Ett ögonblicks tankar från låst avdelning 

Vi är alltid ensamma i våra känslor, även om vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Är det ens logiskt? Den tanken gnager i mig medan jag sitter här på låst avdelning. Det är nära till jul nu och jag är tillbaka. Som vanligt hamnar jag bakom låsta dörrar åtminstone en gång om året, speciellt nära jul även om jag inte har några problem med julen. Jag tycker till och med om julen. Såpass länge håller jag ändå ut, ett år som mest, men sedan är jag tillbaka. Bakom låsta dörrar, strikta tider och medicinutdelning. Vi är vålnader som rör sig sakta i korridorerna eller demoner som kryper ut om nätterna och skriker ut sin ångest till väggar som inte hör oss. Patienten som man delar rum med försöker stänga ute den andra personens ångest och smärta för att kanske få några timmar sömn innan det är dags att “fånga dagen” som det så fint kallas. Carpe fucking diem! Här fångas ingen jävla dag. Det är inte ens säkert att man vet vilken dag det är när man är inlåst här. Visst har vi tillgång till allt vi kan tänkas behöva för att kunna veta, men man glömmer. Man glömmer allt här inne. Man glömmer till och med vem man vanligtvis är som person. Den man är därute, bland normisarna. 

För vi som är här inne är oftast inte normisar. Vi är människor som fått olika diagnoser inbränt i pannan. Tur jag har lugg så att det inte syns till vardags. Men när de kalla vindarna blåser, då syns det. Lukten av bränt kött, som om det alltid var färska brännsår som håller sig kvar. Den lukten kommer man inte undan, var man än går, hur man än försöker dölja den. Jag stinker. Det är någonting som blir tydligare ju närmare inläggningen det kommer. När jag väl sitter bakom den där låsta dörren är den värst. Trots det är det också här den är som lättast att hantera. Bland andras lukt av bränt kött och förtvivlan. Här känner jag mig i alla fall trygg. Här känner jag mig hemma. Fyfan. 

Tiden fungerar inte heller likadant som i världen utanför, den sniglar sig fram och lämnar ett bittert klet i munnen. Det känns som att man är lite efter tiden, som om man sitter fast i det sega slemmet som snigeln lämnar efter sig. Kanske beror det på att man är fast i sin smärta utan distraktioner. Kanske är det bara så att tid inte är någonting man någonsin riktigt kan greppa. Tid går inte att ta på, tid är en abstrakt känsla upp till var och en att tolka. Inlåst känns det för mig lite som att vara i ett vakuum från omvärlden. Verkligheten utanför pausas och jag kan andas ut den smärta jag hållit instängd. Till vardags kämpar jag på. Håller febrilt andan. För även min andedräkt avslöjar den jag är. Även min andedräkt avslöjar att jag inte är en normie. Jag är en annan sort. En sådan som inte passar in i samhällets strikta regler. Inlåst finns det i alla fall regler jag kan följa. De är raka och enkla och berör bara det mest nödvändiga. Du vaknar, äter, tar mediciner, röker alldeles för många cigaretter, sover och startar om. Det är det. Ett enkelt liv. Varför kan jag inte alltid bara få leva så? Varför måste normie-livet vara så jäkla komplicerat? 

I perioder anpassar jag mig ganska bra. Jag döljer de inbrända diagnoserna med luggen och håller andan för att det inte ska sippra ut någonting som avslöjar mig. Jag sticker ut, men oftast lagom mycket. Det är när det börjar spricka i sömmarna som det börjar synas. När ångesten sticker ut. Det är då man kan förnimma lukten av en förrädare. För jag spelar rollen så bra. I perioder i alla fall. Jag utbildar mig och jag arbetar. Kanske är jag lite väl entusiastisk inom båda områdena, men det kan man koppla till en normie med. Även normisar har ett visst spelrum att leka inom. Frihet i kedjor. 

Att försöka leva i ett samhälle som blir alltmer fientligt mot det som är annorlunda är svårt. Det har alltid varit någonting “fel” på mig. Jag har alltid haft svårt att passa in. Alltid för mycket eller aldrig nog. Det beror på vem man frågar. Men den känslan är så svår att hantera. Att försöka vara mindre samtidigt som man försöker vara mer. Det är bara det att jag mixar ihop vad det behövs mer av och vad det behövs mindre av. Mer arbete och studier, men mindre känslor och energi. Lagom är ordet jag söker efter. Lagom är inte min grej. 

En konstig sak med att vara inlåst är att jag aldrig träffat samma patient två gånger. Men det finns personal man möter igen. Oftast inte, men ibland. Patienterna, nej. Man kan komma nära någon eller några under tiden man är inlagd men regeln är att “det som händer på psyket, stannar på psyket”. När man åker härifrån kanske man säger att man ska höras, men båda vet att det inte är sant. Inläggningen är som tidigare nämnt ett vakuum, även i detta avseende. För vem vill påminnas om den tid när man mått som sämst? När man blivit tvungen att lämna över det som sker med en själv i en annans händer. I händer som säger åt dig när du kan göra ditten och datten. Att det är tre minuter kvar tills du får gå ut och röka, för reglerna är så. 

Det med de där tre minuterna kan man se på ur olika vinklar. Antingen att det är att följa reglerna och hålla rutiner, eller som ett maktmissbruk. Det råder redan en stor maktasymmetri mellan skötare och patienter. Till och med begreppet skötare låter som att de har hand om djur, och kanske ligger det en del sanning i det. Vi är inte mer än djur i bur. För vad är det som gör människan unik? Vad är det som skiljer människan från de andra djuren i världen? Svår fråga, men främsta för mig är att vi inte endast drivs av våra behov och instinkter. Men, här är det ju just det vi gör. Det är här vi lever det enkla livet med endast de mest nödvändiga behoven tillgodosedda. Men är det att leva? 

Nu är jag ju här för att jag inte vill leva, men om jag nu ändå måste leva så skulle jag vilja leva enklare än hur livet därute är för mig i nuläget. Jag måste leva. Varför måste jag leva? Jag ställer mig den frågan ofta när jag mår såhär. Jag kan inte bara leva för andras skull. För att jag blev satt i den här världen, ofrivilligt, och för att andra vill att jag ska leva. Mamma säger till mig att om jag tar livet av mig kommer hon också att begå självmord. Jag kan alltså inte döda mig själv utan att eventuellt ta med mig en annan i fallet. En jag älskar. En jag vill ska leva. Men jag då? När jag väl dör kommer jag ju inte veta vad som händer i livet, så varför bryr jag mig? Jo, för att jag kommer ta mina sista andetag medveten om att jag eventuellt har orsakat min egen mammas död. Jag kan höra hennes skrik i mitt huvud när hon hittar min livlösa kropp. Det är det som stoppar mig. Det är det som gör att jag sitter inlåst. Det är det som gör att jag ändå är kvar. 

Trots allt detta vill jag inte leva. Jag är trött. Trött på att komma tillbaka till det här måendet, trött på att kämpa och trött på att vara stark. Jag känner mig som smutsig vattenpöl på en grå, kall, regnig höstdag. En som människor undviker och inte vill veta av. Kanske därför jag sitter här. Jag återkommer alltid till samma tankesätt. Min närvaro är inte önskvärd om jag inte tillför någonting, och då helst någonting positivt. Så jag låser in mig själv långt ifrån den verklighet som är verklig. Eller så är det denna inlåsta verklighet som är den verkliga. Den nakna sanningen, kanske. Det är i alla fall avskalat och rått. Det passar ju eftersom jag är en vattenpöl på en grå, kall, regnig höstdag. Här passar jag in. 

Författare: Ellen Lagerkvist