Det blir helt skrämmande och överraskande samtidigt! Det har aldrig hänt att fler än 200 projektiler har avfyrats inom en timme. Något är fel. Vanligtvis sträcker det sig mellan 20 upp till 50 stycken. Alla fem killar sitter i källaren och spelar kort. Källaren är gjord av dem och inte funnits före.
De snackar om den andra byggnadens läge. Där finns det också andra killar men de hade ingen källare. De säger att så snart bombningen upphör lite måste de kalla dem och erbjuda ett skyddsrum. De känner inte dem. Bombningen upphör inte.
Himlen fortsätter att hälla alla typer av sprängämnen mot orten. Varje projektils visslande varnar om en dödande förstörelse. Medan de räknar projektiler hör de ett svagt ljud utanför byggnaden. Låter som träsprickning.
Tålamodet av en kille tar slut och han vill veta vad som händer. Han inser att den sista projektilen slår långt ifrån området. Han går fort. Han tittar på himlen. Där är en pojke som kryper sakta från den andra byggnaden till killarnas byggnad genom att använda ett stycke trä, som till synes är väldigt tunt för att bära en hel människa.
Killen vet att om han får pojkens uppmärksamhet ska den lilla gubben tappa balansen. Överraskad och full av andra tillfälligt okända känslor tittar killen på processen. Pojken når den tredje våningen och killarna hjälper honom. Pojken berättar sin historia. Han och fyra andra killar gömde sig i den andra byggnaden när de hade köpt bröd och varit på väg hem. Killarna erbjuder mat till pojken som äter glupskt. De väntar. Bombningen upphör äntligen. De erbjuder de andra till källaren. Var och en har sin egen historia. Var och en har förlorat en släkting till bombningen eller en obarmhärtig prickskytt. Var och en har ropat högt på en demonstration någon dag innan moden av bombningen startade.
En nykommen säger att han tappade sina glasögon på gatan. Så snart han avslutar meningen hoppar en annan nykommen och säger att han ska hämta glasögonen. Alla varnar honom om att bombningen kanske börjar om när som helst, men han visar ett stort mod och säger att de måste passa på att armén inte bombar. Den som saknar sina glasögon kramar hjälten som snart ska göra något stort. Något som alla män funderar på innan de bestämmer sig. ”Be till Gud att Han skyddar mig!” säger hjälten. Alla gör så och uppmuntrar honom. Han går fort ut.
Killarna fortsätter att berätta historier åt varandra. Pojken känner sig lite generad bland vuxna killar men det hindrar inte honom från att dela i samtalet. Den som saknar sina glasögon kan inte fundera än på den kille som ska söka efter de fördömda glasögonen. Plötsligt händer det. Två projektiler slår strax på källarens fönster medan alla äter lunch. Hjälten kommer tillbaka med två andra män. ”Bra gjort grabbar! En sådan källare är ganska svårt att slå” säger han. Efter att de tittade på de blodiga kropparna på killarna stiger hjälten och de två männen in i en militär bil och kör iväg.