Jag undrar när jag ska få finna frid. När jag ska skratta, se de vackra i livet. Jag vill ligga på en äng fylld av blodröda rosor och stora långa prästkragar. När jag ligger där och kollar på dom glittrande stjärnorna vill jag känna harmoni. För jag känner ingen harmoni längre. Jag är insvept i ett mörker och lyckas aldrig dra mig ur. Det ligger ett ständigt tryck över mig och jag kippar efter luft. Det känns som att jag inte lever. Jag finns på jorden men är ändå död. Varför blev det jag som blev tagen av mörkret. Vad vill ångesten mig egentligen. Jag kan inte leva ett normalt liv. Det är som en fysisk skada, då är man ju begränsad till att göra saker. Så är det för mig, bara att det sitter i huvudet istället.
Det jag lärt mig nu när jag levt med detta under flera år är att ångesten blir en slags trygghet. Om det går en dag då jag mår bra så kommer hjärnspökena fram och gör mig rädd. För jag är inte van vid känslan att kunna göra som jag vill. Ångesten säger ju alltid till mig om vad jag ska göra och inte göra. Det blir ju en trygghet att luta sig mot och tillslut blir man beroende av ångesten. Man blir rädd att leva utan den…
Författare: Elvira