Jag går som en vålnad genom ett våldfört landskap. Jag är inte ensam. Runtomkring mig vandrar andra vålnader i sitt transliknande tillstånd. Tysta betraktar vi civilisationens attack på landskapet. Orden räcker inte till. De kan inte förklara, eller ursäkta, förödelsen.
Asfalten har ätit upp det gröna gräset, plåt och glas har knuffat undan vegetationen. Trädens svajande, mjuka former har ersatts av det fyrkantiga – det funktionella. Vi bevittnar det rationellas triumf över slumpen.
Men, viss grönska, viss mjukhet har fått dispens. Sida vid sida frodas skog och betong i en märklig symbios. Men denna dispens är inte evig. Högar av moduler skall snart monteras, stora säckar av betong skall snart blandas med vatten och smetas ut över gräset, glas och järn väntar ivrigt på att få breda ut sig. Det rationellas hunger kommer aldrig mättas.