Hemma efter ännu en arbetsdag, fylld av samtal med varierande innehåll och resultat. Anteckningar. Bokningar. Vardagen i mitt jobb som kurator.
Landade i vardagsrummets soffa, framför ett program där en av världens bästa musiker gick igenom olika gitarrmärkens bakgrund och distinkta ljud. Jag hajade till när han tog fram en av alla elgitarrer som fanns i butiken där programmet spelats in.
Musikern beskrev gitarren som ett lågbudgetinstrument, till skillnad från de tidigare elgitarrerna han visat. De var alla välkända märken, och välvårdade.
”Denna enkla gitarr fungerar att använda i början, då framför allt barn kan testa om elgitarr är något de vill lära sig att spela”, konstaterade han.
En flisa hade lossnat från gitarrens hals, det syntes klart och tydligt. Och fick mig att förstå att det där var min före detta pojkväns enkla gitarr. Redan från början, när vi fortfarande höll på att lära känna varandra, visade han mig just den elgitarren, berättade om vilka musiker han träffat och åkt turnébuss tillsammans med. Minns att jag lyssnade, och vilade blicken på just den platsen som flisan lossnat från.
Jag lade mig inte i pojkvännens stolthet, och successivt slutade jag även med att berätta för honom om det som hände i min värld. Nämnde jag något av mina intressen för honom svarade han med att berätta vilka plektrum som var bäst, eller vilken förstärkare någon av hans idoler använde.
Mina framtidsplaner höll jag för mig själv. Vårt förhållande var över då han började med att vända bort blicken från mig och svara med axelryckningar när jag ville att vi skulle diskutera något.
Kände det då, och förstår det nu. Hos den där budgetgitarren fanns en liten skärva sanning, som den före detta pojkvännen kryddat extra mycket. För att växa.
Författare: Carina Persson (hennes hemsida)
