”Mhm, mhm… jaha… mhm… okej, tack tack, ja tack, då säger vi så. Ja. Tack. Hejdå”.
George la på luren och knäppte händerna framför sig. All denna byråkrati. Efter mer än trettio år inom politiken började han faktiskt tröttna. Hans hår hade grånat i förtid och rynkorna samlats kring ögonen som törstiga djur runt två halvtorra sjöar. Det var inte långt till pensionen nu. Tanken på den var både skön och skrämmande. Vad gjorde man av all tid när man inte längre hade ett arbete att gå till? Förhoppningsvis visste Maggie svaret. Hon var, till skillnad från honom själv, mycket bra på att fylla fritiden. Golf och resor, trädgårdsarbete och barnbarn. Ja, det skulle säkert lösa sig.
Det knackade på dörren och Andersson kom in.
”Herrn, du har besök. Det är Glob.”
Georges ögon växte. ”Glob! Det var som fasen!” Han sken upp och reste sig hastigt ur stolen.
”Det har ingen meddelat mig om. Var är han?”
”I blå salen, herrn, där ni brukar träffas. Vi har avbokat alla resterande möten där för dagen.”
”Utmärkt! Så trevligt.” Han började plocka med sina papper och tog en slurk kallnat kaffe. ”Ser ni till att fixa lite inlagd sill? Och den där hemska frukten som han gillar, vilken är det nu… papaya? Och glöm inte handdukar, det brukar bli blött där han varit framme.” Andersson fick en skrämd blick i ögonen och George insåg att det nog var första gången som den unge butlern fick äran att träffa den store ledaren.
På vägen genom de långa korridorerna med röda sammetsmattor på golven och gamla tavlor på väggarna rättade George till sin slips och drog fingrarna genom håret. Han ville se anständig ut, även om mötet säkerligen var helt inofficiellt, liksom deras möten varit de senaste tjugoåtta åren. Det var dock ovanligt att Glob kom oanmäld. Plötsligt öppnades en av dörrarna längre ner i korridoren och ut kom Whitmore, tätt åtföljd av sin ständiga svans livvakter och sekreterare. Han var lång och stilig och hemskt ung för att vara president.
“Herr King”. Presidenten nickade och log med ögonen mot George.
“Herr President. Jag ska just gå och möta Glob.”
“Glob! Vad trevligt, det var länge sedan han var på besök. Hälsa honom från mig. Om han har något angeläget ärende så litar jag på att du förmedlar det vidare.”
“Självklart”. George böjde på huvudet och passerade följet vidare ner genom korridoren.
Blå salen låg på första våningen och hade två ingångar – en stor dörr från den stora hallen och en bakre lönndörr som var avsedd för att kökspersonal och städare skulle kunna komma in diskret via personalrummen. Denna utformning gjorde det fördelaktigt att hålla deras möten i just Blå salen, eftersom George kunde gå in naturligt från hallen medan Glob och hans medarbetare kunde komma in osynligt från husets baksida. Det var långt ifrån alla i huset som kände till Globs existens och det var viktigt att hålla det så.
Trots att George stålsatte sig slog lukten av skaldjur emot honom när han klev in i rummet. Den var inte kväljande, men inte heller särskilt angenäm. Det korta obehaget försvann dock omedelbart när han fick syn på sin gamle vän, som satt på en handduk bredvid eldstaden och tycktes studera något i askan.
”Glob!” George slog ut med armarna. Glob vände sig om och grymtade av förtjusning så det skvätte ur tentaklerna. De hälsade på varandra med sin överenskomna ritual av gester och ljud, varpå George satte sig i en fåtölj och Glob slog sig ner på sin handduk.
”Det var inte igår!” George la armarna på sammetsfåtöljen och lutade sig tillbaka. ”Vad är det nu, fem jordår sedan sist?” Glob ruskade på sig och i en lång harang av viftande tentakler och gutturala ljud redogjorde han för händelserna på hans planet den senaste tiden.
”Kemisk förgiftning i vattnet? Det var ju inte bra. Men skönt att höra att freden består. Fick du igenom den skattereform som du önskade?” Glob klippte med klorna i betydelsen ”ja”. Den bakre dörren öppnades plötsligt och en välklädd kypare kom in, bärandes på en silverbricka med löksill, uppskuren papaya och råa ägg. Han placerade brickan på bordet mellan dem och backade sedan ut med blicken i marken. Ett ivrigt ljus tändes i Globs tre ögon när han såg delikatesserna och han högg genast in på maten med sin tandlösa sugsnabel. George skrattade.
“Kul att du gillar det!” Själv fick han en whiskey och en skål jordnötter. Han hade flera gånger försökt äta de andromediska maträtter som Glob brukade ta med och bjuda på, men det hade oftast slutat med tarmvred eller andningssvårigheter. Den mänskliga kroppen tycktes helt enkelt för känslig för utomgalaktisk mat.
De fortsatte konversationen och George fick en ny whiskey. En trevligare arbetsdag hade han inte haft på länge. Men efter en lång stunds småprat fick Glob en svårtydd blick i sina tre ögon. Trots tjugoåtta års vänskap hade George ännu inte lärt sig tolka alla ansiktsuttryck, men han förstod att det fanns en agenda bakom utomjordingens besök och blev genast allvarlig. “Vad har du på hjärtat, min vän?” Han lutade sig fram. Glob blinkade åt sin ena medarbetare som genast kasade fram med en liten mörkgrön dosa som hen placerade på bordet. Glob petade på den med en antenn, vilket fick dosan att börja pipa och blinka och sedan öppna sig som en blomknopp. Ur dess inre uppstod en tredimensionell ljusbild av en liten krabbliknande varelse med tre stora, blänkande svarta ögon. George ansikte sken upp.
“Nämen Glob! Grattis! Äntligen! Ni som har försökt så länge. Vad roligt.” Ett belåtet prutt-ljud undslapp Glob och han gestikulerade med tentakler och klor.
“Blob? Det låter jättefint! Men vad säger du? Ska jag? Menar du det?” George satte handen för munnen och blicken blev suddig. Det hade han verkligen inte förväntat sig. “Vilken ära”. Han torkade en tår från ögonvrån och tog en klunk whiskey för att skölja ner klumpen i halsen.
När faten och samtalen var uttömda någon timme senare reste sig George ur stolen.
“Andersson, vill du hämta tre hinkar sill till? Glob och hans medarbetare behöver färdkost till sin långa hemresa.” Han blinkade mot Glob, som blinkade tillbaka med ett öga i taget. De gick ut till den inhägnade baksidan med containrar och soptunnor, där skeppet stod parkerat i mörkret. En av andromederna öppnade luckan och startade igång motorn medan Glob tog farväl av sin mänskliga vän. Han tackade för besöket och maten och Georges fina mottagande.
“Det var så lite så, det var ett sant nöje att träffa dig igen. Hoppas det inte dröjer alltför länge till nästa gång. Har du otur så är jag pensionär då”. Glob puttrade ett skratt-liknande ljud och försäkrade George om att han skulle återvända snart. Och ta med Blob.
“Det låter underbart! Res försiktigt.” Med en sista avskedsgest kravlade Glob ombord på skeppet och luckan stängdes bakom honom. En blå eld tändes som fick gräset under fartyget att förkolna. Så reste sig skeppet från marken, lätt och ljudlöst som en drönare, och steg snabbt upp i luften. George följde farkosten med blicken tills den blå elden förenade sig med stjärnorna på himlen och stoppade händerna i fickorna.
“Gudfar, det var som fan. Stort. Det här måste jag berätta för Maggie.”
Författare: Victoria