Fyndet!

Redan på avstånd såg jag att det var Knutte Lidén! 

Kort och grov med hårtestarna på ända kom han sättande över gärdet. Tydligen hade han fått syn på mig genom fönstret och rusat ut hux flux, för han hade bara tofflor på fötterna och skjortan som hängde utanpå byxorna var oknäppt och flaxade i snålblåsten.

– Vet du inte att det är förbjudet med såna där,  skrek han innan han ens hunnit stanna och pekade vilt på metallsökaren jag höll i näven. 

Knutte Liden var den mest gorillalika karl jag kände. Låg panna, djupt liggande ögon och så det där hetsiga humöret som givit honom en hel del onödigt trassel genom åren.

– Inte om man har tillstånd, sa jag.

Han hade stannat och stod alldeles på mig, flåsade och glodde…

– Ge dig iväg, snäste han. Vad fan ska du här och göra?

– Jag har tillstånd, sa jag. Följ med till bilen får du se. Jag har tillståndspappret där.

Han lyssnade inte.

– Förresten är den där skatten bara ett jävla snack. Vi som bor här kände gubben Lundberg. Han var en lika fattig sate som oss. Varifrån skulle han ha fått ihop till en jävla skatt att gräva ner?

Tydligen hade han börjat frysa, för han stod och stampade medan han öste galla över mig.

– Va fan ska du här vid ödetorpet och göra? Gräva upp gubben Lundbergs trädgård, va! Stick härifrån innan jag bussar jycken på dej! 

Så gick han, och fastän jag hade svart på vitt på att jag fick gå där och leta, kände jag mig olustig. För Knutte är en hetlevrad karl, som har suttit inne för misshandel. Jag har spelat schack mot honom i samma klubb och vet att han är den sämste förlorare man kan tänka sig.

Men snacket om skatten som gubben Lundberg påstods ha grävt ner i sin trädgård, hade gjort mig nyfiken. För så är det med oss som har metallsökning som hobby – så snart det talas om nergrävda skatter vattnas det i munnen på oss.

När Knutte försvunnit började jag söka av området igen. För säkerhets skull drog jag mig in i skuggan från granhäcken så han inte skulle få syn på mig. Sedan, då han lugnat ner sig kunde jag gå längre in i trädgården. För Knutte brukar lugna ner sig efter att ha fått vräka ur sig. Och jag trodde egentligen inte på det där med jycken. Fast jag har alltid haft respekt för jyckar. Om Knutte hade skaffat sig en kunde man ge sig sjutton på att det inte var en liten söt pekinges eller nåt i den stilen.

Signalen i hörlurarna var skarp och visaren hade farit allra högst upp, som den gör om det är något skapligt som ligger gömt i backen. Och inte det där fladdriga osäkra från en kapsyl eller en rostig spik eller nåt i den stilen. Jag drog sökarplattan fram och tillbaka över fyndplatsen. Signalen var kort och distinkt och mätarnålen hade slagit i botten. Så nåt skapligt var det som låg där under det gamla vildvuxna äppelträdet. 

Det var då jag fick se det! Jag stirrade! Skräckslaget stirrade jag ner på det vidriga, det som fanns där nere i den svarta gropen. Och Gud som jag skrek! 

Sedan dess har jag aldrig tagit i en metallsökare. Och kommer aldrig, aldrig att göra det!    

Författare: Dan Larsson.