En andra chans

Sprang ut ifrån sitt hem med andan i halsen. Kände nu att något inte var som det skulle. Det var något som hon aldrig känt förut. Något konstigt. Har känt sig konstig hela dagen. Blivit överkänslig för ljud, ljus och känslor. Hon undrade lite var som har kommit. Så här var det inte igår. Vad är det som har gjort att hon känner som hon gör. Vad är det som händer. Allt detta är nu i hennes huvud. Snurrar runt så att hon blir alldeles yr. Tappar fotfästet en aning men återtar fästet och springer. Springer som hon är jagad av ett monster. Kollar mot himlen som lyser med sina stjärnor och en måne som är nästan full. Bara en liten skära. Det sägs att den är full imorgon enligt kalendern. Springer förbi hus efter hus som kollar ut och ser henne springa för livet själv. Närmar sig krematoriet som ligger till vänster. Känner ett obehag av känslan i den byggnaden. Tycker inte om att känna att där åker människor in och bränns tills det är bara aska kvar som sedan ska grävas ner i minneslunden för att vara där som ett minne för alltid. Någonstans för sina nära och kära att besöka för att känna sig omtänksamma och bekväma med sig själva. Men det som dom inte vet. Är ju att den askan är ju från kroppen inte själen. Själen är långt borta vid den tiden. Personen som livet har tagit en annan vändning för. Är någon annanstans. Kanske vakar över sin plats. Kanske är med sina nära och kära. Eller bara lever livet som nu är evigheten. 

Hon springer och springer. Känslan av obehag svämmar över henne. Känslan av att något är fel är där. Men kanske finns det hopp. Ser kyrkan som lyser upp av strålkastare och månljuset. Dörren är olåst. Springer in. Tappar fotfästet och åker ner på knäna framför altaret. Ser sig runt och det är tomt. Bara hon och Jesus vid korset som är nu i kyrkan. Tårar åker ner för kinderna. Vet inte riktigt var hon ska börja någonstans. Men hon ber till Jesus. Ber om att denna känsla ska gå bort. Att detta obehag ska gå bort. Detta är för överväldigande. Även för mig beskriver hon. Hon vet att hon kanske är något utöver det vanliga. Många saker har skett under året. Hon vet att mer kommer. Hon har känt sig udda en lång tid men nu har det tagit en vändning. Ber om att inte ta bort det som hon är men att det måste få ta lite mer tid. Allting känns så överväldigande. Nere på knä vid altaret så släpper hon taget om sina händer. Torkar tårarna. Faller framåt och tar emot sig med händerna som hon bugar för Guds son. Då orkar hon inte hålla tillbaka längre. Tårarna rinner ner för kinderna. Känner att det är tur att hon är ensam. Känner sig inte bekväm att visa sin sårbarhet för andra. Inte ens sin egen familj. 

Hon kliver upp och känner en lättnad över att få prata av sig och be om hjälp ifrån högre makter. Då kommer det någon in. En man iklädd svarta byxor och svart kavaj, vit krage. 

• Hur är det fatt?
• Allt är bra. Ingen fara med mig.
• Om det är något så får du jättegärna prata med mig. Jag håller allting för mig själv. Den enda som vet något om vårat samtal är Gud och Guds son. 
• Tack så mycket pastorn. Men jag klarar mig. Har fått pratat av mig lite innan du kom och nu känns allting mycket bättre.

Pastorn nickar med glädje i blicken. Dom byter några blickar med varandra innan hon trampar iväg mot utgången. Då ser pastorn något. Helt barfota. Hon är helt barfota. Han undrar var hon kommer ifrån någonstans. Hon går ut ifrån kyrkan. Känner nu kylan komma ifrån marken under sig. Känner nu att hon har sprungit till kyrkan barfota. Utan ens att känna kylan under sig. Märker själv sin tankspriddhet. Hon går sakta hemåt. Husen lyser med sin närvaro. Kollar in snabbt i husen som lyser och ser hur andra sitter bekvämt i sina hem och kollar på tv. Undrar lite varför hon inte kan vara lite som andra. Men varför ska man vara normal för. Det är ju inte roligt säger hon till sig själv medan hon går in till sig själv. Bor i ett rött trähus med vita knutar. Dörren är olåst så hon kliver in till sig själv. Ser sin mamma i köket. Kramar om sin mor. Ber om ursäkt för sitt utspel och att hon sprang ut. Men hon säger också att hon mår mycket bättre nu efter att få pratat av sig i kyrkan. Mamma till Victoria tycker inte om kyrkan och deras hokuspokus som hon kallar det för. Victoria ber för sin mamma att hon inte får hamna i helvetet. Victoria är inte den som går till kyrkan för ofta. Eftersom hon tycker att dom har inte sunda värderingar och inte den tro på Gud som man ska ha. Har inte den tro som hon har. Men ikväll var det ett undantag. Ett måste. Madeleine som är mamma till Victoria himlar med ögonen. Tar inte riktigt in det som Victoria säger. Det känner Victoria. Hon känner precis sin mamma. Hennes känslor. Rösten som säger att det som Victoria tror på är bara hokuspokus. Men Victoria ber ändå för sin mamma. 

Victoria går in till sig och lägger sig i sängen. Kollar på klockan på nattduksbordet som visar 20.00. Känner sig trött. Tar fjärrkontrollen i handen. Ser att det är en film på teven. Skräckthriller. Efter en timme så börjar ögonlocken bli tunga. Försöker hålla ögonen öppna för att kunna se mer av filmen och filmens slut. Men tillslut så är hon i drömmarnas land. Helt plötsligt så står hon vid kyrkan igen. Men kommer inte in. Dörren känns låst. Men vet att den inte är det. Slår på dörren. Då kommer en man till henne. Pastorn som såg henne förut. Pastorn kollar bara på henne och stänger dörren som hon inte är välkommen längre till kyrkan. Victoria känner sig övergiven och arg. Precis då så kommer det någon bakom henne.

• Jag kanske kan hjälpa dig mitt barn.
• Vem är du?
• Känner du inte igen mig? Kolla ordentligt.

Victoria kollar ordentligt på mannen i vitt. Känner att det kanske är Gud men är tveksam. Kanske någon annan. 

• Kan du komma in i kyrkan?
• Nä inte längre. Inte sen man blev utkastad.

Victoria blir nästan lite förvånad över sin smarthet. Men vet nu vem detta är. Precis när mannen sa ordet utkastad. Mannen bockar. Som han vet vad Victoria tänker på. 

• Detta är en dröm. Vad gör du i min dröm. Ja nu vet jag. Du är i min dröm på grund av filmen jag precis tittade på.
• Jaså. Så du tror inte att detta är på riktigt. Att jag inte finns på riktigt. 

Mannen tar tag i Victoria som försöker komma loss efter hans tag. 

• Släpp mig. Jag vet vem du är. Jag är inte rädd. 
• Inte ens nu.

Mannen visar lite av sitt riktiga jag. Visar ett par röda ögon för Victoria som nu vill inget annat än att vakna. Skriker att hon vill vakna. Ber till Gud att få vakna. Då vaknar hon. Sätter sig upp i sängen. Myrornas krig på teven. Kollar på klockan vid sängen som visar nu midnatt. Känner något på armen. Kollar på ena under armen. Ser att det är ett blåmärke som ser ut som ett fingeravtryck. Kollar på andra armen. Ser att det finns ett där också. Exakt identiskt. Kan inte förklara detta som nu har skett. Lägger sig ner och somnar. Drömmer inget annat än att hon flyger och känner sig livs levande. 

Vaknar nästa morgon klockan 7 på morgonen. Går in till köket med morgonrocken knuten runt midjan. Kaffe finns i bryggaren. Tar fram en kopp, en smörgås till kaffet. Ser sin mamma sitta vid matbordet och läsa tidningen. Säger god morgon till varandra men inget mer. Victoria går in till sig med kaffet och sin smörgås. Läsa tidningen om nyheter är inget som har varit för Victoria. Victoria lär sig genom sina serier och filmer. Eftersom hennes mamma inte är den mor som hon har tänkt sig men måste leva med. Så har hon fått uppfostra sig själv. Kollat på film och serier för att se hur man ska vara. Knåpat ihop vad som är rätt och fel. Känner alltid att det skulle vara så härligt om det kunde vara så som det var i en familj i den serien hon tittar på. En kärleksfull familj. En familj där hon blev lyssnad på. Där dom tog henne för den hon är. Inget dömande. Högtider med kärlek och sång. Men sånt är bara på film aldrig i verkliga livet. Inte för Victoria i alla fall. Men hon överöses med kärlek genom att leva sig in i dessa filmer och serier. 

Plötsligt så började hon hosta till. Satte nästan kaffet i halsen av något som var på utsidan. Satte ner kaffet och kollade ut genom fönstret. Men inget där. Känner att hon håller på att bli helt galen. Men så kommer det igen. Ett par röda ögon som visas genom fönstret. Victoria hoppar till så att kaffet kommer på den ljusblåa morgonrocken med solrosor. Men så är det borta igen. Känner att drömmen som borde vara bortglömt vid den här tiden är fortfarande kvar. Sitter på näthinnan. Ser mannen i vitt med dom röda ögonen. Då tänker hon på en vit mus med röda ögon. Exakt som den som hon såg i filmen igår kväll. Så måste det ju vara tänker hon. Mannen i vitt är musen. Kyrkan var ju på grund av händelsen igår. Men varför kommer den nu igen för. Varför just nu tillbaka och hemsöker. Victoria vet ju vem hon är. Vet ju att hon inte är som alla andra är. Det är ju precis det varför hon är så ensam som hon är. Varför inget stöd finns från någon. Inte ens sin egen mor. Som nästan ryggar tillbaka vid en kram. Tvivelaktigt så går Victoria ut ifrån sitt rum. Ser sin mor stå vid köksbänken. Ja nu är det dags att se om jag har rätt eller fel. Eller om det är bara jag som är konstig. Victoria ger sin mamma en kram för ingenting. Hon känner att Madeleine inte kramar direkt tillbaka men sätter sina armar kring henne. Känner att det inte finns någon direkt kärlek. Hon känner ingen trygghet eller något. Känner att hon nästan ryggar tillbaka. Att kramen inte skulle komma. Victoria släpper sin mamma efter några sekunder. Kollar sin mamma i ögonen. Ser att det finns ingenting att hämta. Victoria går inte till sitt rum med gråten i halsen. Otroligt känslosam över det som precis har skett. Även om detta var ett experiment för att se vad som var rätt och fel. Så hade Victoria rätt. Det var inget svar som hon ville ha. Hon ville känna tryggheten, kärleken. Men det fanns ingenting.

Tar på sig ett par jeans, vit t shirt och en svart läderjacka. Tar ett par skor i hallen som passar till utstyrseln. I nyckelskåpet ligger nyckeln till bilen. Sätter sig i bilen. Drar på en bra låt och backar ut ifrån uppfarten. Åker förbi bäcken som rinner bredvid cykelvägen. Känner av nostalgin. Kommer ihåg när hennes farfar berättade för henne om bäcken som rinner. Om människorna som bodde där. Men han är inte här längre. Det är ett bra tag sedan han fanns på jorden. Nu är han någon annanstans. Victoria saknar sin farfar mer än någonsin. Fanns bara en person på denna jord som lyssnade, kände trygghet och tillit till. Det var till sin farfar. Men nu när han inte finns längre så har hon ingen trygghet längre. Känner sig ensam. Känner att det finns ingen som känner henne längre. Helt plötsligt så är hon vid en lekplats. Kollar sig runt. Men känner först inte igen sig. Går ut. Då känner hon igen sig. Här kom hon när hon var liten med sin farfar. Gungade och skrek av skratt. Känns som det var som igår. Känner doften av sin farfars rakvatten. Känner doften av hemmet där hon alltid var hemma. Alltid välkommen. Närsomhelst. Victoria blir känslosam och tårar börjar komma. Då sätter hon sig i bilen igen. Vill inte att det ska komma tårar längre. Är så trött på att gråta. Känner att det enda hon gör nu för tiden. Drar igång bilen och gasar iväg. Kommer in på en grusväg. Vid en kurva kommer det en man upp som hon väjer hastigt för. Bilen voltar ett par varv. Hamnar i diket. Victoria sitter vid ratten medvetslös. Men så kommer det en man och får henne ut ur bilen. 

• Inte än mitt barn.

Victoria vaknar upp. Få se mannen i vitt. Mannen som hon bara sett i hennes drömmar. Kanske möjligtvis utanför sitt sovrumsfönster. 

• Inte riktigt än mitt barn. Du har mer att göra. Du har mer arbete att göra. 
• Va! Vad menar du för något? Vad hände?

Victoria sätter sig upp. Ser bilen i diket. Fattar inte vad som har precis har skett. 

• Jag ville få din uppmärksamhet. Du kom väldigt fort. Men nu är du okej. 
• Men hur! Hur kan jag vara okej?
• Du har mer att ge. Du har mer att göra här. Du är inte klar. 
• Så om jag förstår. Så drog du mig tillbaka till livet. För att det känns ju inte riktigt som att jag skulle ha överlevt kraschen. 
• Du är smart du. Nästan lite för smart för ditt eget bästa. Du är precis vad jag letar efter. Du har något som ingen annan har. Du har något som är en gåva. 
• Ja jag har en gåva. Men det finns säkert fler än mig därute med samma förutsättningar.
• Nej mitt barn. Du är något utöver det vanliga. 

Victoria kollar snett på mannen. Förstår inte riktigt var han vill komma. Hon är glad över att hon lever. Även om bilen är paj så är hon glad över detta. 

• Vad är som du vill att jag ska göra?
• Du vet ju vem jag är eller hur?
• Jag tror det i alla fall. Jag såg dig i min dröm och i morse om jag inte misstog mig själv för något annat. 
• Nej då. Jag var i din dröm. På morgonen var jag utanför ditt fönster så att du kunde se mig. 
• Så vad vill du att jag ska göra. Jag är inte riktigt den du tror att jag är. Jag är god och du är ond. Jag är en ängel och du är inte en ängel. 
• Inte. Jag är en ängel. Jag var min fars ängel. Tills han kastade ut mig. Jag är fortfarande en ängel. Men inte kanske exakt den ängel man kan tro. 
• Jag tänker inte hjälpa dig.

Victoria kliver upp. Ser sin bil i diket. Suckar och går mot vägen. Lämnar bilen i diket för att ta hand om det sen. Känner att hon vill komma bort ifrån mannen. Eller djävulen som han verkligen är. Då dyker han upp igen. Victoria kollar bakom sig. Helt oförstående hur han kunde komma framför henne på några sekunder.

• Jag förstår att du är själv. Jag förstår att du inte har någon. Men om du ställer upp så har du mig. En del andra vid din sida. 

Djävulen vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att komma åt Victoria. Få henne på sin sida. Få henne att säga ja till sitt förslag.

• Okej vad är det som jag ska göra för något? Låt mig få höra ditt förslag. Så får vi se om jag säger ja eller nej. 
• Det är så att jag börjar bli lite till åren så att säga. Jag kan inte riktigt göra allt som jag en gång gjorde. 
• Så du vill ha en medhjälpare. Någon som gör det som du inte kan göra. 
• Nej inte riktigt. Nästan. Men inte riktigt. Det är så att jag vill att du tar över. 
• Va ska jag! Nä det går inte. Inte kan jag göra det. Kommer inte på fråga. Jag är en jordängel. Jag har Gud som min fader. Gud som är min skapare. Gud som jag ber till. Detta kan inte ske.
• Du kommer att få leva i alla evighet. Du kommer att vara närmare gud än du tror. Genom att du tar över efter mig. Så kommer du att bli en ängel som Gud skapade som sin son. 

Victoria känner frestelsen. Men någonstans i magen så känns detta fel. Tänker på sin mor. Vad kommer att hända henne om jag går med på detta. Men det kanske går att göra något åt tänker Victoria helt plötsligt. Kanske går det att göra något åt att min mor inte får reda på detta eller att hon inte känner att hennes enda dotter inte längre är vid henne. Victoria går fram och tillbaka. Djävulen låter henne tänka. Men helt plötsligt så slår han den vita käppen i guld och koppar. Marken skakar av smällen. Victoria skakar till som det har blivit en jordbävning. 

• Jag vill ha ett svar nu!
• Låt mig få tänka några sekunder till.
• Det går inte. Jag måste få ett svar nu. 
• Annars vadå? Vad händer om du inte får ett svar nu. Som du sa. Så finns det bara en person som är som mig. Det är ju jag. Det finns ingen annan. Är det så att du inte har så länge kvar att leva?
• Jag lever i evighet. Men det gör inte denna kostym jag bär på. 
• Aha jag förstår. Du vill ha en ny kropp att förvaras i. Eftersom jag är något utöver det vanliga. Dina ord. Så är jag den bästa källan. Den bästa kroppen. 
• Ja. Okej du är den bästa. Om du säger ja så kan du leva i all evighet. Din kropp kommer aldrig att förgöras eftersom du redan är en ängel. 

Victoria tänker helt plötsligt på vad hon kan åstadkomma om hon tar över. Kanske kan hon göra djävulen god. Eller inte så ond. Ja.

• Va?
• Jag säger ja.

Djävulen går fram till henne. Slår henne i huvudet med sin käpp. Victoria faller ner mot marken. Medvetslös. Kollar ner på henne med ett leende. 

Victoria vaknar sedan upp i sitt hem. Kollar på klockan som visar 7. Känner doften av kaffet. Ser sin mor sitta vid bordet och läser tidningen. Ingenting har förändrats. Hon kollar ut genom köksfönstret och ser bilen stå där. Tackar för att allt var bara en dröm. Tar en kopp kaffe och en smörgås som alla andra mornar. Kollar på sin serie. Känner att det inte är riktigt som det ska. Känner att magen vänder sig. Springer in i badrummet för att kräkas. Men det kommer ingenting. Magontet går över. Tänker om det var något fel på smörgåsen. Men det är ju exakt samma som alltid. Vrider på kranen i badrummet. Tar det ljumma vattnet i ansiktet för att få bort svetten i pannan. Då ser hon sitt nu riktiga jag i spegeln. Djävulen själv.

Författare: Robert Färnlund