Vi stod vid korsningen tittandes på varandra. Med leendet på våra läppar och hoppet av att detta var för evigt, spenderade vi dom kommande tre åren tillsammans. Tre år av mitt nyblivna vuxenliv. En salig blandning mellan glädje och sorg. Glädjen fick sig ett fint första år. Året av nybliven kärlek och förväntan, där den konstanta saknaden av våra kroppars möten kändes som en oändlighet. Livet fick sig en mening för en stund. Vi visste inte mer än den tillfälliga lyckan. Allt annat som kom därefter visste varken du eller jag hur vi skulle överleva.
Inombords hörde jag mig själv aldrig längre fyllas av skratt och jag hörde mig själv aldrig jubla. Hemma var ett grått filter där fantasin tog slut. Leendet på läpparna fanns inte kvar. Frustration och ilska var det som istället fyllde dom färglösa rummen. Tårarna som ersatte skratten, kändes som att evigheten vi båda en gång hoppats på, sakta rann av våra kroppar.
Plötsligt stod vi vid korsningen igen, denna gång i en dröm och inte en verklighet. Denna gång vetandes av vad dom kommande åren skulle innebära för både mig och dig. Jag väljer att betrakta ditt fina leende och glädjas av din vackra själ från håll. Vi båda hoppades på ett för evigt, det vi istället fick var en del av varandras evighet. Kanske fanns det en mening med att våra vägar skulle korsas den dagen i Mars. Men denna gång fortsätter jag att gå ensam.
Författare: Melissa.