Jag följde han hela vägen med blicken medans ljudet av hans fotsteg avlägsnades. Hans skepnad var förvriden i dimman men den rörde sig så långsamt men ändå så snabbt iväg i mörkret. Jag önskade att han skulle vända i sista sekunden. Jag ville i alla fall ha ett sista hopp i mig att han kanske skulle vända sig om.
De kom en välbekant doft som drogs med i blåsten och den träffade mig som ett slag i magen. Jag blev helt mållös. Doften var han. Jag vågade inte insupa den ordentligt, i rädsla av att den skulle ta slut för det ville jag inte. Jag tänkte, om detta var sista gången så ville jag spara den i mitt minne för evigt.
Jag ville ropa på honom, men vad skulle det göra för skillnad, min röst var för svag. Min kropp var i ett tomrum, det ekade överallt. Mitt huvud var en ocean av känslor, men utan ord. Allt som existerade var bara han. Hans skepnad som sakta avlägsnade sig, utan att vända sig om, utan att ens titta på mig en sista gång. Vägen som han vandrade på var rak men sekunderna var som räknade. Jag kände på mig att horisonten skulle sluka honom som i ett stort svart hål och sedan skulle han vara borta och inte finnas mer.
Det fanns så mycket jag behövde säga till honom, men fick inte fram ett enda ord. Orden hade fastnat i min hals.
Livet är för kort, det vet vi, men vi är lika fega ändå. Han var nu förlorad, så jag var. Mitt liv var numera bara ett stort svart hål. Han var ju min.
Författare: Emilia Bieber