Författare: Charles Walther. Läs också hans berättelse ”guldfisen”.
Jag heter Bertil och är präst.
Efter många år har jag nu bestämt mig för att dela med mig av det jag upplevt.
Jag har länge tvekat. Med rädsla för att detta ska bli för ”känt” och att jag skulle börja förföljas, har jag valt att på detta anspråkslösa sätt framföra min historia.
Dock måste min historia berättas för några och är du en av de få som faktiskt läser detta kan jag lova att den är sann. Innan jag fortsätter vill jag dock poängtera att jag har lagt ner stor möda på att dölja detaljer så det inte går att spåra mig. Inte ens författaren vet vem jag egentligen är.
Världen som helhet är inte redo för det jag är. Konsekvenserna skulle bli enorma om jag ”visade mig” och därför väljer jag att presentera det på detta anspråkslösa sätt. Tvivla dock inte på att jag finns. För det gör jag. Detta är den tröst jag kan ge dig som läsare av detta.
Min bakgrund är enkel. Jag växte upp i en lite ort som hette Engby och i korthet var det en trygg och lugn uppväxtmiljö nära naturen. Mina kamrater och jag kom alla från familjer som försörjde sig på jord- och skogsbruk. Min pappa, Bengt, var en varm själ med en kropp som formats av ett långt liv av fysiskt tungt arbete. En starkare människa har jag aldrig träffat. Jag glömmer aldrig när han delvis lyfte en traktor för att föra in en träbit under hjulet, för att få bättre fäste. Fåordig och godhjärtad är de bästa orden för att beskriva honom. Min mamma Lena var en snäll men orolig person. I grunden hade hon hjärtat på rätt ställe och oron tyglades med en stark och rituellt betonad kristen tro. Alkohol hjälpte dock till emellanåt, tyvärr. Ljuset i mitt liv var min syster. Hon var omtänksam, givmild och min bästa vän. Lisa, som hon hette, var dessutom vacker som en dag. Vi växte upp i en yttre miljö bestående av åkrar, skogar, åar och vackra vyer.
Jakt, fiske och senare farliga åkturer på motorcyklar och terrängfordon präglade min uppväxt. I vår familj fanns också kyrkan alltid närvarande. Inte alltid tro utan mer ”katekes”. Min mors förkärlek för ritualer och trygga regler att följa gjorde att det vackra med tron ofta överskuggades av böner, sånger och gudstjänster.
Denna uppväxt formade mig och gav mig en djup och innerlig tro. Jag klarade mig relativt bra i skolan och fick betyg som gav mig en chans att prova på högre studier. Efter ett år av ett liv i sus och dus på Lunds Universitet, där jag läste ”Antikens kultur och samhällsliv”, påbörjade jag min prästutbildning. Ett val jag aldrig ångrat men det var inte självklart vid tidpunkten när jag började. Jag hade träffat några tjejer under min tonår men jag fick aldrig ”till det”. Av någon anledning tröttande jag fort på relationerna och fann dom mer krävande än givande. Inte heller sex roade mig särskilt. Detta bekymrade mig ibland. På grund av dessa skäl förblev jag utan relation under mina studieår.
Lund var en underbar stad att studera och leva i. Trots att jag var van vid en fri och vild natur så kändes Lund vänligt och naturnära. Domkyrkan och Lundagård är miljöer som andas både historia och framtidstro på ett sätt som jag annars bara upplevt i världsstäder som London och Paris. Detta gjorde att jag efter min examen och prästvigning valde att stanna i Skåne och nära Lund.
Jag hamnade till slut i en liten församling några mil utanför Lund som hette Högsered. Omgiven av böljande ängar och åkermark som övergick i små lövskogar var en miljö som kändes inspirerande. Små vattendrag rika på ädelfisk fanns det också gott om.
Högsereds kyrka låg vackert på en liten höjd intill en mindre lövskog och runt den lindade sig en liten å som hette Braån. Bakom kyrkan låg en traditionsenlig prästgård som ingick som tjänstebostad för den präst som tog tjänst i församlingen.
Så hamnade jag på Högsereds prästgård och lite visste jag vad som väntade mig.
Jag var 30 år fyllda. En uppskattad och respekterad präst i bygden. Jag fick förtroendet av många och jag kände snabbt till hemligheterna på gårdarna och i byn. Jag hade börjat umgås med kyrkvaktmästarens yngsta dotter, Frida. Hon hade tre äldre systrar och hennes pappa, Joel var ovanligt pigg och vital för sin ålder. Vi trivdes bra ihop och visst fanns det en attraktion som var mer än vänskap. Jag och Frida bestämde oss för att gifta oss och det var då det började.
Jag minns det oerhört starkt. Det var en lördagmorgon i november och dagen efter vi förlovat oss i hemlighet. Den första frosten hade kommit och låst fast de brandgula löven på marken. Solen sken skarpt och vackert över de halvlövade träden. Jag hade vaknat lite senare än vanligt men Frida sov fortfarande. Känslan jag hade är svår att beskriva. Alla intryck var plötsligt skarpare. Ljuset, ljuden, lukten och inte minst känseln.
Det var ingen behaglig känsla utan mer som om jag drömde en verklig och lätt obehaglig dröm. Jag minns att jag trodde att jag kunde vara sjuk.
Frisk luft var det jag behövde och gick ut. Jag nerför backen från prästgården mot kyrkan. Det gick en liten genväg i skogen. Plötsligt stannade jag till. Det var något som inte stämde. Jag kände inte mina fötter. Det hördes inget när jag gick över de frusna löven. När jag tittade ner såg jag att jag svävade en decimeter ovanför marken. Jag trodde jag såg i syner och blev så förskräckt att benen vek sig. Jag föll dock inte till marken utan landade en decimeter ovanför. Jag såg på marken och kunde förnimma kylan, fukten och doften av multnade löv. Det snurrade i huvudet. Jag mådde illa och plötsligt svartnade det för ögonen.
Jag vaknade upp i en sjukhussäng. Frida satt bredvid med rödgråtna ögon.
”-Vi hittade dig på marken bakom kyrkan”, sa hon och strök mig på kinden.
Trots mängder av undersökningar och myndiga doktorers spekulerande hittade man inget fel på mig.
Den drömlika känslan fanns dock kvar. Alla intryck var fortfarande skarpa men inte så skrämmande längre. Det enda som var nytt var en stark förnimmelse av ”tyngdlöshet” som kunde komma över mig emellanåt.
Livet fortsatte.
Vintern gick och våren kom. Vitsippor prydde den lilla lövskogen och en svag doft av liljekonvalj infann sig.
En dag i slutet på maj när den första riktiga värmen kom så hände det. Det var på kvällen men det var fortfarande relativt ljust. Ljummet i luften och dofterna av den sjudande växligheten gjorde att jag fylldes av en härlig känsla. Jag gick sakta nerför backen mot kyrkan och ån. Jag stannade till och tog ett djupt andetag och insöp vårens enorma livskraft.
Mina ögon var slutna och plötsligt tyckte jag att jag svävade. När jag öppnade ögonen hängde jag minst 2 m ovanför marken!
Stilla svävade jag.
Det var som att jag och jorden var två magneter och man vänt samma poler mot varandra så vi stöttes ifrån varandra. Konstigt nog kände jag mig lugn och fylldes sakta av en otrolig känsla. Jag flög!
Nästa sekund tittade jag upp mot gröna lövtaket och började sakta röra mig uppåt. Löven och grenarna drogs längs min kropp och väl igenom så tornade kyrktornet upp sig mot mig. Jag var nog inte mer än 20m ifrån det.
Utsikten var fantastisk. Åkrar, gårdar, ängar med kor, vägar och dammar fyllde mina sinnen.
Jag svävade sakta mot kyrktornet och stannade några meter ifrån det. En förundrad duva tittade nyfiket på mig från kanten på klocktornet. Den flaxade till och flög iväg mot mig. Reflektoriskt ryggade jag och svävade bakåt i en mjuk rörelse. Jag stannade till och sa för mig själv. ”-Gode gud, vad är det som händer? Jag flyger.”
Då kom plötsligt en rädsla över mig. Tänk om någon ser mig? Vad händer då?
Jag sjönk sakta ner till marken bakom kyrkan. Väl ner på marken så gick jag raskt tillbaka upp genom skogen mot prästgården. Jag kände mig trött och satte på en kopp kvällskaffe.
Frida satt och läste i sin favoritfåtölj och frågade på sitt sedvanliga vänliga sätt om jag haft en skön promenad.
”-Det var underbart”, svarade jag när kaffekokaren bubblade ner det sista vattnet.
”Helt otroligt, sa jag lite tystare och mest för min egen skull.
Jag flög. Tanken var lika otroligt som det faktum att det hänt.
Jag kanske inbillar mig tänkte jag. När vi gick och la oss somnade jag snabbt och sov en rofylld och underbar sömn. Ingen oklar oro fanns mer.
Den sommaren övade jag upp min flygförmåga. Jag kunde sväva när jag ville och kunde bestämma precis vilken höjd jag skulle ha. Det tog lite längre tid att lära mig förflyttning i sidled. Lutade jag mig tycktes tyngdkraften föra mig i den riktningen. Det kändes som att luta sig utöver ett stup, så det tog tid att våga prova. Till slut lyckades jag få upp farten och samtidigt hålla mig på samma höjd. Uppskattningsvis kunde jag flyga i 50 km/h. Både fart- och höjdkänsla var hissnande och det kändes som att jag for fram i 200 km/h. Jag bestämde mig för att flyga till domkyrkan i Lund. Ett problem var att det var kallt, för det var inte ansträngande. Det var det dock värt när jag en sen klar höstkväll svävade precis ovanför domkyrkans två torn. Tyst och fridfullt gled jag över staden. Bussarnas ettriga gasande var det enda ljud som nådde mig. Jag såg ett blåljus från en ambulans rusa ner igenom staden. Sjukhuset tornade upp sig på ett lite hotfullt sätt. Sakta gled jag iväg hemåt och såg hur orterna lös upp som lyktor långt borta. Romeleåsens vackra sluttningar var fyllda med små lampor motsvarande gårdar och hus. När jag sakta gled ner bakom Högsereds kyrka så var jag stelfrusen! Is i ögonbrynen och läppar så kalla att jag inte kunde prata. Dessutom var jag kall på kroppsdelar som jag vanligtvis inte förknippade med kyla.
Klockan var mycket när jag väl kom in i värmen. Frida tittade förmenande på mig och sa,
”-Var har du varit? Jag blev orolig.
”-Jag tog en flygtur till domkyrkan i Lund”, sa jag och log. Frida skrattade till och sa ”-Ibland undrar jag om du inte nästan tror på det själv!
Frida slog ner blicken och jag kunde känna den ledsamhet som hon bar på.
Vi hade försökt få barn sedan några år men inte lyckats. Sakta hade detta sänkt Fridas humör. Våra vänner hade alla barn och några hade till och med barn som nått tonåren. Sista året hade därför känts tyngre. Vi började trots allt bli lite äldre. Frida hade gått ner i vikt och hon hade ändrat sin allmänna hållning och stil. Numer hade hon alltid håret hårt uppsatt i en knut i nacken. Ofta mörkare kläder. Glasögonen byttes mot mörkare och skarpare bågar. Hennes uppsyn blev nästan sträng. Det kändes lite konstigt då jag aldrig mött en människa med ett varmare hjärta än Frida.
När vi gått och lagt oss och jag äntligen tinat upp något så låg jag och tänkte på hur underbart det var att flyga. Jag kände en enorm tacksamhet för denna gåva.
Min förnöjsamhet bröts dock av en svag snyftning. Frida svalde hårt och jag hörde hur hon försökte kväva gråten. Hon kröp sakta ihop i fosterställning. Hon grät tyst.
Det skar igenom mig som en rostig kniv men jag vågade inte röra henna.
Jag låtsades sova. Hur skulle jag kunna trösta henne? Plötsligt slog det mig som en knytnäve i magen. Tänk om det var priset för att jag kunde flyga. Barnlöshet. Då straffades Frida också.
Jag sov dåligt den natten. Jag fick ett kroniskt dåligt samvete. Intellektuellt visste jag att det inte borde finnas ett samband, men känslomässigt var jag övertygad att det var så. Livet gick dock vidare.
Året därpå åkte jag till Paris och besökte den svenska skolan som delvis sköttes av svenska kyrkan.
Jag och Frida hade blivit erbjudna att arbeta för svenska kyrkan i Paris och där ingick religionsundervisning för eleverna i skolan. När vi kom dit så fastnade vi direkt. Frida verkade lättad över att få bryta upp från vår inrutade tillvaro på prästgården i Högsered.
Väl på plats i en liten lägenhet inte långt ifrån Place de la Concorde, så kände jag en allt starkare önskan att åter få flyga. Det övergick i ett okuvligt begär. Jag blev lättirritabel och tvär. Att få sväva iväg var det enda jag kunde tänka på. Till slut kunde jag inte stå emot längre. Det var i början på April. Nätterna i Paris var kyliga och dagarna ljumma. Jag sa att jag var tvungen att jobba sent med en presentation jag skulle ha för ambassadpersonal som handlade om krishantering.
Klockan var lite efter midnatt när jag gick iväg från kontoret. Helt klädd i svart gick jag lagom sakta tillbaka mot triumfbågen. Ett par rastade hunden och jag tänkte ännu en gång på skillnaden gentemot Sverige, där man inte skulle mött ett medelålders par rastande hunden efter midnatt en vardag. Jag passerde triumfbågen och började gå ner mot Eiffeltornet. Jag stannade till i en liten gränd. Det var tyst och inga fönster var tända, sånär som något litet badrumsfönster. Jag satte på mig mössa och vantar och svävade snabbt och ljudlöst upp i luften. Snabbt var jag minst 15m ovanför takåsarna. Det var förvånavärt tyst.
Underbart och plötsligt var den där.
Det magnifikt upplysta Eiffeltornet mot den svarta natthimlen.
Jag kände hur hjärtat slog och hur jag drog ett djupt andetag. Aldrig hade glädjen över att kunna flyga varit större. En ruskänsla fyllde mig totalt. Sakta svävade jag ner mot tornet. Det var större än jag väntat mig även på höjden. Från detta perspektiv såg det nästan ut som en stor julgran.
Jag fortsatte och plötsligt låg Seine som ett långt blankt svart band under mina fötter. På håll kunde jag se människor som fortfarande besökte tornet. Det var kallt och tyst.
Synen av tornet och känslan av att tyst sväva runt det är svår att beskriva i ord.
Jag bestämde mig för att närma mig och flyga upp till toppen. Väl där insåg jag att det kanske fanns en risk att någon såg mig. Skrämd backade jag. Jag frös men det gjorde inget. Vilken upplevelse!
Om jag fick önska någon en obeskrivlig upplevelse så skulle det vara det här.
Jag flöt iväg över staden. Ljusen, trafiken, och enstaka blåljus bredde ut sig under mig. Jag landade på taket på Louvren. Farligt och dumt men det gick inte att motstå. Duvorna kuttrade oroligt runt mig. Genom ett takfönster såg jag två vakter sakta gå förbi några av mänsklighetens främsta konstverk. Jag svävade tyst vidare och gled förbi Notre Dame och det vackra mosaikfönster som såg kusligt ut i månskenet. Jag gled ner på baksidan. Ingen såg mig. Väl hemma tackade jag gud och naturen för den upplevelsen. Frida sov tungt och rofyllt för en gångs skull.
Jag flög inte mer i Paris. Dock är det nog det sista minnet som lämnar mig. Tänk dig själv sväva runt Eiffeltornet en vårnatt i april.
Åren gick och vi återvände till Högsered. Vi hade nu resignerat oss avseende att bild familj och ägande oss åt församlingens behov.
Men en dag störtade Frida in i försmalingshemmet när jag satt och drack kyrk-kaffe med föramlingen mest inbitna damer.
”-Jag är gravid, sa hon utan att tveka”. Jag tappade kaffekoppen rakt i knät och med tanke hur illa jag brände mina privata delar så tog jag det som ett tecken på att det nog inte blev fler barn.
Vi fick en välskapt liten son. Frida liv vände och hennes kärlek till vår son, Johannes är något av det starkaste jag någonsin sett.
Under hans uppväxt svävade jag iväg ibland men inte så ofta. Behovet var dämpat. Domkyrkan fick ett besök ibland. Turning Torso i Malmö fick ett besök på taket en gång men det blåste så kraftigt att jag hade svårt att stå still eller att flyga utan att slungas in i huset.
Jag undrade ibland om Johannes ärvt min förmåga. Det skrämde mig. En ung mans kraft och känsla av osårbarhet var farlig kombination när det gällde detta. Inte så mycket avseende själva flygandet men om världen fick reda på det. Hur skulle hans liv bli då? Vad skulle han utsättas för?
Nu är han vuxen och har själv familj. Jag vet inte om han ärvt min förmåga. Jag hoppas inte det. Hur underbart det än är så är det en farlig gåva.
Slutligen vill jag bara säga detta till dig som mot förmodan läser detta. Det finns mycket mer i denna värld än vad du ser och kan förklara. Det är därför min historia finns och den når dig.
Jag kan flyga och jag existerar faktiskt. Hur otroligt det än verkar.