Doris

Ett ögonblick av ouppmärksamhet. I samma stund som Doris för sent ser att bilen bredvid henne tar av åt höger kör hon rakt in med sin gröna damcykel i bilens sida. Cykeln faller mot gatan medan hon fortsätter framåt, över bilen, och landar hårt mot kantstenen. 

På trottoaren samlas människorna på sin väg genom morgonrusningen omkring Doris lealösa kropp. På gatan blod. Hjälmen är sprucken men skallen tycks vid första anblicken intakt. Någon försöker tilltala henne. Men inget svar.

Inom henne. Fragment. Människor. Vet inte var hon är. Vet inte vem hon är. Vet inte om hon är. Vet inte heller att ställa frågorna. Borta. I hennes ställe har andra personer tagit plats.

De mörka gardinerna är fördragna för alla fönster utom ett som står halvöppet. Sju personer ligger på rygg i en ring på golvet med sina huvuden vända in mot cirkelns mitt. Helt stilla. Inte en blinkning. Inte minsta justering av kroppsdelar i obekväma lägen. Till en början känner hon sig begränsad och instängd i sin kropp.  Tankarna som pockar på uppmärksamhet. Som bollar studsandes inuti ett klot. Sedan kommer det allt färre tankar. De som ändå kommer tycks inte längre begränsas av skallbenets utbredning utan far iväg och försvinner ut i intet.
Tiden har ingen utsträckning. Kroppen känner inte sin avgränsning. Upp, ner, början och slut. Hud upphör, luft tar vid.
Först tystnad. Sedan, när örat vant sig vid tystnaden – ljud. Andetag. Ett dovt mullrande – som tycks komma från huset självt – fortplantar sig igenom kroppen. Yogaläraren rör sig genom rummet mot fönstret. Hon hör trafiken utanför och hur han drar i gardintyget. Den smala springan av ljus som når hennes ögon genom de stängda ögonlocken försvinner. Hon känner hur luften flyttar på sig när yogaläraren åter rör sig över golvet. 

  – Då har det blivit dags att upprepa ert beslut, säger han. Formulera det som om det redan hade hänt.
Mörker. Ögat vilar innanför ögonlockets omslutande varma hölje. Kinderna hänger tungt. Dras mot golvet.
Högt för sitt inre upprepar hon sitt beslut: – Jag har öppnat dörrarna på vid gavel.

Ljudet av kaffebryggarens puttrande och puffande silas genom radions morgonsändning. En doft av mörkrostat kaffe smyger sig ut i hallen där Petra står med blött hår och en handduk virad runt kroppen. Hon öppnar fönstret för att släppa in den friska och svalkande morgonluften och går sedan till köket för att hämta en kopp kaffe. På golvet en av alla högar av papper och tidskrifter nedsedimenterade genom år av högvarv och tidsbrist. I vanliga fall brukar hon känna ett lätt tryck över bröstet när hon ser dem.  Vissa dagar lyckas hon, för att undvika känslan, med stor ansträngning ignorera högarnas själva existens. Nu passerar hon högarna med lätta steg, bara som hastigast kastar hon en blick över axeln mot dem. Hon känner sig stark, upprest. Ur köksskåpet plockar hon fram keramikkopp och häller upp en kopp rykande hett kaffe.

Men så plötsligt blir hon varse adresslappen på tidskriften Filter, överst i högen. –  det står inte Petra på den – det står ett annat namn. Hon drar sig till minnes att det är en hel bunt med tidskrifter som hon fått av sin ex-romans. Tidningar som han vid något tillfälle lämnat till henne för att han tyckt att hon borde läsa dem. Hon tar en sipp på sitt kaffe, ställer ifrån sig koppen och sätter sig på knä och plockar upp tidskriften överst i högen. Filter från 2011, nr 3. Adresserad till pojkvännen. Under den ligger ytterligare tre magasin – alla adresserade till honom. Därunder ligger en kursbok om styrprocesser. Petra känner hur det vänder sig i magen när hon plockar upp den. En bok hon inhandlat på rekommendation från en deltagare på en kurs om att hålla effektiva möten. I ett infall av emotionell frihet reser hon sig och går hon ut i trapphuset för att kasta boken rakt ned i sopnedkastet. Besten som genom sin illaluktande käft i tysta avgrundsvrål tar emot husets avskräden. In i svalget och sedan borta. Hon ryggar tillbaka av stanken Men hon kastar inte boken. Istället stänger hon luckan som slår igen med en smäll av undertrycket och Petra går in i lägenheten igen. Kvar blir den outhärdliga stanken. Boken har hon kvar i handen. Lägger den ifrån sig på hallgolvet. Från köket hörs radion rapportera från flygolyckan i schweiziska alperna.  Andrepiloten har tagit över cockpit och styr sig själv och de etthundrafemtio passagerarna mot en bergvägg och en säker död. Hon känner sig svag och sätter sig vid köksbordet. Den röda väckarklockan tickande på fönsterbänken håller henne ständigt medveten om sekunderna som tickar förbi. Lördagen som blir kortare och kortare. På bordet ligger listan med allt hon behöver få undanstökat. Mejl till kunder och medarbetare. Saker som behöver inhandlas, tvättas, strykas städas. Harmonin är bortblåst. De tre långa månaderna på yogaretreat i Indien och ron hon hade i hela sitt tillstånd och som hon trott att hon äntligen erövrat är redan långt borta. Vardagen kommer över henne och den kan hon inte värja sig mot. 

Hon drar fingrarna genom det ännu blöta håret. Tittar ut genom fönstret. Greta. Där står hon, precis som hon sett henne så många gånger tidigare, vid eken och petar med sin käpp. Nacken lång och böjd. Petra följer käppen med blicken från handen ned till gräset. På marken sitter en liten ekorre och tittar upp mot Greta. Hon kastar till den något. Kanske är det nötter. Hon ser ut att säga något till djuret. Så tittar både Greta och ekorren bort mot trädet. Nerför stammen springer två små ekorrar. De tittar upp på Greta som kastar till dem något igen. Hon ler och stryker med handen över sin ulliga kappa som lyser gul i vårsolen. Petra är trött och inte helt säker på om sett eller fantiserat. Pratade Greta med ekorrarna? 

I parken ligger en ung tjej på en bänk, med solen i ansiktet och huvudet vilandes i den unge mannens knä. En mamma köper isglass till de tre små barnen vid hennes sida. En labrador viftar på svansen och springer för att få fatt i pinnen som kastas till honom. Petras snabba steg knastrar betydligt mindre idag mot de nysopade gatorna än under gårdagens promenad i stövlar mot grusig asfalt. Så känner hon vibrationen av telefonen i byxfickan. Hon plockar upp den och ser att det är den nya hyresgästen Conny som ringer, han som ska flytta in i tvåan på andra våningen. Hon har helt glömt att han skulle höra av sig någon gång under helgen för att få nycklarna överlämnade och nu undrar han om han kan komma förbi under förmiddagen. De kommer överens om att ses om en timma Hon svär för sig själv, att hon glömt och att hon nu tvingas avbryta sin promenad och vända hem för att ta emot Conny. Hon raskar på stegen för att hinna hem och få undan allt skräp som ligger framme.
Det har gått knappt sju år sedan hon själv flyttade in i huset Då gjorde hon snabbt i ordning lägenheten, la ny parkett och tapetserade väggarna, köpte några nya lampor och hallmöbler. Stilen hämtade hon från en bild hon sett i ett inredningsmagasin. Egentligen hade hon velat göra i ordning hemmet lite mer personligt men det blev liksom aldrig riktigt tid för det. Det var alltid något annat som behövdes göras först, på jobbet och hemma. Alla olästa böcker och tidningar som väntade på henne, foton att sätta i album, tyger till kuddar. Och så högarna. Istället för att ta sig an dem eller kasta dem så flyttar hon runt dem i lägenheten och just nu, hade de hamnat i hallen, där hon allra minst vill ha dem, väl synliga för alla potentiella gäster.  

Väl hemma, arm av den raska promenaden ger hon sig direkt i kast med högarna, flyttar dem till det lilla kontoret. Hon passar på att dammsuga. Det gjorde hon förvisso häromdagen också men det känns bra att det är fräscht. Hon fixar till spegeln som fått en puff och hänger lite snett. Det är rent och prydligt men det saknas något, en känsla av någon.  Hon slår upp Svenska dagbladet som ligger oläst och lägger den på byrån, pärmen hon lämnat framme lägger hon undan. Det är inte så att Petra är någon perfektionist. Absolut inte. Hon är bara mån om att ha det fint och hemtrevligt omkring sig. 

Hon ser sig i spegeln. Spärrar upp läpparna för att kontrollera att inget oklädsamt fastnat mellan tänderna. Hon ser inget, men tänker att hon kan lika gärna borsta tänderna. Hon måste bara vara försiktig så att hon inte borstar för hårt, det sliter på tänderna. Klockan har hunnit bli fem över tolv. Han borde vara där snart. Det är egentligen dags för lunch men hon vill inte stå mitt i matlagningen när hyresgästen ringer på. Så hon sätter på en kopp kaffe och tar en snus för att dämpa hungern. Snuset tar hon i smyg. Ingen annan vet att hon snusar. Hon vet det knappt själv ens. När Petra druckit upp sitt kaffe har klockan hunnit bli halv ett och Conny har fortfarande inte dykt upp. Det kokar inom henne. Vilket fruktansvärt uppträdande. Att förvänta sig att Petra ska vara hemma för att han behöver sina nycklar.  Dessutom årets första riktigt varma dag. Nu har hon ödslat tid på att fixa iordning hemma och hon har fortfarande inte ätit, än mindre börjat förbereda presentationen om det stora projektet som hon blivit inbjuden att berätta om för styrgruppen på måndag morgon.  

1066 – slaget vid Hastings tänker Conny, och knappar in den fyrsiffriga portkoden. Det lyser grönt och klickar till. Han kliver in i trapphuset. Kontrasten mellan det starka dagsljuset i vårsolen och den mörka entrén är så stor att Conny snubblar över det första av de fem trappstegen upp till halvplanet. Den tjocka mattan på golvet äter upp ljudet så att hans steg nästan inte hörs. Liksom den tycks äta upp det lilla ljus som når entrén från fönstret i trappavsatsen längre upp. Han får fatt i handledaren, reser sig och stryker det långa håret bakåt. Ögonen vänjer sig långsamt vid det dunkla ljuset. Han börjar urskilja mattans dovt gröna färg och väggarnas blodröda väggmålningar. Tystnaden när ekdörren slår igen bakom honom är nästan öronbedövande. Han går upp för trappan och hittar Petras namn på dörren till höger och ringer på. Genom dörren hör han hur det spolar vatten. Sedan tyst. Någon närmar sig dörren med bestämda steg. Säkerhetskedjan hakas ur och dörren far upp. Det skarpa ljuset slår emot honom. Kvinnan, som måste vara Petra, ser ut att vara runt fyrtio. Hon har mörka ringar under ögonen och munnen är stram, i övrigt ser hon rätt fräsch ut tänker Conny. Hennes blick far demonstrativt över honom, från huvudet och ner och sedan upp igen. Hon säger inget.
Ledsen att jag blev lite sen, säger Conny. Det var så skönt väder så jag bestämde mig för att ta vägen genom parken. Det tog längre tid än jag räknat med. Han ser hur kvinnan framför honom bleknar. Hur sedan röda flammor slår upp över hennes hals, sedan vidare upp över kinderna. Han känner igen henne. Han har expedierat henne i tobaksbutiken. Snus, tänker han. Alltid en dosa Extra white. 

Hon tar ett par steg tillbaka, ursäktar sig och försvinner iväg in i lägenheten. Conny står kvar i dörröppningen. Det luktar rengöringsmedel, kaffe och mentol. På den vitmålade väggen hänger en spegel. Längre in en vit byrå. I övrigt är det helt tomt i hallen. Så när som på dagstidningen som ligger uppslagen med ett helsidesuppslag om gårdagens flygplanskrasch. Conny hör hur det spolar ute i köket. 

Petra lutar sig mot köksskåpet. Tar några djupa andetag. Dricker ett glas vatten och klappar kinderna för att jämna ut sina förmodat rödflammiga kinder. Hon vill fly ifrån den här fruktansvärt förnedrande situationen men vet att hon inte kan. Istället tar hon ett till djupt andetag och går tillbaka ut i hallen. 

-Ursäkta, jag var tvungen att ta ett glas vatten, fick något i halsen, säger hon ursäktande.  Den röda färgen har lagt sig och jämnat ut sig med den tidigare bleka pannan. Hon skyndar sig att plocka fram kuvertet med nycklarna till hyreslägenheten för att mötet med Conny ska bli kort.  – Här är nycklarna. Avtalet är påskrivet och klart.  Kan jag få se din legitimation så kan vi ordna det här direkt.  Jag hinner inte visa dig runt nu eftersom jag har en tid att passa. Lägenheten ligger en trappa upp. Första till vänster när du kommer upp för trappan. Hon lämnar över nycklarna, hälsar honom välkommen till huset tar sedan tag i dörrhandtaget för att stänga dörren om sig.

Conny står utanför sin lägenhet och ska just dra upp nycklarna ur jeansfickan när han hör hur en dörr slår igen längre upp i huset. Surret från ventilationstrumman har han hunnit vänja sig vid efter sina två veckor i huset men nu blandas de med de klapprande stegen av någon som rör sig ner för trappan. Han står kvar med nycklarna i handen och vänder sig om för att säga hej. En äldre dam kommer ner för trappan.  Istället för att fortsätta ner kommer kvinnan fram till Conny och lägger sin hand på hans arm. Handen är tunn och ådrorna tecknar sig tydligt under huden. 

– Har du träffat Petra, säger hon med en raspig röst som med viss ansträngning kommer ur henne.

– Ja, svarar Conny förvånat och drar armen åt sig. Vi träffades som hastigast när jag hämtade nycklarna till lägenheten. Sedan dess har jag inte sett till henne. Det slår honom då att han faktiskt inte sett till henne i tobaksbutiken heller sedan han flyttade in.

– Lika bra det, fortsätter kvinnan. Hon ställer mest till det för sig själv och andra. Jag har bott i huset i evigheter, sett hyresgäster komma och gå. Det har varit perioder när det varit mycket trevligheter på gång i huset men det är många år sedan nu. 

Conny tittar på kvinnan. Hennes röst sprakar och knastrar när hon fortsätter: Innan Petra bodde där en ung tjej. Hon var betydligt mer sympatisk, gjorde inte mycket väsen av sig men hon var en glad tjej. En och annan gång hade hon lite för högljudda fester. Jag tror egentligen inte det var hon som väsnades utan hennes långhåriga vänner, men hon var gullig, så grannarna hade överseende med det.  Sen kom Petra, Gud- hon ska lägga sig i allt. Nu vill man knappt vara ute i trapphuset för att Petra är så snabb på att komma ut och tycka att man ska göra ditt och datt. Och så vill hon att vi engagerar oss i huset. Gud- jag vill bara bo. Jag struntar i om en lampa är trasig emellanåt eller om färgen flagnar i trapphuset. Men Petra vill att allt ska vara perfekt, jämt. Jag bor förresten två trappor upp, jag kallar det för vindsvåningen. Kom upp och titta på utsikten någon när det passar. Det står Rosa på dörren, säger hon och fortsätter ner.

Conny öppnar dörren och går in. Han slänger jackan på stolen och går in med skorna på och lägger sig raklång på soffan i vardagsrummet. Han känner en lätt irritation efter mötet med Rosa. Han gillar inte alls när människor han inte känner tar i honom så som Rosa gjorde när hon la handen på hans arm. Och vad Petra anbelangar så får hon gärna byta några lampor i trapphuset. Så länge inte han själv blir indragen är det bara bra att hon fixar. Från soffan ser han trädet som står mitt i trädgården. Det är gatans enda hus med trädgård. På så vis ett ovanligt hus i staden. Han reser sig och blickar ut över trädgården. Då får han syn på tanten i den gröna klänningen som bor i lägenheten över honom. Han har sett henne ett par gånger tidigare men ännu inte fått tillfälle att prata med henne. Hon stannar upp under trädet och petar med en lång pinne i gräset. Så står hon en stund och petar. Tittar upp mot trädkronan och tillbaka mot marken. Det verkar som att någon trillat ner från trädet. Conny blir nyfiken och lutar sig ut över fönsterbrädet. Han ropar till henne. 

– Har du hittat något spännande där?

Tanten tar ingen notis om honom. Fortsätter en stund till att peta i gräset innan hon med långsamma steg fortsätter ut på gatan. En ekorre kilar ner för stammen, tittar mot platsen där Greta stått, tittar upp mot Connys fönster, och kilar sedan åter upp för trädstammen. Conny drar igen fönstret igen och sätter sig att skriva en recension om Björks senaste album. 

Petra slänger igen dörren bakom sig. Boken på hallgolvet blänger uppfordrande på henne. Precis som allt annat. Hon känner sig jagad. Alla vill ha något av henne. Kan de, alla människor, inte bara lämna henne ifred. Hon längtar efter en riktigt influensa. En sådan där som skulle tvinga henne att dra täcket över huvudet och stanna i sängen en vecka, minst. Bara ligga kvar där hon är, betrakta spindelväven i taket, om hon hade någon, som hon gjort på yogaretreaten. Där i sängen kunde pulsen gå ner och tankarna vandra fritt. Men nu är ju Petra så förbannat frisk och aldrig en av dem som ringer och sjukskriver sig. Tvärtom är hon den som tvingas jobba dubbelt så mycket när andra är sjuka eller hemma med sina snoriga ungar.  Fan ta dem allihop, jag vill inte mer, tänker Petra. 
Dröm

Det är varmt och kvavt i lokalen. Luften står stilla. Längs väggarna sitter människor, på golvet och på stolar. Petra ser sig om i rummet. Ögonen vänjer sig långsamt vid det dunkla skenet från vägglampan med den solkiga skärmen med blommor i olika grälla färger. Längs ena väggen står en man som tycks hålla en monolog medan fyra kvinnor står vid hans sida och lyssnar, till synes intresserade. Mannen ifråga verkar inte särskilt intresserad av vad kvinnorna har att säga i saken. Längre bort i rummet står en kvinna och skriker åt sitt barn att uppföra sig. Petra reser sig upp från sin stol och skriker rakt ut. 

– Jag ska inte vara här, jag hör inte hit. Fattar ni! Jag hör inte hit! Ingen tar någon notis om henne.  En liten man, utan hår och tänder, med krycka, kommer fram till henne,tar hennes hand och för henne framför sig. Vi har väntat dig, säger han. Välkommen till helvetet. 

Rosa vaknar med huvudvärk. Luften står stilla i sovrummet. Sedan Conny flyttade in i lägenheten två trappor ner har hon sovit med vädringsluckan stängd. Det är ett val mellan pest eller kolera. Det är många år sedan nu sedan hon drog sitt sista bloss gul Blend. Hon slutade tvärt en kall dag efter en lång promenad när hon kände blodsmak i munnen och hur tungt det var att andas. Nu har hon fått en granne som envisas med att sitta i fönstret och röka om kvällarna. Det är som att varje rökmoln vill leta sig in i hennes lägenhet när hon har vädringsluckan öppen. Hon dröjer kvar i sängen en stund. Betraktar spindelväven som håller på och växer sig större. Den sträcker sig från den nedpendlade lampan i taket i rummets mitt till ytterväggens ena hörn.  En del av väven har lossnat och hänger fritt ner i rummet. Den rör sig inte. Rosa tar ett så djupt andetag det går tills det tar emot någonstans halvvägs ner i lungorna, och blåser ut mot taket och tråden som hänger ner. Den vajar sakta fram och tillbaka en stund i allt snävare pendelrörelser tills den till slut hänger helt stilla ned från taket igen. Då drar hon av sig sitt tunna täcke, drar på sig sina tofflor och hasar ut i sitt småblommiga bomullsnattlinne ut i köket. Från trapphuset hör hon Petras röst. De sprang på varandra i trapphuset igår. Eller sprang gjorde väl inte Rosa precis – men Petra.  Hon babblade på om husets nya elleverantör och om några nya buskar som skulle sättas vid sidan om äppelträdet för att skapa lite mysigare trädgårdsrum att vistas i. Och så hade hon frågat Rosa om hon hunnit träffa den nya grannen Conny ännu. Rosa hade rodnat när hon mindes att hon sagt något lite nedlåtande om Petra till Conny. Nu ångrade hon sig. Hon lade också märke till en aning av beundran i Petras röst när Conny kom på tal, trots att hon samtidigt nämnde något om irritation över att han kunde spela musik till långt fram på småtimmarna så att det hördes ner till Petra. Hon hade just dragit efter andan för att säga något om Connys rökvanor och att det plågade henne, när Petra slängde en blick på klockan och förklarade att hon var tvungen att hasta vidare för att hinna med allt hon planerat uträtta under kvällen. Nu urskiljer hon även Connys djupa mansröst. Conny säger något. Petra skrattar. – Absolut, det fixar jag, anar hon att Petra svarar. Sedan ringer en telefon och samtalet i trapphuset avstannar. Rosa hör hur Petra svarar och sedan någon, förmodligen Petra, som springer ner för trappan. Hon ser för sig hur Petra svarat, kastat en blick på Conny med ett leende, vinkat och sprungit ner för trappan. Rosa har noterat hur Petra på sistone levt upp. En lätt aning av glans på läpparna och något mer kroppsnära linnen och byxor har hon nog också anat. Aldrig för mycket. Alltid funktionellt i första hand. Tröjor där svetten under armarna inte syns. Hon anar i och för sig att Petra inte alls svettas. Hon verkar inte ha några kroppsvätskor. Ingen kroppslukt. Alltid med en stram touch och aldrig någonsin blommor. Jo- förresten. Någon gång har hon faktiskt sett en blomma i håret på Petra, men den försvann ur håret medan de samtalade i trappan. 

Dröm

De skriker nere från första våning att hon ska hålla tyst.

Hon ligger på golvet. Det vet hon vagt men nu känner hon det inte längre. Det yttre skiktet, det som utgör gränsen mellan henne och omvärlden, känns inte. Huden. Hon låter medvetandet vandra genom kroppen. Genom vänster arm hela vägen ut i fingertopparna. Fortsätter ner genom vänster ben och hela vägen ut i tårna. Upp igen och samma sak i högra kroppshalvan. Inget som tar emot. Inga stängda kanaler. Bara helt fritt. Efter yogapasset vandrar hon hem genom den varma sommarnatten. Hon känner sig helt avslappnad i kropp och sinne. Fridfull. Hennes mantra- att öppna alla dörrar på vid gavel- genklingar inom henne. Hur många år ska egentligen passera innan hon ska lyckas släppa ut sig själv. Tröjan lite för snäv över rygg och bröst.  Instängd i sin egenhändigt sydda och knutna korsett. Där inom henne, anar hon ömsom starka viljor, ömsom en stor tomhet. Hon föreställer sig att om hon bara skulle hitta nyckeln så skulle hon släppa ut sig själv. Om det finns något att släppa ut. Tanken oroar. Tänk om det inte finns något att släppa ut. Tänk om det trots allt är helt tomt. Hellre ett underliggande och djupt undangömt trauma än det värsta- tomheten.

Dröm

På väg mot Småland i en hyrd bil. När hon lämnar Stockholm är himlen i stort sett klar. Här och var på himlen syns enstaka moln. Hon njuter av ensamheten i bilen. Ju närmare hon kommer Jönköping desto tätare tornar molnen upp sig över förkastningsbranten. Till vänster förkastningsbranten. I mitten hon själv i sin bil bland andra bilar på motorvägen. Till höger den isblå kalla och undersköna Vättern. Molnen ligger som en mörkgrå kant över berget. Hoprullade täta moln. Så kommer de längre ut över kanten. Tvekar för höjden, dröjer sig kvar en stund. Blir tätare och tätare. Faller över. Regnet väller ur dem. Bilen närmare sig i hög fart regnväggen.

Täcket skaver. Lakanet under henne ligger ihoprullat, det har lämnat horisontlinjen och dragits samman till en skrynklig korv under henne. Luften i rummet står stilla. Hon drar det varma fuktiga täcket närmare kring sig. Det blir för varmt. Hon vrider sig och lägger sig på andra sidan. Kudden är oskön. I ena änden för platt. I den andra för hög.

Varm i munnen. Något inom henne har brustit och hon vet inget sätt att samla upp spillrorna. Vinglas på bordet. Jordnötter kvar i en skål. Hon ställer sig i duschen. Varmt vatten. Men ångrar sig. Hon måste ha kallt vatten. Fryser. Blodet till trögflytande massa. Bara så kan hon hindra sitt blödande inre. Hon vill få bort gårdagen. Radera bort den. Dra tiden tillbaka. Som att det aldrig har hänt. Som att hon gick till jobbet igår som en alldeles vanlig dag. Handväskan som vanligt på byrån. Med nycklar, telefon och smink. Att hon slog igen dörren och sprang till bussen och precis hann till klockan 8.31. Men igår var inte en sådan dag. Igår ringde telefon just när Petra skulle gå. Hon ryckte åt sig väskan, slog igen dörren och svarade medan hon sprang. Först när hon kom hem igen upptäckte hon att hon sprungit iväg utan nycklar. Hon står vid dörren och letar för tredje gången igenom och alla fickor i jackan, kavaj, byxor, väska. Men lägenhetsnyckeln ligger fortfarande inte där. Conny kommer in i porten. Ljuset i den dunkla entrén slås på. Han ser Petra och går fram till henne. 

• Hej Petra. Letar du efter snus säger han med ett leende.

Frågan tränger igenom hela Petras register av upprörda känslor över sitt fatala misstag att inte ha sina nycklar till hands.

Det är inte så hon gör. Det har aldrig hänt tidigare att hon glömt nycklarna. Det händer bara inte. Hon känner hur det hettar till om kinderna när han frågar. Snus. Det är hennes hemlighet att hon snusar. Och där står hennes hyresgäst och frågar om hon vill ha snus. Trapphusbelysningen är upptänd Hon vill inte synas. Men hon syns. Hon vill inte be om hans hjälp. Men vad ska hon göra. 

-Följ med upp till mig, föreslår Conny. Jag har en hel stock med färskt snus, direkt från tillverkaren. 

Att följa med Conny hem är det sista Petra vill. Men hon måste snabbt komma åt ett eluttag. Så att hon kan slå på sin urladdade dator och få iväg ett mejl innan styrelseledamöterna går för dagen. Hon sitter på viktig information som hon måste få iväg innan klockan blir sex och nu återstår bara en kvart.  En kvart hade varit fullt tillräckligt en alldeles vanlig dag med en alldeles vanligt effektiv Petra. Men idag är inte en sådan dag. För första gången någonsin som Petra kan dra sig minnes, är det inte en sådan dag.

• Kan jag låna ett eluttag av dig en liten stund så vore det jättebra, säger Petra kort till Conny. 
• Javisst.

Han drar upp nycklarna ur jeansfickan och öppnar dörren. Högen av post på golvet drar han upp, kollar snabbt igenom.

• Inget viktigt säger han och kastar allt i sopnedkastet. 

Han gå in med skorna på, tänder lampan i vardagsrummet. 

• Här kan du sitta. Eluttaget hittar du bakom soffan. Jag sätter på en kopp kaffe. Vill du ha?

Hon vill inte bli erbjuden något av Conny. Vil inte stå i skuld.

• Nej, tack, säger hon. Jag har nyss druckit en kopp.

Hon drar av sig skorna. Ställer dem prydligt bredvid varandra på hallgolvet. Skyndar in och makar undan ett par jeans som hänger över soffan. Soffan är mjuk och hon sjunker ner. Att sitta upprätt i den här soffan är väldigt ansträngande. Klockan närmar sig sex och hon har ännu inte startat datorn. 

Windowsikonen lyser till på skärmen. Hon tittar på klockan. Fem minuter kvar. Datorn processar. Ett meddelande. Windows kräver att du starar om datorn för att göra nödvändiga uppdateringar.

Petra känner sig alltmer stressad. Klockan går. Tre minuter kvar. Datorn processar. Conny pratar på från köket. 

• Gröna damen är ute och matar ekorrar ser jag. 

Petra ser bara sin skärm och sin klocka. Datorn processar och det finns inget hon kan göra för att skynda på. Tillslut går den igång. Hon har ingen tid att dubbelkolla det hon skickar. Men hon får iväg sitt mejl med dokumentet hon jobbat med i många månaders tid. En minut över sex. Det är en minut för sent. Conny kommer ut med två koppar kaffe.

• Här, varsågod.
• Som jag sa så har jag egentligen redan druckit kaffe, säger Petra, och jag brukar inte dricka kaffe efter klockan sex.

Conny räcker henne kaffekoppen.

Helst av allt hade hon velat dra på sig skorna och bara lämna den här lägenheten och ringa en låssmed. Men av artighet känner hon att måste stanna och snabbt dricka den där koppen kaffe.

Conny sätter sig i andra änden av soffan, kastar upp fötterna på soffbordet. 

• Vad jobbar du med? Frågar han henne.
• Projektledare på en storbank, säger hon kort. 

Mer vill hon inte berätta. Hon vill inte att hyresgästen ska veta för mycket om henne. Det finns ingen anledning till att han ska veta mer om henne än att de bor i samma hus och att hon är biträdande fastighetsvärd.

Hon lyckas hasa sig ur sängen och ut till köket. Bryggkaffet är slut och istället tvingars hon ta en kopp snabbkaffe. Som ett kalejdoskop. Så känner hon tillvaron när hon ser på den över sin kopp med kaffe vid köksbordet. Hennes lördagrutiner har redan fallit i bitar och hon vet inte hur hon ska bära sig åt för att rädda resterande tid av hennes dyrbara lediga lördag. Hon klarar inte att samla ihop sig själv. Conny har kommit henne alldeles för nära. De sena timmarna med jazzmusik som på något märkligt sätt fått henna att dra upp benen i soffan, lätta lite på den strama frisyren och låtit sig bjudas in till ett samtal med Conny. Ett harmlöst samtal om kvarteret, fåglarna, den gröna tanten och ekorrarna. Som sedan lett samtalet vidare in i ett drömlandskap. För Conny verkade det vara den mest självklara saken att studsa fritt mellan jazzhistorien, minnen av kärleksmöten, skvaller om grannarna och hans uppskattande av Petra.  Petra hade till en början värjt sig genom att inte svara honom utan låtit honom prata vidare. Men så hade han fördjupat sig i sina tankar om den gröna damen och då hade hon inte kunnat värja sig längre. Connys vin hade tagit slut och istället hade de letat sig ner till hennes lägenhet och drucket upp det som fanns kvar av lådvinet. Nu sitter hon vid sitt köksbord och blickar ut över den tomma tillvaron, de två ljusstakarna och tulpanbuketten i fönstret och vet inte hur hon ska göra för att skydda sin tunna hud mot den tomma verkligheten.

Telefonen ringer. Hon rycker till, klarar inte att svara. Pulsen går upp när hon tänker på någon i andra änden som vill henne något. Så hon sitter kvar. Efter många långa signaler tystnar det. Hon andas ut. Tar en klunk av det kalla kaffet. Så ringer det igen. Hon kan inte värja sig. Känner pulsen stiga. Hon vill gråta. Skrika rakt ut. Kasta telefonen ut genom glasrutan. Istället sitter hon som förstenad. Pulsen stiger ännu mer. Hon blir kvar där. Telefonen tystnar. Petra sitter fast.

Greta hasar ner fötterna över sängkanten och stoppar fötterna i filttofflorna som står halvt inskjutna under sängen. Hon drar upp rullgardinen. Det skarpa dagsljuset fyller rummet. Ekens knoppar utanför fönster börjar titta fram. Hon längtar ut.

Conny knackar på sitt element. Det är fortfarande kallt. Petra svarar inte heller andra gången han ringer. Han drar på sig ett par kängor och går ner för att knacka på hos Petra. Inget svar. 

Petra tittar ut ur sin kropp. Genom sina ögonhålor. Händerna är fastnaglade i tidningen. Och fötterna sitter som fastklistrade mot golvet. Hon drar fram en stege. Lutar den mot skallbenets insida. Ställer sig på tungan och klättrar upp. Får fatt i skallbenet kring ögonhålorna. Kravlar sig upp och ut igenom hålet. Tappar fästet och rullar ner för kinden. Faller mjukt mot tidningen. Tar ett djupt andetag. Kroppen vecklas ut. Växer. Hon är lätt.  Hon ser sig om i rummet. På soffbordet ligger ett fruktfat med tre gröna äpplen. Ett tar hon i handen och det andra för hon mot munnen och tar ett stort bett innan hon lägger det tillbaka på fatet. Sen går hon ut. Genom glasrutan. Klättar ner på fasadstegen alldeles utanför fönstret. Sista metern hoppar hon och landar mjukt på det mjuka gräset. Ekorren blir skrämd och skyndar upp på ekstammen. 

Jag vill också upp i lövkronan, tänker Petra. 

Och precis som om tanken för henne närmare stammen är hon strax där. Hon känner på den grova ekstamsbarken. Nyper in fingrarna i den, sätter ena foten mot stammen och trycker sin kropp närmare. Provar försiktigt att dra sig upp för stammen. Så få hon syn på ekorren som blänger mot henne. Hon ler mot ekorren som försvinner ur synhåll. Just nu gör det inte Petra så mycket. Hon sätter sig istället på en kraftig gren. Håller sig om stammen och blickar ut över grenverket. Mellan bladen kan hon skymta himlen. Och där ett utsnitt av huset ärgade koppartaket. Snett över henne, långt ut på en gren sitter Greta och dinglar obekymrat med benen. 

Petra klättrar tillbaka in genom fönstret. Hon ser sig själv sitta kvar vid köksbordet, nu i skymningsljus. Kliver tillbaka in i ögonhålan. Här stannar hon. Som katten på spiselkransen kan hon ligga här och lojt blicka ut över rummet. Längre ner i kroppen har hon inte längre lust att gå. Det ekar tomt och kallt där. 

Conny slår ett par gånger till på dörren. Inget svar. Jävla skit. Det är kallt i lägenheten och han vill få elementet fixat direkt. Utan det kan han inte skriva sin artikel. Den som han gjort research för nu i par veckor och med fakta färskt i minnet. Allt som återstår är att skriva artikeln. Varför öppnar hon inte?  Han vet säkert att hon måste vara hemma. Hon kan omöjligt ha hunnit gå ut än, hon måste vara minst lika trött som han efter nattens musiklyssnande och nattsurr. Vad gör hon därinne?

Rummet fylls av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Hjärtfrekvenserna ökar allt mer. Det tjuter om EKG-mätaren. Hennes stora kropp rör sig upp och ned. Ögonen rör sig under ögonlocken. Det lukar desinficeringsmedel, liv och död.

– Sköter hon huset? Orden kommer stötvis ur Doris stora kropp.

– Vem? Undrar dottern som kommit in för att prata med läkarna om Doris tillstånd.

– Petra.

Dottern frågar Doris om Petra, men Doris är tyst.

Läkaren vänder sig mot dottern. Det är ett gott tecken att Doris kan prata, säger han till henne. Men nu ska vi inte anstränga henne med fler ord. Läkaren ser över Doris värden, allt ser stabilt ut. 

Författare: Zora V