Kommer ut utan att ens bry sig om något i hela världen. Förutom sig själv då. Enda som hon litar på. För många som har gjort henne illa. För många som har fått hennes tillit och sedan bara taget det för givet. Nu är det slut med detta. Nu är det bara mig och bara mig som det gäller. Ingen annan. Tar sin cykel bort till en lägenhet som ligger lite längre bort. Ställer cykeln vid cykelstället och går in. Knackar på och går in för att se så att det är som det ska. Tar fram en spruta ur fickan. Viskar tyst för kvinnan som ligger nu i sin säng.
-Det är dags för din medicin.
Kvinnan i sängen försöker få fram några väl valda ord. Men kan inte. Rycker till när nålen åker in i armen. Klappar kvinnan på huvudet. Tar sprutan som hon sedan sätter tillbaka i fickan igen med hatten på. Tar sin cykel och åker iväg. Med ett leende på läpparna åker hon. Vet exakt vad som har hänt. Vad hon har gjort. Men ingenting som rör henne i ryggen. Men det som hon inte ser. Är att det står någon i fönstret på andra sidan cykelvägen och kollar in. Kollar in vad hon gör. Han känner på sig att det är något konstigt på gång. Känner i magen att detta var fel. Allting gick så fort. Otroligt fort. Mannen har skrivit ner i sitt block hur länge varje person är i lägenheten. När dom kommer och när dom åker därifrån. Kollar i sitt block. Att det är alltid 10 minuter i lägenheten. Men nu var det bara 5 minuter, knappt detta. Varför tänker mannen. Som sitter med persiennen vickad för att kunna se ut genom springorna. Kikaren bredvid sig. Kan se allting. Vad såg mannen att kvinnan som kom ut stoppade i fickan. Kunde det ha varit en spruta. Det är ju ingenting som personalen gör som jobbar åt hemtjänsten gör. Det är ju en legitimerad sköterska i så fall. Detta var konstigt.
Efter några timmar dyker det upp en till person. Detta är någon annan. En kille. En smal kille, med mörkt hår. Förut var det en kvinna. Killen ställer sin cykel vid entrén och går in. Men killen kommer inte ut efter 10 minuter. Det tar 20 minuter. Det tar en halvtimme. Så kommer det en ambulans. Killen kommer ut, öppnar åt ambulanspersonalen som kommer med en bår. Ut kommer dom sedan med en människa med lakan över hela kroppen. En död människa. Mannen skriver ner i sitt block. Detta känns inte bra i magen alls. En död människa. Bara några timmar efter att kvinnan varit där. Med en spruta också. Mannen har lust att gå ut och prata med mannen och kvinnan som kör ut båren och ställer in den i ambulansen, men hejdar sig. Har för dåligt med information. Vad skulle dom säga. Att mannen som är hemma dagligen sitter med kikare, block och penna. Skriver ner allting, säger att det kan ha varit en spruta kvinnan med mörkt hår hade på sig tidigare. För dåligt med information.
Ambulansen åker iväg. Killen med cykeln åker också iväg efter att ha låst lägenheten.
Lucas som sitter nu med sin kikare. Kollar sig runt på gatorna. Kollar in varje person som kommer och går. Följer deras steg. Kollar om det står något på deras ryggar. Företagsnamn eller något märke som kan göra att dom skiljer sig från mängden. Allting skrivs ner i blocket. Kvinnan kommer tillbaka till lägenheten. Lucas är inte där i fönstret. Har bytt plats mot ett annat fönster. Missar helt att kvinnan står där och pratar i telefonen. Att det kommer en bil. Lucas hör en bil som kommer. Men tänker att det är vaktmästaren. Det är alltid dom som åker här. Kvinnan går in och kommer ut med allt ifrån lägenheten. Stora svarta säckar med grejer. Plundring utan dess like. Det enda som lämnas kvar är sängen och vitvarorna. Allt är borta även kläderna som kvinnan ägde. Men allt detta missar Lucas eftersom han måste kolla upp alla fönster. Hör även bilen som åker efter 20 minuter. Nu är bilen borta, kvinnan och cykeln.
Lucas gör iordning sig lite mat i köket. Sätter på en gryta med vatten på spisen. Lägger i snabbmakaronerna när vattnet har börjat koka. Ketchup och grillkrydda. Sitter i köket och kollar ut. Om det skulle hända något. Men det är lugnt under lunchrasten. Inte ett ljud hörs. Kan höra sitt smackande när han tuggar i sig makaronerna. Sköljer ner med ett glas mjölk. Tar på sig skorna. Går ut för att få lite luft. Det blåser i träden. Hör nästan hur det viner i knutarna. Molnen är gråa och täcker hela skyn. Går förbi lägenheten som kvinnan som gått bort bodde. Bodde tänker Lucas. Nu är det bodde. Allt är historia. Nu är kvinnan borta. Inte helt borta. Finns ju fortfarande kvar. Någonstans. Det var ju bara ett hölje som dog. Sedan är ju själen som är hela människan någonstans som vi människor på jorden inte riktigt kan se. I alla fall inte alla. Men Lucas kan. Lucas kan se saker som ingen annan kan. Andar, spöken. Även andra övernaturliga saker också. Har försökt att prata om detta med några, men aldrig blivit trodd. Skrattat åt honom, himlar med ögonen. Ser på honom som han vore en alien. Så nu har Lucas hållit detta för sig själv. Bara för sig själv.
Regnet slår ner på gatan. Fyller asfalten med vatten. Lucas står nu utanför lägenheten till kvinnan utan att kunna röra sig. Försöker men det går inte. Känner som att det är något som håller honom fast. Helt plötsligt ifrån ingenstans kommer en röst i vinden.
- Hjälp mig att hitta kvinnan som tog mitt liv. Hjälp mig att hitta henne, hjälp mig.
- Jag vet ingenting. Hur ska jag kunna hitta henne när jag inte vet var hon befinner sig.
- Hjälp mig, hjälp mig.
- Jag ska försöka.
Lucas kan nu röra sina ben. Som en dränkt katt går han nu in till sin lägenhet. Torkar av sig på en handduk i badrummet. Hänger upp dom dränkta kläderna på duschkabinen. Går till sitt block. Kollar om det finns någon information om detta. Om vad kvinnan är för någon. Om det står var kvinnan jobbar.
Ett företagsnamn finns i blocket. Slår upp datorn för att se var i orten han befinner sig kan det vara. Finns det kanske bilder på personalen. Skriver företagsnamnet i sökrutan. Får upp den närmsta stället. Kollar in personalen. Men kan inte hitta något. Kan inte se något. Går tillbaka till sökfältet. Klickar på nästa ställe i orten. Kollar in personalen. Det finns även bilder.
Efter ett par minuter så hittar han kvinnan som kom med cykeln. Ser hennes namn. Söker på hennes namn. Får upp en lägenhet i centrum. Där ska hon bo. Sätter på sig torra kläder. Tar bilnyckeln. Innan går han bort till lägenheten igen. Går in i trapphuset. Kollar om han kan känna igen namnet på kvinnan som dog. Helt plötsligt kommer ett vitt sken som visar dörren. Känner på dörren. Men den är låst. Kollar ner på golvet. Får syn på en berlock ifrån en kedja. Stoppar den i fickan.
Lucas sätter sig bilen. Lucas hoppar till av ren skräck. Då sitter den bortgångna kvinnan i sätet intill honom. Iklädd en blåblommig klänning. Kollar på honom med vitblåa ögon. Lucas tänker på berlocken i fickan. Som han inser tillhör den bortgångna kvinnan. Kvinnan säger ingenting. Lucas knogar vitnar vid ratten. Skakar av rädsla, startar med bilen och kör iväg mot lägenheten som kvinnan som plundrade lägenheten. Under vägen får Lucas fram ett några ord.
- Vad heter du?
Kvinnan sitter tyst. Helt tyst. Kollar på honom med dom vitblåa ögonen. Lucas fortsätter att kolla på vägen. Kollar efter gatuskyltar. Åker in vid skylten det står torgvägen. Parkerar bilen vid nummer 6. Öppnar entrédörren till trapphuset. Kollar in namnen på skylten. Kvinnan bor på andra våningen. Kollar bakom sig och ser att han är helt ensam.
Knackar på dörren till lägenheten och kommer på sig vad han ska säga om hon öppnar. Vad ska han säga att han är ifrån. Men precis när hon öppnar så får han en idé.
- Hej! Detta kommer att låta konstigt men det är så att jag hittade en sak som du har tappat.
- Jaha. Men hur kan du veta att det är jag.
- Jag bara vet.
Säger Lucas. Tar fram berlocken ur fickan. Ger den till kvinnan som gladeligt tar emot den. Lucas förstår att detta är en dyrgrip för den bortgångna kvinnan och betyder otroligt mycket. Man kan säga att det inte finns pengar i världen som kan ersätta denna berlock. Den vita skepnaden kommer in i lägenheten. Kvinnan blir skrämd av denna syn. Tror inte detta är sant.
- Vad är detta? Vad är det som händer?
- Detta är den bortgångna kvinnan. Det verkar som att du har något eller gjort något. För att hon vill gärna träffa dig.
- Men jag har inte gjort något.
- Har du inte gjort något så behöver du inte vara rädd.
Mer skrämd har hon aldrig varit. Den vita skepnaden stannar upp. Ställer sig med mittemot. Lucas ser den blåblommiga klänningen. Kvinnan kollar in i dom vitblåa ögonen.
- Vad är det jag ska göra. Jag känner att hon är arg på mig.
- Berätta sanningen. Berätta för henne att du inte gjort något. Att du inte är den hon tror.
Kvinnan darrar på rösten och försöker. Men då blir spöket så arg. Det flyger saker i rummet. Stolar, bord och tavlor. Spöket kollar nu djupt i hennes ögon.
- Okej, jag gjorde det. Jag dödade dig. Jag tog även dina saker. Men dom finns inte här. Dom finns inte här.
Lucas tar upp sin telefon. Ringer till polisen. Polisbil med sirener är utanför lägenheten. Lucas ropar var dom ska. Den vita skepnaden är borta. Lucas öppnar sin mobil där han har spelat in erkännandet. Handklovar på. Läser upp rättigheterna. Kvinnan som nu är stel av skräck. Med darriga ben går med poliskonstaplarna ner för trappen och in i polisbilen.
- Hur visste du att kvinnan som har dödat fanns här?
- Jag har mina källor.
Polisbilen åker iväg. Går in till lägenheten. Tar upp berlocken. Kvinnan kommer fram. I sin blåblommiga klänning. Silvrigt hår som går ner till axlarna. Kollar nu på Lucas med ett par blågråa ögon. Ögon med lite mer liv i.
- Jag heter Ester. Tack för det du gjorde för mig. Nu kan jag gå vidare.
- Ingen orsak. Jag heter.
- Lucas jag vet. Du är känd här.
- Vad menar du?
- Många känner dig här. Vet vem du är. Det var så jag hittade dig.
En vit skepnad kommer fram och ställer sig bredvid Ester. Men detta är inget spöke. Detta är en ängel. Visar sina vingar för Lucas. Nickar mot honom som att dom känner varandra. Ängeln tar Esters hand och så försvinner dom mot himlen.
Författare: Robert Färnlund