Det var ju inte mitt fel! Hon skrev till dig och du svarade
”Jisses en sådan fåntrattig drummel du råkade ut för!”
Skulle jag vara en fåntrattig drummel? (Notera att ordet ”fåntrattig” finns inte – det är dålig still att inte hålla sig till ordboken.)
Ytterligare ett exempel: För några år sedan var jag på en tillställning där jag stötte på en ung kvinna som jag mött en gång förut. Jag har normalt lite svårt att komma ihåg namn, men just den här gången så var jag rätt säkert på både på vad hennes namn var och hennes pojkväns namn. För att markera detta, och för att ha något att säga, så sa jag stolt
”Hej Rebecka! Var har vi Fabian då?”
Ansiktet på kvinnan mörknade genast. Fabian var inte med tydligen. Det var en känslig fråga uppenbarligen. Jag ville bara visa intresse! Hellre det än bara prata om mig själv, som vissa gör. Hon skrev till dig och du skrev tillbaka något om ”oförsynta och pinsamt nyfikna vänner”.
Skulle jag vara pinsamt nyfiken?
Sista exemplet: Jag sprang på en granne en gång som var på väg in i hissen i vårt hus med sin 1-åring i en barnvagn. Hon visade stolt upp sin parvel och vi pratade hjärtligt om livets gång. Mamman påpekade att hennes bebis sen några veckor tillbaka sov hela nätterna och vad skönt det var för dom två föräldrarna att inte behöva ordna med nattliga matningar. Jag i min tur ville berätta att jag inte hade störts av bebins skrik under det gångna året, trots att jag bodde precis intill. Jag valde att säga
”Men då är det dags för barn nummer två!”
Detta för att hon skulle förstå att bebisskrik var inget problem för mig. Hon svarade med att skriva till dig och beklaga sig över alla som vill sätta press på henne i fortplantningsfrågan. Du skrev ”Och vad är syftet med att framhålla för enbarnsföräldrar att ett barn ska ha syskon? Det är så korkat och oförsynt och tanklöst att man häpnar.”
Skulle jag vara korkad och tanklös?
Jag har bara detta att säga till dig, Maggan. Jag hoppas att du snart trillar av pinn och att jag då äntligen ska få slippa din hjärtlösa mobbning. Jag hoppas att dina nära och kära bär färgglada plastsandaler på din begravning. Jag hoppas att prästen petar sig i näsan under begravningsakten och att kantorn spelar något jazzigt i dur. Och säg mig, du expert på vett och etikett, när man dansar på någons grav – vad lämpar sig bäst? Vals eller foxtrot?
Februari 2016