Det är nu livet börjar. Upp ur den fuktiga jorden har jag slingrat mig. Det tog några dagar, men nu äntligen är jag här; uppe i solskenet och kan nu börja växa på riktigt. Men Solen syns inte till. Luften känns fuktig, fuktigare än vad jag trodde den skulle vara.
Stora blöta droppar från ovan faller tätt och landar tungt på mig. Jag ser andra som är som jag, eller snarare som jag kommer att bli. Stora och ståtliga står de där i spöregnet och strålar. De liksom lyser upp med ett grönaktigt sken, de är som självlysande på ett sätt. Lukten som härjar i luften är friskt grön och det ända ljud som hörs är det smattrande ljudet från droppar som piskande slår mot lövkronor för att sedan rinna smekande ned för stammen.
Det är stunder som den jag tycker om, inte bara för det livsnödvändiga vattnet, utan också för de där självlysande ögonblicken då tid inte tycks existera överhuvudtaget. Det är lite så tiden fungerar för sådana som jag, ibland tycks den stå still trots att den konstant flyger förbi. För nu helt plötsligt har lövkronorna skiftat till en färg som på ett sätt skänker en viss värme till den något kallare tillvaron. Risen är fulla med bär, som både små som stora djur kalasar på.
Men plötsligt har mina fränder låtit dessa värmande färger falla till marken. Och det i rask takt, ty innan man vet ordet av så klöser sig en bitande kyla fast och dominerar luften. Istället för regndroppar så singlar då stora vita molnflagor lugnt mot marken och bildar ett vitt fluffigt täcke som skyddar marken från den påträngande kylan.
Det är tack vare det skyddande täcket som sådana som jag, ännu små och veka för vintervärldens hårda krav, inte fryser ihjäl. Alla har dock inte samma tur som jag. Jag ser djur som fryser och måste kämpa hårt för att överleva. Somliga gör det inte. Några av de hastigt huttrande små varelserna slutar plötsligt att huttra och vandrar lugnt in i Nattlandet.
Nu när jag väl har upplevt min första vinter så kan jag säga att även Vintervärlden, trots sin grymhet, känns minst lika magisk som de där självlysande sommarregnen. De har något gemensamt. Att trots solen inte skiner så känns det inte mörkt, ty ljuset kommer från annat håll. På vintern är det den vita snön som gnistrande lyser upp i en återspegling av stjärnorna och i sommarregn är det växterna som släpper ut lite av sitt sparade solljus. Vintern kändes plågsamt lång och det är först nu när lite värme kommer insvepande över gläntan och vattnet återigen börjar slingra sig fram i små bäckar som jag kan börja bilda små gröna skott. Jag har väntat på att de som är större än mig och mer erfarna ska börja, ty först då vet jag säkert att skotten inte kommer att förfrysa om natten.
Det är något alldeles speciellt med våren, hur man kan se världen som tycks legat i dvala under vintern sakta vakna till liv igen. Fåglarna som återvänder efter en lång resa och fyller luften med sin harmoniska sång. Många andra varelser springer förbi mig där jag står. Det fascinerar mig att se hur olika många varianter av varelser som får plats i denna värld. Stora som små, starka som svaga, snabba som sega. Alla har de en unik plats som de är som gjorda för.
Så traskade sommaren in, hösten föll åter till marken och vintern klöste sig fram än en gång. Jag stod där på samma plats och såg samma saker om och om igen. Trots det var jag fortsatt fascinerad över de magiska förändringar som sker. Men årstidsvarven fortsatte att springa iväg och jag började tröttna på att aldrig se något nytt. Mycket sällan hände det något märkvärdigt som jag inte sett förr. Allt jag ville var att se något nytt, ett äventyr. Och det fick jag på sätt och vis så småningom.
Det var på vintern det inträffade. Snön glittrade under den stjärnklara natthimlen. Då kom den. En varelse jag då aldrig sett förr. Varelsen kom gåendes på två ben. Vilandes på axlarna hade den pälsar från andra djur jag som jag kände igen. Underligt sätt att hålla värmen på tyckte jag, att ta på sig andra djurs pälsar i avsaknad av egen. I ena handen bar den en pinne med en vass sten i ena änden. I den andra handen bar den vad som tycktes vara en liten flammande droppe solljus. Varelsen verkade leta efter något. En intensiv blick svepte genom gläntan. Blicken fastnade på mig. Och innan jag visste ordet av så ställde den ner soldroppen på marken och fattade verktyget med bägge händerna. Sedan började den hugga. En obegriplig smärta grep tag i mig och jag föll. Det var ett ögonblick så smärtsamt att tiden själv tycktes flämta till. Så snart jag landat på den mjuka snön grep den tag i mig och släpade iväg mig.
Genom skogen släpade den mig. Jag såg platsen jag växt upp på sakta försvinna i mörkret bakom mig. Mina fränder vars skyddande grenar jag växt upp under. Efter all denna tid var det såhär vi skulle skiljas åt. Jag insåg att det förmodligen skulle bli sista gången skulle få se mitt hem. Varelsen tog med mig in i sin lya. Det var varmt där inne. De hade brinnande soldroppar överallt som skänkte ett varmt ljus över mig. I luften hängde en svag lukt av rök och på väggarna fanns en mängd upphängda djurtroféer av alla de slag.
Det fanns fler tvåbenta varelser. De satt tillsammans, var och en med huvudet begravt i en ångande skål. En och en tittade de upp, Tittade på mig. En stund senare hjälptes de åt att ställa upp mig i ett eget hörn. Hängde upp mängder med röda färger och glitter på mina grenar. Tände små soldroppar som de fäste på noga utvalda ställen över hela mig. Och som avslutning hängde de upp en stjärna i toppen.
Och nu står jag här, uppställd som en dekoration hos en främmande varelses. Tiden rinner iväg. Jag ser hur varelserna umgås och skrattar tillsammans mitt framför mig, som en familj. Det för mina tankar hem. Hem till de fridfulla sommarregnen, hem till de starka höstfärgerna, hem till den magiska Vintervärlden. Samtidigt känner jag hur livet sakta lämnar mig. Ända sedan jag föll har jag känt hur det långsamt rinner av, likt vatten rinner genom mina grenar, ner i bäckar för att sedan återförena sig med havet. Mina barr känns tunga och faller ett efter ett till marken. Luften känns torr och jag hör hur vinden utanför piskar vassa iskristaller mot fönstren. Mina tankar, en gång så friska och glada som porlande bäckar, känns nu mer som segt rinnanade kåda. Min tid rinner iväg. Och så en kall vinternatt steg sig röken från skorstenen. När jag sakta steg mot den klara stjärnhimlen kunde jag för sista gången se gläntan, se hem. Man kan säga att jag fick mig ett äventyr till sist, ett äventyr som slutade med en lugn segling in i Nattlandet.
Slut.
Författare: Emil Hedlund.