Morgonstunden störs av telefonen som ringer, jag skruvar ner volymen på radion och lyfter luren. Rösten i andra ändan är välbekant men lång ifrån efterlängtad. Exet och tillika min första riktiga kärlek låter uppriven, hon gråter och har svårt att få fram orden.
-Jag har legat vaken hela natten. Snälla, kan vi träffas, snälla, bara en kort stund? Jag behöver dig. -Visst, svarar jag, visst, vi kan ses.
Efter ett kort samtal bestämmer träff nere på caféet. Tidningen dimper ner på hallgolvet, underbart, en timme kvar innan jag måste bege mig ut i verkligheten, jag sjunker ner i fåtöljen. Kaffe. Hur skulle livet vara utan kaffe? tänker jag och tar en klunk till.
Skuggan rör sig sakta över tidningen. Jag tittar förvånat upp. Vad händer? tänker jag samtidigt som jag rycker till. Plötsligt är han bara där. En pojke står helt tyst i mitt vardagsrum och den sedan länge välbekanta känslan av ensamheten är som bortblåst. Atmosfären skiftar i ett nu och morgonsolen lyser upp som om kärleken själv klivit in i vardagsrummet. Tusen tankar flyger runt i sinnet samtidigt som jag, med höjd ton, frågar honom, -vad gör du i mitt vardagsrum? Han ser på mig med flackande blick men han svara inte. Han utgör inget hot. Jag lägger undan tidningen samtidigt som jag sakta reser mig upp ur den grå fåtöljen utan att släppa honom med blicken. Det är inte en inbrottstjuv, så mycket har jag listat ut. Han har av allt att döma heller inga onda avsikter. Befinner jag mig i en dröm? Nej, det är morgon och jag är klarvaken.
Pojken är i yngre tonåren och ser ut att vara ungefär lika lång som mig, han har blont kortklippt hår, blå ögon och även då vi aldrig setts tidigare så är det något välbekant med hans ansikte. Förvirringen är total och allt går som i ’slow motion’. Vi står bara några steg ifrån varandra. Ingen rör på sig. Hans blick borrar sig djupt in i min själ och jag förstår vad han säger trotts att han inte yppar ett ljud. Atmosfären andas kärlek. Mitt hjärta förstår precis allt men mitt förnuft är inte tillgängligt längre. Alla logiska tankar är bortkopplade och vi talar ett nytt språk samtidigt som det inom mig växer fram ett namn. Filip. Det är alltså Filip som står framför mig. Jag är i upplösningstillstånd och bryts sakta men säkert ner. Kroppen står kvar men själen rör sig för tillfället fritt utanför min kropp och betraktar skeendet. Två personer i ett vardagsrum.
Det hela liknar en teater men det här är ingen pjäs med skrivna repliker, detta är på riktigt. Detta händer nu. Jag betraktar oss när vi står där. Filips inåtvända blick vittnar om inre rörelse, han ser inte rädd ut snarare rörd, inte till tårar men det är uppenbart att även han är medveten om den underbara atmosfären vi befinner oss i. Kärlek, samhörighet, glädje och frihet. Vem är du? tänker jag. Vem är du? hör jag honom tänka tillbaka. Jag svara inte, jag kan inte svara eftersom jag inte längre vet vem jag är. Jag ser hur Filip rör sig sakta framåt och går nu runt mig där jag står, stel som en staty. Han tittar på mig nyfiket. Det glänser i ögonen på honom. Han lägger sitt huvud på min axel och håller om mig. Mitt hjärta slår fortare. Något liknande har jag aldrig tidigare känt i hela mitt liv. Vad är detta? Vi hör ihop, Filip och jag, men varför?
För bara några minuter sedan var jag ensammast i hela världen, ensam och lämnad åt mitt öde. Nu har jag istället en förståelse av att Filips framtid ligger i mina händer. Ansvar. Känslorna fullkomligt väller över mig som en flodvåg, krossar min syn på verkligheten och vänder upp och ner på allt inom mig på ett underbart sätt. Mina föreställningar om sinnesvärlden suddas ut. Det som tidigare var viktigt känns nu helt irrelevant. Jag börjar gråta som ett barn inombords och skriker ut min djupa ångest i ett inåtvänt primalskrik eftersom mina erfarenheter säger att underbart är kort, jag vill bara försvinna då allt detta är alldeles för underbar för att ta in. Detta får inte ta slut. Nej, nej, nej, jag upprepar orden som ett mantra i mitt hjärta. Detta får inte ta slut. Nej, detta får inte ta slut. Jag känner kärleken och jag ser mig själv stå och omfamna Filip.
Jag vet att allt är sant, det är inte en dröm och på avstånd ser jag mig själv krama denna främling som jag älskar från djupet av mitt hjärta. I samma ögonblick är jag tillbaks i min kropp. Vi tittar på varandra. Stolthet, frid, kärlek och glädje. Vågor av de mest fantastiska känslorna fullkomligt skälver över mig om och om igen. Under tiden öppnar Filip för första gången upp sig och börjar tala till mig. Jag hör honom säga allt det där som mitt hjärta alltid längtat efter att få höra. Tårar av glädje strömmar ner för mina kinder. Jag känner
mig som en hel människa då de vackraste ord en människa någonsin kan formulera talas just till mig. Inte till någon annan, bara till mig. Jag betyder något. Jag är värdefull. Äkta kompromisslös och förutsättningslös kärlek. En tår, sen en till, nu börjar även Filip gråta samtidigt som han låter orden fortsätta strömma i min riktning. Vi möts i kärleksfyllda glädjetårar. Vad betyder allt detta? Vi rör vid varandras ansikten och torkar varandras tårar. Men många tårarna blir snabbt till en flod. Tiden och tårarna flyter samman. Vänta här. Jag går för att hämta papper när tanken slår mig. Om tio minuter ska jag ju vara nere vid caféet. Hon får vänta tänker jag och river några bitar papper till mig och Filip och går tillbaks till vardagsrummet.
-Filip?
Vardagsrummet är tomt. Jag går till sovrummet för att ge honom pappret men han är inte där heller. Inte ett spår av att Filip någonsin befunnit sig i min lägenhet. Det känns som om ett etthundra ton tungt ångesttåg kör över mig och fullkomligt slaktar mitt inre sönder och samman. Varje ven i kroppen pumpar ångest. Jag faller hjälplöst ner på golvet. Kalla kårar, skräck och maktlöshet om vartannat. Vad händer egentligen? Jag skriker efter Filip så högt jag bara orkar tills lungorna är tömda på luft. Jag kan knappt andas. Om och om igen ropar jag hans namn. Förgäves. Filip är inte där. All kärlek, all glädje och all frid som alldeles nyss hade kommit in i mitt liv är nu borta. Ångest. Ångest. Ångest. Jag måste vara sjuk. Vad händer egentligen? Detta är sant, Filip finns och jag ska hitta honom. Jag kravlar mig upp från golvet och irrar runt i hela lägenheten men Filip finns är borta. Tillslut kapitulerar jag.
Svetten vill inte sluta rinna. Jag försöker samla tankarna men det finns ingen logik i det som skett. Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. Du är normal, det finns en förklaring till allt detta. Det måste finns en förklaring till allt detta. Ensam igen. Tomheten återvänder med full kraft. Vakuum. Den gamla sortens tårarna återvänder till mina kinder.
Med ångestfyllda steg rör jag mig sakta mot caféet. Jag ska inte berätta. Jag stålsätter mig och all min kraft går åt till att hålla Filip inom mig. Jag gråter fortfarande inombords när jag sätter mig mitt emot henne.
-Ursäkta att jag ringde hit dig såhär tidigt på morgonen och tack för att du kom.
-Det är okej, dagen är ändån förstörd, muttrar jag, flinar lite och försöker bete mig normalt. -Men som du ser ut, vad har hänt med dig?
-Va? Nej nej, inget har hänt. Du? Ville du något egentligen? frågade jag irriterat.
-Ja, jo förlåt.
Hon tittar bort en lång stund. Samlar sig och med gråten i halsen.
-Minns du när jag var i London med mina vänner?
-Ja, men det måste varit tolv tretton år sen nu? vad menar du?
-Förlåt mig, snälla du, du måste förlåt mig men jag var aldrig i London den helgen, jag var på sjukhuset och gjorde abort.
[highlight color=”blue”]Skriven av Maurice Levin[/highlight]