Den 11:e september- jag var där

Författare: Charles Walter

Jag satt på en sightseeing båt kallad Circle Line som rundar hela Manhattan på 3 timmar och berättar om staden och dess historia. Min hustru var med. Det var sensommar och vädret var behagligt. Det var den första turen för dagen. Vi satt vid fönstret inne i båten och lyssnade på den skickliga guidens välbekanta amerikanska dialekt när han med viss stolthet i rösten sa att vi nu närmade oss södra Manhattan och skulle runda frihetsgudinnan.

Barnen var stora och utflugna så vi hade bestämt oss att ta lite senare semester. Därmed slapp vi också den värsta värmen och den tyngsta turistvågen under sommaren. Det var i början på september. New Yorks dragningskraft hade sakta börjat falna de sista åren. Stadens lyster hade minskat och hade fått konkurrens från bla Kalifornien som trendsättare. Även London och Paris knappade in med allt mer spektakulära turistmagneter som ”London eye” och den förnyade ”Le Grande Louvre”. Som turist märkte man att New York ville lysa starkare och återta sin tätposition bland tongivande platser på jorden. ”Det stora äpplet” hade faktiskt varit lite anonymt efter den kända borgmästaren Gulianis ”storstädning” av staden på 90-talet. Oron över New Yorks falnande stjärna kunde förnimmas subtilt i pressen och i nyhetsflödet från staden. New York kändes konstigt nog lite anonymt.

Båten krängde lite i det relativt strömma vattnet på Hudsonfloden. Vi hade åkt i cirka en kvart och precis vänt vid Frihetsgudinnan. Fören styrde nu mot södra Manhattan och dess magnifika skyskrapedominerande siluett.

Klockan var 08:46.

Ett dovt muller från ett flygplan hördes plötsligt ovanligt nära. Det var så nära att jag med flera instinktivt satte händerna för öronen pga det höga ljudet. Vi tittade snabbt ut genom fönstren och såg ett stort kommersiellt flygplan på låg höjd. Innan vi hann uppfatta mer så small det till. Högt.

Flera skrek till.

Planet hade flugit rakt in i World Trade Center!

Jag insåg direkt att detta var en oerhörd händelse. Min första tanke var att det var en omedveten handling.
Efter skriken så började folk resa på sig och gå ut på fördäck för att se bättre. Det rök kraftigt ur det södra tornet. Guiden tog till orda efter några minuter.

”-Ursäkta gott folk, men det tycks ha skett en olycka med ett flygplan som kraschat in i World Trade center. Var snälla att återvänd till era sittplatser. Vi kommer för säkerhets skull att runda södra Manhattan lite längre ut.”
Bakom mig satt en lätt överviktig man i medelåldern med en kraftig svart mustasch och Basebollkeps. Han sa tydligt så att alla som satt i närheten hörde.

”Jag är flygledare på världens största flygplats i Chicago och inte en chans i helvetet att en trafikpilot flyger in i World Trade center av misstag. Aldrig! Instrumenten skulle hindra det. Detta är medvetet. En attack.”

Jag såg skräcken i blicken på de som satt omkring mig.

Min hustru tog tag i min arm och sa sakta. ”-Vad tror du?”

”Har vi otur har han rätt,”sa jag kort. Samtidigt kunde jag inte slita blicken från den brinnande skyskrapan. Jag tvekade på om jag skulle ta upp kameran. Människor hade utan tvekan dött i kraschen. Dock var det flera som utan hämningar både fotograferade och filmade. Lite generat tog jag snabbt ett kort. Sedan ett till.
Min hustru avbröt mig, tog tag i min arm och sa plöstligt. ”Gud, det kan ju rasa!

Då slog det mig. Vi satt faktiskt bara några hundra meter från byggnaden. Risken att något kunde falla ner från byggnaden var uppenbar.

”-Jag tror att vi är säkra på båten. Betydligt säkrare än inne i stan”. Sa jag så lugnt jag kunde.
Innerst inne kände jag mig konstigt nog säker på båten. Som när man tittar på ett lejon bakom på Zoo. Nära men utom fara.

Vi var bortom räckhåll för explosioner, utryckningsfordon, nedfallande bråte och allmän panik.

Båten rörde sig sakta genom vågorna upp mot Manhattans östra sida. Folk pratade nu högljutt om synen vi hade framför oss med det rykande och brinnande tornet. Ljudet från sirener hördes i vinden och nådde in bakom rutorna. Vi såg de röda och blåa lamporna från utryckningsfordonen skymta ilsket mellan husfasaderna. När vi närmade oss finansdistriktet och Wall Street försökte guiden lite tafatt beskriva finansdistriktets historia och att den ursprungligen varit en marknadsplats för boskap med mera.

När båten var i höjd med det rykande tornet tystnade han. Det gjorde vi alla. En kuslig känsla spred sig ombord.

Det vi såg kändes overkligt.

Ljudet från sirenerna tilltog alltmer eftersom vi närmade oss Manhattan.

Då hördes det igen.

Det dova ljudet från en lågt flygande plan. Det var värre än tidigare. Det var öronbedövande och rutorna skakade. Alla höll instinktivt för öronen och jag med flera hukade mig.

Vi trodde alla att ett plan skulle flyga rakt in i oss.

Nästa sekund hördes en fruktansvärd explosion.

Flera skrek och några slängde sig på golvet.

De flesta av oss reste oss dock snabbt och gick mot fönstren.

Synen jag såg kommer jag aldrig att glömma.

Ett stort flygplan hade uppenbarligen flugit in i det andra tornet på World Trade center. Eldslågor slog ut från byggnaden samtidigt som vi såg flygplansdelar rasa ner längs fasaden. Tjock svart rök vällde ut från de översta våningarna.

Mannen som var flygledare från Chicago stod bredvid mig. Han höll hårt om sin hustru med den ena armen.

”-Gode gud” sa han sakta med bruten röst. ”Vad har dom gjort?”

Hans hustru snyftade till och sa. ”Tänk på de stackarna i planen” tårarna började rinna ner för hennes kinder.

”Tänk på de som är kvar i byggnaden”, sa jag oväntat högt.

Både hon och hennes make tittade på mig.

”Herregud! Du har rätt.” sa mannen.

Plöstligt krängde båten till kraftigt. Jag ramlade nästan men min hustru fick tag i mig.

Då såg jag en annan båt komma mot oss med stor fart. Vi svängde och den såg ut att köra rakt in i sidan på oss. Det var en annan sightseeing båt . Uppenbarligen hade antingen den ena eller båda av förarna tittat på den fruktansvärda händelse som utspelade sig och inte tittat på färdriktningen i dessa tätt trafikerade vatten. I sista sekunden svängde den andra båten också kraftigt. Dock small det till och kraften från kollisionen slungade omkull oss alla.

Fören på den andra båten hade kört rakt in i aktern på vår båt, som nu lutade lite.

Skrik blandat med gråt och rop på hjälp fyllde nu luften. Jag kände hur paniken nu började ta tag om mig. Hjärtat slog hårt, andningen var häftig och en drömliknande känsla kom över mig.

Då hördes den bekanta och förvånansvärt lugna rösten från guiden.

“Var snälla och håll er lugna. Vi har krockat med en annan båt. Första hjälpen lådor finns runt om på fartyget. Snälla, Håll er lugna.”

Båten rätade upp sig och alla samlade sig något. Motorerna hade stannat och personal från bryggan kom springande ner från trapporna. Nästan som i trans gick vi alla åter tillbaka mot fönstren för att titta. Strömmen förde oss sakta tillbaka ner mot södra Manhattan.

Oron för vår egen situation dämpades konstigt nog av det ofattbara som utspelade sig ovanför oss. Där satt vi omtöcknade, rädda och bokstavligen i samma båt.

En japansk tonårsflicka kräktes förläget och försöket att hålla handen för munnen gjorde det bara värre. Ingen brydde sig dock om det. En äldre kvinna la armen runt henne och sa vänligt ”Det ordnar sig lille vän” Samtidigt kom hennes mamma till räddningen och bockade och bugade mot den äldre kvinnan och sa något på japanska som uppfattades närmast som en ursäkt. Ett band mellan oss fanns på båten hade skapats. En tydlig känsla som måste upplevas och är svår att beskriva. Har du upplevt den så vet du precis vad jag talar om.

Båten gungade relativt kraftigt av strömmen men då startade motorn igen. Ett betryggande ljud som förmedlade en känsla av att vår egen situation höll på att förbättras. ”Gott folk”, hördes det i högtalarna. ”Fartyget är ok. Aktern är lindigt skadad och vår ena propeller är trasig. Detta begränsar från framkomlighet och hastighet. VI kommer att hålla styrfart mot strömmen tills vi kollat igenom fartyget ytterliggare och hjälpt de av er som ev skadats”.

Det var ett professionellt, sakligt och ovanligt lugnt framfört besked. ”Det finns vatten och dricka i kiosken om ni behöver. Ta det lugnt det räcker till alla” avslutade meddelandet. Båten låg nu nästan stilla i strömmen i höjd med Wall Street. ”

Jag går och hämtar några burkar läsk. Vill ni ha något? frågade flygledaren som nu kändes som en vän jag känt i hela mitt liv. ”Tack. Lite coca cola hade varit bra. Jag kände att jag behövde koffeinet och sockret. Jag kände mig plöstligt trött och behövde energi för att kunna hantera det som nu hände.

”Gud Bob! Utbrast flygledarens hustru. ”De hoppar! De hoppar!”

Hon tog händerna för munnen. Flera tryckte sig nu mot fönstren och vi såg nu en syn som skulle etsa sig fast i våra minnen för alltid. Ur det närmaste tornet kunde vi se människor hänga ut ur hål och fönster som spydde ut tjock svart rök. Plötsligt såg man flera som klättrade ut ur den dödsdömda byggnaden.

De föll. Hoppade. Dog.

Jag bevittande nu döden på ett sätt jag aldrig gjort, varken förr eller senare.
Även om människorna var små från håll så kunde man se deras kroppar vridas i vinden och deras fall avbrytas av kast in mot fasaden.

Min hustru grät. ”Hur kan detta hända?” snyftade hon och lutade sig in mot mitt bröst.

Jag höll om henne, svalde gråten samtidigt som jag vände bort blicken.
En ung kille filmade det makabra med sin kamera. En parant medelsålders kvinna slet kameran ur hans hand och gav honom en hård örfil.

”Är du inte klok! Visa lite respekt. Dessa människor dör mitt framför näsan på oss och du filmar. Du borde skämmas.”

Killen såg helt slät ut ansiktet. ”Förlåt, jag menade inte..”

”Försvinn!” sa kvinnan abrupt och han gled snabbt iväg.

”Herrejävlar”, sa Bob och skakade på huvudet och kramade om sin fru. Sen vände han sig snabbt mot mig och gav mig också en kram.

Jag blev paff men det kändes trots allt ändamålsenligt. Jag klappade honom lite försiktigt på axlarna.
”Nu hämtar jag cola” sa han med tårar i ögonen och gick iväg. Lite förvånad över Bobs plötsliga sorti vände jag mig mot min fru och vi tittade varandra i ögonen utan att säga något.

Båten krängde lite i vågorna och ett visst lugn började dock infinna sig bland passagerarna. Jag tittade ut och såg tjock svart rök från båda tornen som strålade samman till en gemensam svart pelare. Då hördes den bekanta rösten i högtalaren

“Vi kommer nu att vända om och åka tillbaka till hamnen. Fartyget är skadat och under rådande omständigheter är det säkrast att vi för er åter i land som få fort som möjligt.”

Bob kom nu med famnen full med coca-cola burkar och sa ”Tack gode gud för det! Sitta på den här skorven är ingen höjdare.”

Båten svängde nu sakta åt vänster och in mot manhattan i en vändande halvcirkel. Jag och min hustru tog tacksamt varsin burk med cola och drack. Plötsligt hörde jag ett svagt men oroväckande ljud. Det lätt som att metall böjdes och det följdes av ett svagt muller. Fören stod nu lite snett in mot land och det var nog inte mer än 50 meter in till kajen. Jag insåg att något höll på att hända och pressade mig snabbt fram mot fönstret. Då ser jag det närmaste tornet kollapsa från toppen och neråt. Ett fruktansvärt muller fyllde luften och tom båten vibrerade. En sekunds tystnad avbröts av ett flertal skrik.

Bob, jag och våra fruar stod helt förstummade av det vi såg.
Bob kastade sig plötsligt över oss och drog ner oss mot golvet.

” Akta er! Det kommer att rasa” skrek han.

Jag var dock tvungen att se. Jag slank ur hans grepp och reste mig. Synen jag nu såg var den mest skrämmande jag någonsin upplevt. Tornet föll oväntat rakt ner mot marken med ett fruktansvärt åskliknande muller. Himlen blev gråbrun och det kändes som det blev mörkt. Bob drog mig förgäves i byxbenet men jag kunde inte slita mig. En explosion sågs och hördes när tornet störtade mot marken. Jag hukade mig nu instinktivt men stod kvar.

Jag såg en gråbrun mur av damm som rusade ut mot fartyget. Plöstligt slog det mot rutorna och jag hörde hur glaset sprack och träffades av splitter, grus och sten. Det smattrade en lång stund mot rutorna och hela fartyget. Sakta avtog det nästan öronbedövande smattret och jag hade sjunkit ihop ner mot de andra pga av oljudet.
I bakgrunden hörde jag snyftande ljud från vettskrämda medpassagerare. Ett onaturligt mörker gjorde det svårt att se. Det var mörkt, dammigt och kvavt. Snyftningarna avbröts av hosatattcker och utbrott av förtvivlan och rädsla. Det var onekligen oerhört skrämmande.

Risken att på nytt krocka med ett annat fartyg var överhängande då sikten inte var mer än 2-3 m.
Bob sa nu lugnt. ”Jag tror det är dags att be. Detta kan vara den sista stunden i vårt liv. Jag är tacksam för att få lärt känna er” sa han med bruten röst och tog tag i min hand.

Han hade onekligen en poäng och jag har hittills inte känt mig närmare döden än så här.
Tyst tog vi alla varandras händer.

Jag har inte begåvats med någon stark tro och vet inte om Gud inte existerar på det sätt som religionen förespråkar men i denna stund kändes det ändå rimligt att be. Under rådande omständigheter kunde det inte skada och den känslomässiga upplevelsen var så ofattbart stark att jag inte kunde motstå.

Bob var dock tyst oväntat länge och sedan sa han med en fantastiskt lugn, trygg och tröstande röst. ”Herre, vi är i dina händer. Vi lägger vårt hopp och vår tro hos dig. Ge oss styrka att möta det öde som nu väntar oss. Vi är tacksamma för det liv du gett oss. Amen.”

Det ljusnade, solen bröt igenom dammet och tunna strålar tog sig igenom fönstren in mot oss. Sikten blev sakta bättre även om allt gick i en ljusbrun färgton.

”Titta, utbrast min hustru och bröt cirkeln vi satt i på golvet och reste sig mot fönstret. En svag siluett av staden sågs svagt avteckna sig. Helikoptrarnas bekanta klapprande hördes allt tydligare. Jag såg att vi hade rört oss relativt långt och låg nu lite väster om Manhattans södra spets. Strömmen hade hjälpt till och vi hade nog varit ”i mörkret” lite längre än vi trodde.

Vi stod nu alla upp mot fönstret, utom Bob. Han stod med ena knät kvar på golvet och höll ena handen för bröstet. Han mumlade något som inte gick att urskilja. När han reste på sig såg jag att han var helt genomblöt av svett. Hans tennisskjorta hade endast en torr yta, precis över hans något utstickande men passande mage. Jag insåg vilken enorm fysisk och psykisk press vi alla hade varit under.

Stämningen lättade påtagligt. Rädslan och den distinkta känslan av att vi skulle dö avtog. Några skrattade till och med när en stor reslig man viftade med armarna och beskrev mycket målande hur vi alla ramlat omkring när vi krockade med den andra båten mm.

Jag kunde också plötsligt se det tragikomiska i situationen.
Efter stund var jag dock helt uppslukad av synen av ett rykande, brinnande och chockat New York. En oförglömlig syn.

Båten krängde och kämpade upp längs manhattans västra sida. När vi passerade den flodnära flervånings driving-rangen såg jag till min stora förvåning ett flertal golfare som slog ut.
Ett beteende som säger något om människans oberäkneliga reaktionsmönster.

Oavsett anledningen till att de stod där så var en sak säker. Ingen var ovetande om det som nyss skett. Ingen.
När vi kom in mot hamnen sa den nu något tröttare men trygga rösten att polisen meddelat att alla skulle så fort som möjligt återvända till sina bostäder eller hotell. Man skulle följa utveckligen via medier och invänta vidare instruktioner. New York hade nu infört katastroftillstånd.

Vårt hotell låg vid central parks södra gräns och det var inte längre än att vi kunde gå. När vi klev av båten stod en ambulans och sjukvårdare och väntade på oss. Flera fick första hjälpen mot skrubbsår och blåmärken. Vi blev erbjudna hjälp men då varken jag eller min hustru var skadade skyndade vi oss iväg.

Trafiken i riktingen från södra manhattan var kraftig och den bestod av en kö av proppfyllda taxibilar som alla försökte komma av manhattan. I körfältet söderut var det glest med bilar förutom enstaka uttryckningsfordon som rusade förbi med tjutande sirener och blinkande ljus. Många vi mötte var helt tomma i blicken. Andra grät och småsprang. Vi gick relativt långsamt in mot centrala Manhattan och vårt hotel.

Plötsligt kom en medelålders man i kostym och han var helt täckt av damm. Hans ens sida var täckt av svart sot och i ansiktet fanns ränder efter tårar längs kinderna. Det var uppenbart att han hade varit i närheten och han hade tom lättare brännskador i ansiktet.

Efter hand som vi gick mötte vi alltfler individer som var fysiskt skadade eller märkta av de fallna tornen.
När vi äntligen kom fram till hotellet så mötte dörrvakten oss och motade in oss lobbyn. ”Är ni oskadda?”frågade den lätt korpulenta men väldigt eleganta dörrvakten. ”Jadå” svarade vi fastän vi var både smutsiga och hade små sår och synliga blåmärken. ”Ni bör gå till era rum. Polisen har informerat alla att stanna inomhus till vidare. Det är inte säkert att vistas ute. Jag ordnar mat till er om ni vill så kommer det upp till rummet”.

”Ja, tack. Det vore bra. Lite vatten också”. ”Självklart”, sa Nino som han hette och fiskade snabbt fram två små flaskor med vatten som stod prydligt arrangerade på ett marmorbord bredvid honom.

När jag och min fru stod i hissen hördes den svaga och annars behagliga hissmusiken men nu kändes den påträngande.

Abbas ”mamma mia” uppspelad långsamt av svaga pianotoner ackompanjerade av saxofon var otroligt fel i denna stund. Vi var dock helt tysta. Tröttheten började infinna sig. Den var starkare än den första chocken som nu började lägga sig.

När vi nådde fram till rummet började min fru gråta och tog sig för ansiktet och sa sakta. ”Gud, så hemskt Stellan. Jag kan inte fatta det!”

Hon svalde gråten och vi gick in. Jag satte direkt på TV´n. Då såg jag hur ett plan kraschade rakt in i ett av tornen. Nästa bild var av hur folk föll ut från skyskrapan. Plötsligt knackade det på dörren och vi hoppade till. ”Room service” sa en skönjbart stressad röst. En smal ung man med sydamerikanskt ursprung rullade snabbt in en vagn med fat på.

Två stora club sandwich, ett fat med alldeles för stora chokladmuffins och ett antal flaskor vatten var menyn för två turister som precis upplevt den 11: september attacken.

Killen fick lite dricks och han skyndade sig ut från rummet.
Min hustru halsade ogenerat en hel flaska med vatten.
Hon hickade till, vilket var mycket olikt henne, och gick in i badrummet.
Jag satte mig på sängen och åt lite samtidigt som jag tittade på TV´n. Jag kände mig bedövad och avtrubbad. När min hustru duschat la hon sig på sängen i badrock och somnade utan överdrift på 30 sekunder. Bilderna på TV´n fladdrade förbi. Plan, world trade center fasader, damm, fallande kroppar och räddningspersonal. Tårna började rinna tyst ner för mina kinder. Intrycken var så överväldigande. Jag försökte inte stå emot.
Tragedin och det mänskliga lidandet jag bevittnat var svårt att förstå. Så många oskyldiga människor som fick sätta livet till. Emotionellt utmattad föll jag bakåt ner på sängen. Jag kände sömnen behagligt komma.
I ett töcken innan jag somnade han jag tänka. Undra hur det gått för Sara? Hon jobbade på Wall Street.
Sedan såg jag de fallande kropparna för mitt inre öga innan jag somnade.

Så här upplevde jag den 11: september.

OBS! Läs del 2 ”Sara” här.