Fasaden
Maskarna krälar omkring i mitt ruttnande hjärta
Mitt yttre är polerat
Ingenting får synas utåt
Men en dag krälar det en mask ur mitt öga
Ur min mun, näsa och ut mitt öra
Fasaden rasar och den ruttnande massan väller ut
Stanken från mitt inre är outhärdlig
Alla flyr
Men man kan inte fly från sig själv
Status
Status utåt
Kaos inåt
Krälande, krypande kaos
Med piller bygger jag murar
Rädslan för att liklukten ska sippra ut
Och förgifta det yttre
Status och kaos
Denna eviga strid
Ska den någonsin ta slut
Jag hoppas, skyddar och blockar
Status håll ut!
Kablar
Kablarna omkring mig kommer närmare
Det är ett trassel av energi
Som ett elektriskt nät
Redo att fånga in den som smiter
Redo att se till att ingen annan får veta att de finns omkring oss
Att de kan attackera oss varsomhelst, närsomhelst
Och att de inte tänker låta verkligheten sippra in i den här drömmen
Drömmen?
Jag vaknar upp till den verklighet som är min
Den verklighet som inte finns för andra
Den verklighet som räddar mig från drömmen
Och från verkligheten i den andra verkligheten
Jag älskar dig
Jag älskar dig mer än jag åtrår döden
I stunder är det inte helt säkert
Jag har så ont och du förstår inte
Du är så fri från allt som har med psykisk ohälsa att göra
Och jag avundas dig
Samtidigt gör det mig glad
Att du slapp undan
För dig skulle jag ta allt
Allt ont
Jag vill inte att du har ont
Snälla ha inte ont?
Ändå är jag anledningen till din smärta
Jag är den som åsamkar dig smärta
Min smärta smittar av sig
Den gör allting smutsigt och svart
Dig som jag vill ge ljus och glädje
Dig skadar jag
Jag vet inte hur jag ska skydda dig
Skydda dig från mig
Jag är en elak och självisk människa
Full till bredden av mitt eget självhat
Jag försöker hjälpa, trösta och ge
Men det gör det inte mindre sant att jag ändå skadar dig
Jag skadar dig indirekt genom att skada mig själv
Jag är så ledsen för din skull
Skulle någon annan skada dig som jag gjort så skulle jag hata den
Men det gör jag väl?
Hatar mig själv
Ja, jag hatar mig själv
Masken
Jag delar rummet med en främling
Båda fast i sin ångest och hopplöshet
Det spelar ingen roll
Jag har ändå tappat tron på livet
Det vackra livet som aldrig blev
Alla hopp och drömmar som söndertrasats
All min längtan som bara försvann
Vart tog den vägen?
Jag som lovade mig själv att aldrig hamna här igen
Jag är tillbaka
Jag glömde hur man gör när man lever
Så jag hamnade här
För kärleken till mina nära och kära är större än viljan att dö
Eller är den det?
Alla andra har alltid kommit först
Ingen tror mig
Eller så kanske de bara inte förstår djupet bakom mitt leende, skämtande, sminkade ansikte
Masken
Den bär jag alltid med mig
Mörk humor
Ja så är det nog
Min försvarsmekanism och drog
Fan, jag skulle ju inte bli såhär
Använda humorn för att maskera även när jag ber om hjälp
För då blir man inte trodd
Då är man besvärlig
En släng av nedstämdhet men inget allvarligt
Några extra piller
Och så skickas man hem med det där jävla leendet och ångesten som klöser inombords
Kanske dör jag nu?
Lyckas jag den här gången eller ska jag fega ur igen?
Vålnader
Nu förstår jag vålnaderna i korridoren
De som vandrar planlöst fram och tillbaka
De gråter inte ens
Det finns inga tårar kvar bara känslan av tomhet
Kanske dricker de lite kaffe, te eller varm choklad
Äta, dricka, sova
Åh, som vi sover här
Vi sover bort våra liv
Sover bort vår ångest och nedstämdhet
Död utan att behöva vara död
Död utan att skada de vi älskar
För trötthet kan andra förstå
Alla är trötta ibland
Det är bara det att vi är trötta på ett annat sätt
Trötta på livet
Livet där utanför de låsta dörrarna
Det verkliga livet
Vi är bara vålnader i den här världen
Vi är de som inte kan beröra eller känna
Verkligheten är en annan här inne
Det finns regler och rutiner men inga måsten
Jag blir fan galen
Eller ja, jag räknas väl redan som galen
Rastlösheten kliar i mitt bröst
Samtidigt orkar jag ingenting
Mina ögon är trötta, axlarna hänger och fötterna släpar i golvet
Men hjärnan, den går på högvarv
Vad kan jag göra?
Vad är meningen?
Det finns ingen mening
Bara att komma ut härifrån så jag kan skada mig själv
Skadar man sig här blir man utslängd
Är det ett straff eller en belöning?
Jag vill ju inte vara här
Eller vill jag det?
Så många tankar…
Kan jag aldrig få vila?
Under reparation
Rummet bredvid mig är under reparation
Någon förlorade kampen
Kampen för livet
Rutan är krossad och rummet tomt
Kanske drömde den om att flyga fritt
Flyga ner för fyra våningar
Sluta som en slaskig hög på marken nedanför
Kanske blev ångesten för stark
Vad gör man när man inte orkar leva?
För visst vill vi leva?
Vi på psyket vill ändå leva
Eller måste
Annars skulle vi inte vara här
Vi kämpar år efter år
Men en del av oss klarar sig inte levande genom kampen
Det är som ett krig pågår inombords
Självhat, självömkan, kanske ensamhet
Ensamheten är värst
Trots alla mina trauman är ensamheten värst
Jag är omgiven av så många
Men i kampen är man ensam
Så vem ringer man när ångesten rasar och river?
Vem ringer man mitt i natten när man är rädd för sig själv?
Att man faktiskt ska göra det den här gången
Att man ska lyckas
Eller misslyckas kanske jag ska säga
För du sviker alla
Du sårar, skadar och sviker
Du är självisk och självupptagen
Ångest gör det mot en
De jag älskar går också sönder
När jag karvar i mina armar skulle det lika gärna kunna vara dem jag skar
Och det vill jag väl inte?
Men vad ska jag göra när jag inte orkar mer?
Vad ska jag göra?
Jo, jag hamnar här
Hoppas på samma reparation som den där krossade rutan i rummet bredvid
Men kan en så trasig själ ens repareras?
Författare: Ellen Lagerkvist