Frieda Fritzbeck var egentligen menad för något annat. Hon var en stor stjärna som ännu inte fått lysa i all sin prakt för världen, hon var en naturbegåvning och ett geni som tvingats till osynlighet inom skolans grå väggar, dömd att tjäna en rigid och enkelspårig rektor vid namn Pockelbert Paragraf.
Hon fnös bara hon uttalade hans namn i sina tankar, och ryckte på axlarna som hon kunde skaka av sig honom. Hon kom in på treornas skolgård. Hon såg grupper av lekande barn som var överlyckliga efter nattens snöfall. De hoppade i snö, kastade sig i snö, kastade snö runt omkring sig.
Vänta bara tills ni är 30 och äldre, mässade hon olycksbådande i sitt huvud. När ni står där och svär för att ni måste sopa bilen, när ni måste skotta själva (och NEJ, det finns ingen app för det) och l allra bästa fall är arbetet ogjort när ni kommer hem från jobbet – en dags snöfall tvingar er att skotta er in också!
Nära ingången hörde hon två lärare samtala med en mamma. De diskuterade hennes sons framgångar i matematik. Han hade fått mycket bättre resultat på mattediagnosen. Mamman var tacksam att han nu hade fått räkna i liten grupp, tyckte han hade en sån bra lärare som hjälpt honom med matten.
– Vygotskij, Vygotskij, sade Frieda med svävande röst. En sån pianopedagog…
– Vilken klass har han? frågar mamman nyfiket.
– Nej, det är han som visade hur man lär sig…. Han var pianopedagog. Han pratade om den optimala
utvecklingsstörningen.
Alla tre tittade förstummade på henne. Karolina Krock, klassföreståndare i 3a, var den första som besvarade detta påstående.
– Menar du pedagogikgurun Lev Vygotskij…. han som pratade om hur inlärning sker, och som använde begreppet den proximala utvecklingszonen?
Frieda nickade häftigt. Det var visst så det hette /
– Han hade inte någonting att göra med någonting av det vi talade om, och det var en del faktafel i ditt uttalande… så det var inte helt lätt att förstå, tillade hennes kollega Rita Rusk.
Frieda hatade henne och det var nog ömsesidigt.
Mamman hade redan försvunnit därifrån, med ett olycksbådande leende på läpparna. Frieda ville att föräldrar skulle tro att hon var en super-stjärnpedagog på skolan. Hon misstänkte att hon inte varit någon imponerande pedagog på morgonen, och snart skulle det bli ännu värre.
Frieda ser den ökände Tjippmot Tjurskalle, skolans vandrande surdegsinstitution, flacka runt med bļicken och söka tillfällen att göra livet outhärdligt för någon medmänniska. Han var åtföljd av de snipiga mattanterna Kladda Slabbklet och Sussi Sopprot.
Bakom honom syntes bildlärare Korkbleck Kritstreck med tre pedagoger från högstadiet – Vinkelbert Vindkraftverk (tekniklärare), Mörner Molekühl (kemilärare) och Sixten Sifferslav.
– Fröken Fritzbeck! Papperskorgarna är inte tömda!
Varför hördes hans förbannade gnällröst så väl? Varför måste han vräka ur sig sitt missnöje framför föräldrar?
– Nu har han problem med datorn igen, jämt ska man hjälpa honom, fnittrade Frieda nervöst. Han vet inte hur man tömmer papperskorgen.
Hon försvann iväg innan nån såg något. Hon visste vad klagomålet handlade om. Det ingick i hennes arbetsuppgifter att alla papperskorgarna i klassrummen skulle vara tömda innan en ny skoldag påbörjades- Hon hade glömt bort det i sin iver att framstå som superpedagog.
Frieda var formellt ännu inte superpedagog, hon var lokalvårdare. Förr hade man sagt städerska.
Hon muttrade ilsket och ryckte till sig städvagnen. Sopborstarna stod där på rad och hånskrattade åt henne. Hon ville kasta iväg dem men lyckades låta bli.
Väl hemma skulle Frieda ondgöra sig över ännu ett fel hon gjort idag. Det stod såklart inte i hennes källtext att Vygotskij var pianopedagog, han var pionjär inom pedagogik.
Jaja, nåt på P var det iallafall.
Författare: Johanna Märkner