Suria Stoppnål, missförstådd men snart erkänd textilkonstnär, lade ner sina konsertbiljetter i väskan. Hon lär blicken hastigt vandra till spegeln innan hon lämnade lägenheten. Där möttes hon av samma buttra ansikte där inga skrattrynkor satt spår, de trötta grå ögonen och de bakåtkammade lika grå hårtestarna. Men snart skulle grannarna undra varför hon just dexnna kväll bytt ut det grå tyghavet hon klädde sig i mot ett orangefärgat textilspektakel, som åtminstone skulle märkas.
Men denna kväll hade hennes ögon en annan glans. Hon hade i sin upprymda iver skapat det nyss nämnda orangefärgade spektaklet för att det skulle förmedla hennes glädje. Oturligt nog skulle andra människor ännu en gång inte riktigt kunna förstå hennes kreativa yttringar. De vände sig om, fnissade och kom med respektlösa kommentarer i stil med ”påfågel” eller ”har cirkusen kommit till stan?” Blickarna var lika fördömande som orden. Men hon tänkte att till slut skulle de lära sig vad konst var. Hennes stora idol visste vatextilslöjdb
Orkestern Innovativa Instrument var i Suria Stoppnåls värld en mycket framträdande och nobel orkester där hennes hemlige framtida själsfrände och eviga kärlek Perjer Pianoklink var verksam. Ikväll gästade de stadens konserthus, och hon hade köat för att få biljett som gav henne tillträde till första raden! Hon trodde aldrig hon kunde ha sådan tur, till och med damen i kassan sade att hon ”nu inte riktigt kunde förstå henne”.
Surias värld skilde sig ofta från andras. Andra människor hade ett så enkelspårigt sätt att tänka, Suria var glad att hon fötts med sitt överlägsna konstnärliga banbrytande sinne. Det var just tack vare det hon var utvald att få följa den storartade orkestern. Människor blev liksom undvikande när hon bredde på om deras storhet. En avundsjuk man vars enda syfte på jorden måste vara att starta onda komplotter hade undrat varför grannstadens dagliga verksamhet för utvecklingsstörda fascinerade henne så mycket. Sen hade han mage att bli förvånad när hon började skrika och klösa på honom, och hans rabiessmittade rävhona till fru hade fräckhet nog att tillkalla polis.
Men de onda var borta, och hon skulle vara där på första parkett och få närkontakt med dessa företrädare för världens högsta existerande konstform!
Hon blev darrig av tanken och lyckades nätt och jämnt förhindra att biljetten blev lika fladdrig som hon och seglade ner i de grymma buskar eller den förfärliga avloppsbrunn som skulle ha satt punkt för kvällen.
Hon andades ut av lättnad när hon såg att taxin hållit tidsangivelsen. Föraren höll upp dörren åt henne.
– Varsågod damen!
– Tackar, sade hon och nickade.
Hon klättrade in i bilen, och lyckades med nöd och näppe förhindra att den orangefärgade avbilden av hennes gränslösa kreativitet fick ett mindre kreativt missprydande stövelspår.
– Åh, sade han. Är inte du min dotters vikarie i textilslöjd?
– Det är jag som är textilkonstnär Stoppnål, ja.
– Har fru textilkonstnär verkligen tid att vara vikarie en månad till? Barnen står inte u…jag menar ni har ju mycket att stå i.
– Ååh, nog har jag tid med ljuvliga BARN, de är så uppfriskande. Jag hoppas jag får träffa er dotter måååånga måndagmornar till.
Chauffören svarade inte, och om textilkonstnär Stoppnål hade haft social förmåga på elementär nivå hade hon sett skräcken i hans ögon, hans fruktan att fler timmar under kommande söndagskvällar och måndagmornar skulle behöva offras på övertalning, skällande och torkning av tårar. Han försökte övertyga fröken Stoppnål att hennes konst var så unik och speciell att det enda som var värdigt att få befatta sig med den var genom att ta över tjänsten som programledare i serien Textiltema på måndag förmiddag.
– Jaså, får den så mycket uppmärksamhet? Måndag förmiddag har väl inte så många möjlighet att sitta vid TV:n?
– Jooo….jag tror det är en tid många håller som helig, just på grund av denna begåvade och inspirerande serie.
Han avstod från att låta henne ta del av de kunskaper han hade om de få individer han kände som ens hade sett något avsnitt av den TV-serie som hade fått utmärkelser som ”Framröstad till årets sämsta TV-serie”, (fem år i rad!), ”Sämst klädda programledare”, ”Medias värsta förvrängningar av verkligheten” samt diverse gapskratt i lokaler där människors vägar korsas.
– Vad får dig att tänka att programledartiteln är lämpad för ett textilkonstorakel som jag?
– Jag kom på att jag läst att de vill göra en nystart utomlands… Nej, Sverige är inte värdigt att få besmyckas av dina magiska kreationer, bara en stormakt som Antarktis, Nordkorea eller … eller tänk en så romantisk stad som Venedig, dit jag hört att orkestern Innovativa Instrument ska resa efter kvällens konsert….
Suria Stoppnål kippade efter andan. Perjer Pianoklink skulle till Venedig! Hon skulle följa honom! De kunde tillsammans bli de största stjärnorna på konstnärshimlen!
Hon hörde inte ens att taxichauffören önskade henne en trevlig kväll när hon saligt leende gled ur bilen och fram till konserthusets entré. Den var besmyckad med en poster som vittnade om vilka som skulle underhålla ikväll: orkestern Innovativa Instrument. Deras namn stod uppradade bredvid deras foto:
Torkel Trombontjut
Möbius Flöjtkvitter
Barkel Bastuba
Orgot o Torgot Fagott
Perjer Pianoklink
Groppolina Gitarrsträng
Slottran Slagverk
Sten Stråke
Turmin Trumsolo
Kolt Kontrabas
Harkolf Harpklang
Suria hörde någon berätta skrattandes att någon reporter ställt frågan varför de kallades Innovativa Instrument, särskilt när det visade sig att ingen hade tillräckligt hög språklig förmåga att förstå ordet ”innovativ”.
Bakom henne gjorde en klunga överförfriskade medelålders män sig lustiga över detta faktum. En av dem, en särdeles osympatisk högljudd gubbe vars flint riskerade att bli bländande i strålkastarljuset, ropade ut att namnet ”Sinnesslöa Instrument” skulle passa bättre. Han fick snart förslaget ”Imbecilla Instrument” som svar, och åter hördes de osmakliga ociviliserade skrattsalvorna.
Suria lät inte tölpen med den skinande flinten och hans gelikar förstöra hennes stora moment. Hon satte sig på sin utvalda plats, som sannerligen inte kunnat vara bättre. Hon satt verkligen mittemot orkestern, på första raden.
Perjer Pianoklink var en mycket stolt man. Han visste att han var en mycket efterfrågad pianovirtuos. Allt sorl i konsertsalen innan publiken avkrävdes tystnad handlade säkert om honom eller hans karriär som utvecklades i raketfart. För några månader sedan hade han provat det romantiska livet som gatumusikant. Han hade tagit sitt leksakspiano som var lättare att bära och lyckats sitta en vecka utanför Konsum i Rissne. En handfull kopparfärgade enkronor hade han lyckats få innan det kom två stora killar i uniform och slängde ut honom och leksakspianot på parkeringen. Dessa aggressiva bjässar med den hotfulla titeln ”Ordningsvakt” på ryggen var säkerligen utsända av de stora skivbolagen som fruktade stora talanger som han. De kom med lögnaktiga påståenden att han skrämde bort kunderna från Konsum. Ingen kunde vara rädd för honom, han visste att han såg jättesnäll ut, men för säkerhets skull lade han ner lite arbete på att bevisa att han var helt ofarlig. Han lånade sin brorsdotters gamla blondlockiga peruk, bar en glittrande svandunsboa och tejpade fast marshmallows på pianot.
När han var tillbaka från ett toalettbesök såg han att skivbolagskillarna nu trappat upp kriget. Hans piano var nu en hög flisor. Förödelsen tydde på angrepp med yxa. Någon hade även spraymålat ett ord över den bisarra högen av trasiga träbitar. Han ljudade fram ordet ”PEDOFIL” och mindes att han hört det nånstans… han misstänkte att det var Arlas nya sorts filmjölk , och säkert försökte de lura på honom att köpa några stycken utgångna exemplar så han skulle bli magsjuk.
Han kände sig stolt när han gick in affären och kom till kassan med två paket yoghurt. Han ville att kassörskan skulle få ett imposant intryck av honom så han dängde ner dem med en ljudlig smäll på bandet.
-Titta, jag har minsann köpt yoghurt!! bullrade han.
– Jo, jag ser det.
– Ingen fil! Ingen fil alls! Trots att ni försökte utöva ert grymma maktspråk! Nu ska ni allt få se yoghurt!
– Jo vi har sett din yoghurt så det räcker, svarade kassörskan och nickade irriterat mot den yoghurt som lämnat sina förpackningar när de spräckts av våldet de utsatts för. Jag har nyss ringt på vakten och chefen. De kommer inte att bli glada.
Efter två timmars torkarbete lovade han sig att aldrig mer handla på den barbariska affären Konsum i Rissne.
Men nu var allt det historia. Förra månaden hade han spelat på fem förskolor, och denna månad på åtta! Barnen på den sjunde och åttonde förskolan hade varken kastat några ovärdiga föremål mot honom (som äppelskruttar eller bananskal) eller börjat gråta. De hade faktiskt lyssnat intresserat, och detta var efter att hans nya stycke av den okände pianisten B. Löja hade introducerats. Hans kontaktperson hade lärt honom det, eftersom hans tvåårige bror hade svårt att somna. Det skulle vara extra lämpligt för förskolebarn.
Han var säker på att han skulle bli den mest eftertraktade dagisförtrollaren av alla. Han såg framför sig hur han stod på en scen för att ta emot de fiktiva priserna Guldblöjan, Årets Pott-konstnär och Stjärnnappen för femte året i rad. Han skulle sitta i alla TV-soffor och lära tittarna hur man följde i hans prominenta fotspår.
Han levde sig in i detta så djupt att han spelade hela det fördolda stycket av den hemlige pianisten B.Löja efter att orkestern spelat färdigt sin repertoar. Dirigenten Ville Vift såg irriterad ut. Resten av orkestern hade gömt sig bakom kontrabasen och såg räddhågsna ut.
Oj… tänkte Perjer Pianoklink och såg ut mot publiken. Han såg en mängd frågande ansikten, och hörde en del fnitter från salongens bakre del. Det var samma personer som skrattat när Ville berättat att Groppolina utvecklat en fobi för apelsiner och de hoppades ingen hade med någon, isåfall fick den hållas gömd. Inget annat som liknade en apelsin fick förevisas för Groppolina. Så löjligt, hade Perjer tänkt. Inget i ett konserthus kan väl påminna om en apelsin.
Så hörde han plötsligt Groppolina. Det bekanta skriket. Det var inte sant! Det var inte möjligt! Det kunde inte hända! Vad, VAD hade hon sett?
Den ännu oupptäckta textilkonstnären Suria Stoppnål skulle ha svårt efteråt att redogöra för sin konsertkväll. Hon mindes den stora glädjen när hon hörde orkestern och Perjer Pianoklink framföra sitt program enligt planerna. Sen hade han mött hennes blick och besvarat hennes leende, och hon visste att han insett att de var själsfränder. Som bevis för det hade han spelat ett stycke JUST FÖR HENNE, hon kände att han måste ha försökt nå henne med spontan kreativitet. Men de andra hade inte kunna ta till sig detta, de blev förvirrade. Det var dock bara det galna fruntimret som inte kunnat hejda sin svartsjuka. Hon hade såklart hoppats på en framtid med sin magiske orkesterpianist, och vrålat av vrede när hon förstod vad som stod på. Hon hade sedan besinningslöst hoppat rakt i knät på Suria och slitit i hennes vackra klädedräkt. Hon högg i den som om den var ett hot mot hennes existens och skrek att hon ”inte ville se en sån härinne”
Nej, det var väl förståeligt att hon kände sig underlägsen när hon insåg hur bländande fröken Stoppnåls karisma var, men beteendet var inget annat än hutlöst. Som tur var klarade tyget av denna våldsamma hantering. Ordningsvakter drog bort den vilda ragatan och den bortkomne dirigenten stod som en tafatt skolpojke framför det fördragna skynket och bad alla om ursäkt för detta avslut innan han hoppade in genom glipan i tyget.
Hon hade känt sig chockad när hon for hem med samma taxichaufför, och upprörd när polisen inte uppbådade alla resurser hon förväntade sig för att få Groppolina Gitarrsträng att lagföras för sitt brott. Istället såg den kvinnliga polisinspektören besvärad ut bakom sitt skrivbord och undrade om hon verkligen insisterade på anmälan om grov misshandel, och sade att det svårligen går att väcka åtal mot en utvecklingsstörd kvinna med en udda fobi för apelsiner som visserligen hade blivit utagerande mot textilkonstnär Stoppnål som liknade hennes stora skräck där hon satt som en orangefärgad boll i det stora mörka folkhavet, men som omöjligen kan fällas med anledning av sin funktionsnedsättning.
Här hade Suria blivit ytterst upprörd. Sade hon orangefärgad BOLL? Denna kränkning av hennes kroppshydda borde anmälas, och Suria började genast planera vilka instanser hon skulle vända sig till:Tingsrätten, Hovrätten, Kammarrätten, Högsta Domstolen och Europadomstolen. Denna korrupta polisinspektör måste avslöjas och förflyttas till en plats där hon inte kan smäda respektabla samhällsmedborgare.
Bara taxichauffören som kört hem henne hade åtminstone visat omsorg när han uppmanade henne att sjukskriva sig en månad. Men det var omöjligt, hon kunde inte svika barnen och de andra pedagogerna på skolan.
Istället var Suria tillbaka i tjänst som textilslöjdlärarvikarie på måndagen. Hon inledde som brukligt sin arbetsvecka i skolans personalrum. Rektor Pockelbert Paragraf var stressad, han flackade planlöst med blicken och pannan låg i djupa veck, han bekymrade sig för ”skol-inkvisitionen” nästa vecka.
(”du menar skolinspektionen?” påpekar den petige gamle slöjdläraren Flisman Träskalle varje gång Pockelbert använder fel uttryck)
Stressnivån blev inte direkt lägre när den hetsige Roppmund Rapp stormade in och
slängde sig ner i en fåtölj. Han var idrottslärare på skolan sedan förra året och sedan han dykt upp hade eleverna blivit mätta, vägda och tiden som gick åt till allt möjligt hade registrerats i små anteckningsböcker. Han hade alltid hundra nya projekt och ett och annat världsrekord i sikte.
– Har min nya visselpipa kommit än? klagade han högljutt. Nu har det gått tre hela dagar sen ordern lades. Jag kan ju inte ha idrottslektioner utan visselpipa!
Jo, der hördes tydligt när det var idrottslektioner som pågick. Roppmunds visselpipor brukade försvinna med jämna mellanrum, trots hans noggranna övervakning var någon alltid steget före.
– Den kommer imorgon, svarade rektorn. Och det här får vara den sista! Vi kan inte lägga halva skolans budget på visselpipor som du strör ut överallt.
– Det är någon eller några som stjäl de️m! De motsätter sig min disciplinerande pedagogik!
– De motsätter sig hörselskador, svarade rektorn. Jaha är alla här nu? Då börjar vi med att se över veckan..
Som tur är var den värsta tänkbara gnällspiken på skolan, Tjippmot Tjurskalle, ledig denna vecka.. Det gjorde det genast lättare att samlas kring mötet.
Rektorns assistent Robert Achenbach presenterade dagsläget. Han hade tagit fram sin powerpoint och gick igenom de punkter han brukade redovisa varje måndag. Rektorn hummade och tog sen över med en sammanfattning och beskrivning av åtgärder.
– Som ni förstår är det inte bra att man ser varje vecka att elevfrånvaron bara ökar, sade rektorn.
Suria hade knappt lyssnat på rektor Paragrafs genomgång. Hon kände allt mer av ett gnagande dåligt samvete, hon borde ha ägnat mer tid åt att förbereda lektionerna.
Hon kände sig dock taggad när hon klev in i lektionssalen för att undervisa en tredjeklass. Eleverna satt vid sina bord med en symaskin framför sig.
– Idag tänkte jag fråga vad NI vill göra, log hon och slog generöst ut med armarna.
– Sticka! ropade en mörkhårig flicka från sitt hörn.
– Jaaa, sticka!! ropade flera andra tjejer i kör.
– Neeeeeeej, hördes det från grabbarnas bord. Vi vill göra flaggor!
– Så många idéer ni har! Att ni är så kreativa! Kanske bor en konstnoce51är i er som väntar på att komma ut! Jag ska visa er hur jag blir inspirerad!
En flicka räckte genast upp handen men Suria ville fortsätta utan avbrott. Hon tog fram ett vitt tygstycke och virade det runt den skrivbordslampa som stack upp som en spindelarm ifrån katedern. Det ville först lossna, så hon gjorde om proceduren några gånger och nålade sen fast tyget så det inte släppte och gled av. Sen gick hon några varv runt sin skapelse.
– Vad är det vi har gjort nu? Vad ska vi fortsätta skapa? Är detta den ofödda kejsarinnan? Är det en fördold hemlighet?
– Det ser ut som katedern har en bruten arm, svarade Jeppson högljutt från sin plats.
Fniss bröt ut allt efter att barnen såg att Surias runtvirade vita tyg runt skrivbordslampan såg ut som en gipsad arm som stack upp från katedern. Suria tyckte inte förslaget gav det blivande konstverket rättvisa och det skapade enligt hennes åsikt ingen kreativ stämning.
Hon pekade desperat på flickan som fortfarande räckte upp handen, kanske hade hon något att säga som vände alla och gjorde dem vilt engagerade i konstverkets utformande.
Flickan såg lättad ut när hon fick säga det hon hade på hjärtat.
– Vad betyder isspirera? Och jag måste få gå på toa!
Suria blev tyst och tvekade först, men försökte förklara ordet inspirera. Kanske var det detta som väckte upp hennes enorma inneboende kreativitet, för nu blev det fart på Suria. Saxen ven i luften och allt fler nålar genomborrade tygskapelsen.
– Nu är jag inspirerad! sade hon högtidligt. Nu får min kreativitet min konstnärliga själ att vibrera!
Hon var nästan färdig när hon rycktes tillbaka till verkligheten av skolklockan som ringde ut till den tjugo minuter långa tiorasten. Det innebar också att treorna avslutade sin slöjdlektion och det blev efteråt dags för femmorna att få ta plats och stöna och stånka bakom symaskinerna. Suria tittade förfärad på gruppen av surmulna treor som tågade ut i hallen.
– Oj, är det redan rast? fnittrade Suria osäkert.
– Ja, vi hade också velat göra något! muttrade ett par tjejer besviket.
– Eh…tiden går så fort när man har kul… fortsatte hon och försökte le skojfriskt.
– Ja du kanske hade kul med din gipsarm, svarade en i bakre ändan på elevgruppen innan de raskt klädde sig och sprang därifrån.
– Nästa vecka… DÅ ska ni se…..Ni kanske har kommit på något ni vill göra…..
Hon tittade in med en riktigt käck min men möttes bara av tomma väggar. Alla barn hade redan hunnit ut.
– OJOJOJ det tog bara mellan fem och tjugo sekunder! hördes Roppmund Rapp och sen hördes en vissling. Han hade visst hittat en visselpipa i någon dödsfördömd jackficka.
Suria tittade ilsket på honom. Hon kände inte att hans konstaterande att hennes elever var ute ur klassrummet i rekordsnabb tid var vad hon behövde höra.
Roppmund Rapp hann aldrig fylla i sitt diagram. Sekunden efter såg han en vit arm som närmade sig i full fart. Sen vaknade han upp liggandes på skolgården omgiven av elever och vuxna. Mest böjd över honom var en uppenbart irriterad rektor Paragraf.
– Roppmund! Klass 3b väntar i idrottshallen. Vad håller du på med?
– Den anföll mig….Tro mig, det var en mumie, jag slogs till marken av en vit arm… Jo. den hade en vit arm…. Vad skrattar ni åt?
– Roppmund, nu har du nog fått syrebrist av allt blåsande i visselpipor….. Det var npg bara nån som tröttnat på ditt oväsen. Så gå ner till 3b nu. Suria, du hade dem innan, har du något att säga om saken?
– De längtar nog att få ha idrott med en lärare…. .
– Och det ska de få!
Han stegade raskt ner till idrottshallen. Han förstod inte skämten om Gör-det-självskolan och ”Den herrelösa skolan” han möttes av. Kommentarerna om att det visst är lärarna som ska gå i sin egna skolan och vi får sköta oss själva kunde han inte heller riktigt begripa. För att återta kontrollen i all förvirring blåste han .häftigt i visselpipan. Ljudnivån kunde beskrivas med uttryck som ”fick de döva att höra och de hörande att bli döva”.
De arma eleverna i 3b kunde se fram emot ännu en usel lektion.
Suria hade inte låtit incidenten med de väntande eleverna förstöra hennes goda humör, inte heller eftermiddagens stund av negativ inverkan. Hon skulle hämta ut sitt konstverk och det skulle ställas ut vernissage. Hon längtade efter denna unika möjlighet att visa världen sina mästerliga textilkreationer.
Suria blev allt mer exalterad ju närmare fredagen kom. Hon borstade sina konstverk ömt på kvällarna. Inget dammlager skulle få vanpryda dem.
När fredagen sedan väl kom oroade hon sig för att inte lokalen skulle vara fin nog. Hon lyckades få de odödliga konstverken till sin utställningsplats med hjälp av sina väninnor, Greta Grönstrand (troligen hade släkten hetat Granstrand innan tryckfelsnisse kom till folkbokföringen), Birgitta Kakelkloss (ja där vete gudarna vad som hänt i folkbokföringen) och hennes man Kaxmar. Hon visste annars inte vilka som skulle dyka upp… om man bortsåg från det faktum att den hetsige idrottsläraren Roppmund Rapp deklarerat att han tänkte komma, och han skulle ha med sig sin kusin. Suria tänkte att hon helst slapp se honom på sin fritid men sade inget.
Hon kände sig som en stolt och ömmande moder när hon placerade ut sina textilskapelser på ett podium. Hennes ögon glittrade när hon såg dem badande i det mjuka ljus som skulle vara smickrande och stämningsgivande men också visa en eventuell intresserad köpare noga hur konstverket såg ut.
Närmast henne stod Generalen, vars skelett utgjordes av en uppochnervänd kvast och en mindre fastsurrad sopborste (för de kreativa var det naturligtvis en utsträckt arm). Hans kropp var en stor mängd olivgrönt tyg runt en ihopbunden madrass. Diverse dekaler var fastsydda för att fullborda konstverket.
Generalen får bara övertas av en riktig konstkännare, tänkte hon.
Bredvid Generalen stod den betydligt kortare och trindare Änglavakten,
som i den grå verkligheten var hennes gamla höga Nilfisk-dammsugare indraperad i ett skimrande vitt tyg och ett antal paljetter. Där fanns också Berta-Berits Böljande Bäck, en 30 cm lång och fem centimeter bred bit korkmatta helt inlindad i 20 lager ljusblått garn.
Berta-Berits Böljande Bäck skulle kanske bli det mest omtalade ämnet i konstnärskretsar. Där gällde det också att vara noga i valet av köpare.
Bakom dem höll tio andra textilkreationer som också var yttringar av Surias kreativitet dem sällskap.
Redan samma minut som vernissaget öppnade var tre ungdomar inne i lokalen.
Suria blev nervös. Ungdomar brukade inte varken intressera sig för eller uppskatta konst.
Der visade sig att hon hade rätt. De tre unga männen ställde sig först vid Generalen, och deras miner och blickar tydde inte på att de var hänförda av konstverket.
– Vad är det här? En älg?
– En älg??
De väntade inte ens på svar, utan hade redan gått fram till Änglavakten.
– Vad är det här? frågade samma kille. Den här gången svarade en av hans kamrater innan Suria hunnit få en syl i vädret.
– Det är R2-D2 på Pridefestivalen.
De tre ynglingarna brast i gapskkratt. Suria ville bara få bort dem.
– Så, nu kan ni gå hem. muttrade hon irriterat.
– Men vi vill gärna ha Bög-R2!
– Ut!!!
I samma ögonblick som ungdomarna lämnat lokalen kom det in några herrar som tyst betraktade allt och gick ut. Efter tio tomma tysta minuter kom två sällskap bestående av herrar och damer i övre medelåldern, och även de betraktade tyst allt och gick ut.
Surias hopp tändes när ytterligare ett sällskap anlänt. En man i övre medelåldern studerade Generalen. Han såg mycket kunnig ut, det syntes direkt att han var en mycket kompetent konstkännare. Efter ett tags granskning hade han bestämt sig.
– Den här vill jag gärna ha!
Suria kände sig mycket stolt. Hon tänkte påbörja ett tal dedikerat till Generalen men avbröts av en kvinna som absolut ville ha Berta-Berits Böljande Bäck.
Säkert en kulturskribent, det syns ju på långt håll. Den intellektuella blicken, de drömmande rörelserna, den vibrerande rösten.
Kulturskribenten med den intellektuella blicken och den kompetente konstkännaren fick överta vårdnaden av konstverken de valt. Kanske var det det som inspirerade dem som var i lokalen, för strax efteråt ville en kvinna ha två kreationer. Och efter henne ville en annan dam ha Rutiga Rut och hennes odöpta kreation som följt med från slöjdsalen.
Konstkännaren kom tillbaka och frågade om han glömt sin plånbok. Suria log och gav honom en svart läderplånbok som legat på golvet. Det där var säkert ett svepskäl för att observera hennes konst lite extra. Han gick ut och då Suria nu var ensam i lokalen smög hon efter. Hennes hjärta slog snabbare när hon även fann kulturskribenten på parkeringen. De båda konstauktoriteterna började samtala med varandra, Suria kröp närmare för att höra.
– Vad ska du ha den där till? Hon pekade roat på Generalen.
– Den där blir en utmärkt fågelskrämma. Jag är lantbrukare, har ärvt en liten gård, jag kan inte avvara en för stor del av min skörd till traktens fågelliv.
– Jo, det kan jag tänka mig… det ser ut som en utmärkt fågelskrämma! J?kag hittade en så perfekt matta att ha vid kattluckan, exakt rätt bredd. Nu ska mina kissar få ett mjukt välkomnande när de kommer in. Lizzie och Missie heter de…. det här garnet blir nog ett skönt underlag för deras tassar. Men jag får nog sätta plast utanpå, den där saken går nog bara att handtvätta och kissarna tar ju me sig råttor in….det blir ju inte så hygieniskt.
Suria gapade och kippade efter andan. Generalen skulle ställa ut på åkern som fågelskrämma!! BertaBerits Böljande Bäck befläckad av råttblod!! Hon hade blivit grundlurad av dessa illvilliga människor.
Hon rusade rasande ut på parkeringen.
– Generalen är ingen fågelskrämma!! vrålade hon. Jag ska rädda dig!!
Den lantbrukare som tyckte Generalen var ett riktigt fynd då han misstänkte han kunde vara en riktigt effektiv fågelskrämma slängde sig in i bilen och rivstartade. Han ville inte återlämna sin nya fågelskrämma.
Förskolläraren Harriet Hejde hade inte heller lust att avvara sin kattluckedekoratiom så hon lyckades slita upp dörren, kasta sig in i sin lila blå Renault och köra därifrån. Däcken tjöt om bilen när den svängde ut.
Suria slängde sig mot lantbrukarens vita Skoda Fabia, hon lyckades ett kort tag hålla sig i hans baklucka innan hon tappade taget och satte sig på gatan med en smäll.
Hon var så arg att hon skrek rakt ut. Sen reste hon sig upp, men satte sig igen på en bänk utanför lokalen. Hon lugnade sig genom att sjunga sin favoritlåt Bridge over troubled water.
Hon såg i ögonvrån att en bil stannade i närheten. Hon kände igen Roppmunds hetsiga stegtempo, och snart var två personer ute ur bilen Hon suckade, kände inte för att prata med Roppmund och hans kusin just nu. Hon blundade för att utestänga honom och sjöng Bridge over troubled water en gång till.
När hon var färdig vågade hon inte öppna ögonen. Det var så tyst. Hade han gått?
Hon slog upp ögonen och möttes av en bild så overklig och osannolik att hon trodde hon drömde.
Roppmund hade inte gått. Han stod blickstilla och stirrade på henne, likaså gjorde hans kusin…. jo hon kände igen honom, hon kände igen honom alltför väl… det var inte sant. Det var Perjer Pianoklink som stod och fascinerat betraktade henne.
Och nu såg hon att andra människor stod runt henne med häpna miner.
Åååh, vad har jag nu gjort?? tänkte hon. Det var som om Perjer Pianoklink hört henne.
– Din sångröst är så vacker! sade han.
– Va??
– Ja, jag har aldrig hört något liknande…
Suria tittade upp på de andra, väntade sig fniss, men de nickade bara instämmande.
– En gång till, bad en ur publiken.
Suria började chockad hålla sin första konsert utanför lokalen. Det skulle inte bli den sista.
Tre dagar innan midsommar förundras hon glatt över hur ljus och ljummen kvällen är. I trädet ovanför tävlade två småfåglar om lyssnarnas uppmärksamhet. Hon log åt det faktum att det hon uppfattade som kvitter var kanske en ordstrid där de kanske använde alla hotelser de hade att tillgå för att försöka bräcka varandra.
Hon väcktes ur sina lättsamma funderingar när taxin gled in till vägkanten framför henne. Hon tyckte sig käåna igen bilen och hon kände definitivt igen föraren – han hade kört henne till konserthuset i vintras, när hon skulåle lyssna på Innovativa Instrument och blev anfallen av en galning i orkestern. Han verkade absolut känna igen henne.
– Jaha, då var det konserthuset igen då, sade han med ett leende. Men nu av helt annan anledning! Jag visste ingenting, hade ingen aning om att ni var så duktig på att sjunga.
– Äsch, sade Suria. Det är ju så roligt att sjunga…
– Jag förstår det, era konserter blir ju utsålda o°mgående. Min dotter tycker bara det är så tråkigt att du ska sluta, hon sade att du förändrats så mycket unäder våren. Du har blivit hennes favoritlärare!
– Men nu kommer den ordinarie textilläraren tillbaka, hon gillade väl henne också? Skönt att hon slipper vara sjukskriven…
– Jo, men ändå…
Suria tänkte att det var tur att den ordinarie läraren piggnat till, hon gillade inte tanken på att säga upp sig. Men det sade hon såklart inget om.
– Varsågod, konserthuset, sade taxichauffören och stannade vid vägkanten precis mittemot ingången.
Suria stegade försiktigt uppför trappan med de fina högklackade skorna och aftonklänningen. Hon tittade till på dörren. Hon undrade om hon någonsin skulle vänja sig vid att se sitt eget ansikte le mot henne. En rad affischer var uppsatta där hon var avbildad, klädd i en marinblå klänning framför Perjer Pianoklink som satt vid flygeln. Hon läste alltid texten varje gång, hon hade svårt att smälta detta. Hon kunde bara känna visst tvivel på sitt val av artistnamn, kanske var det lite löjligt.
“Efter den stora succén med Vårfröjd kommer nu Suria Sångfågels nästa uppsättning låtar som heter Sommardans. Varje fredag och lördag kommer Sommardans att framföras på stora scenen. “
Längre ner fanns ett nyhetsblad upptejpat som ystert framförde att de hade kontrakt med Suria Sångfågel året ut och att de hoppades på en fortsättning. Det avslöjades att tio låtar kom
mer att sättas samman till verket Höstglöd som var möjligt att avnjuta från 1 september. Därefter kom Vinterfrost 1 december. Vilka låtar som skulle framföras då var ännu inte känt. Suria tänkte att det skulle vara lite lugnare låtar, lite åt det vemodiga hållet. Det skulle passa bäst. Men nu hade hon två månader till med sin glada uppsättning Sommardans att se fram emot.
Hon älskade stunden när hon först klev ut på scenen, och i mörkret kunde urskilja att hela lokalen var full av förväntansfulla glada ansikten. Det värmde henne att hon kunde göra människor glada med sin sång, hon blev alltid lika rörd av att höra applåderna när hon klev fram. Hon hade kommit på idén att inleda konserten med att läsa en egenskriven dikt som passade temat. Den här hette Hon dansade en sommar.
Publiken jublade och Suria suckade. Hon skulle vilja uttrycka att hon önskade alla att de skulle hitta det som var deras uppgift i världen, det de var ämnade för, det som fick dem att växa och att vilja sprida glädje till andra. Hon skulle vilja dela med sig av sin berättelse, förklara att hon inte haft en aning om att hon var duktig på att sjunga.
Men det var inte tillfället som passade för det. De flesta hade kommit dit för att lyssna på de utvalda tio låtarna i Sommardans, och var troligtvis inte på humör för vemodiga föreläsningar. Dikten uppskattades men fick nog inte vara längre.
Så istället lät hon sångglädjen fylla bröstet och delade en härlig kväll i sommarmusikens tecken med konserthusets besökare.
Författare: Johanna Märkner