Står lutandes mot bilen, öl flaska i handen. Tittar mot sjön som glänser av månljuset. Kan se solen i horisonten som är snart helt nere. Stjärnorna på himlen lyser med deras närvaro. Tar en klunk ifrån flaskan. Känner livet rinner ut. Känner att det finns ingen idé ens att försöka göra något. Allt blir bara till förstört redan ifrån början. Slänger ifrån sig flaskan, som går sönder mot berget som går ner mot vattnet. Öppnar en flaska öl till. Tittar upp mot månen. Skålar mot månen. Solen har gått ner. Nu är det bara månljuset och glittret ifrån stjärnorna som lyser upp den ensamma vägen som han står med sin bil. Ser ett ljus som kommer över himlen. Att det kan vara ett plan går igenom hans tankar i huvudet. Men ljuset blir starkare och starkare. Kommer närmare och närmare. Blir större och större. Ljuset lyser större delen av sjön. Rädslan slår till. Tappar flaskan med öl som rinner ner mot däcket. Står där helt paralyserad. Inte ens skakar. Rädslan har tagit över hela kroppen. Gjort den helt förlamad, kan inte röra sig. Hjärnan lyssnar inte till signalerna. Ljuset försvinner när en gestalt slår ner på marken. Inte ens ett ljud när en nästan 2 meter stor gestalt kommer ifrån himlen och hamnar med fötterna på marken. Står där stilla fortfarande över vad som kommer att hända. Finns ingenting. Inte en enda tanke går igenom skallen.
Gestalten kommer närmare och närmare. Ställer sig en halvmeter ifrån honom. Kollar på honom med nästan en besvikelse i ögonen. Han skulle vilja säga något, fråga något. Men ingenting kommer fram. Inget ljud eller något. Inget ljud ifrån mannen som står mittemot honom. Hör bilarna på andra sidan sjön. Hör små vågor som slår emot berget.
-Du ska inte stå här och dricka dig berusad på detta vis. Det löser inga problem. Du är mer än vad du tror.
Då helt plötsligt känner han rädslan sakta kommer bort. Känner sig modig att fråga.
-Vem är du? Vad jag vet så är det inte du som bestämmer vad jag ska göra.
-Det har du rätt i. Jag bestämmer inte de. Du gör ju som du vill. Men jag vill gärna att du inte dricker och tycker synd om dig själv. För att du är ju mer som sagt än vad du tror. Jag vet vem du är.
-Hur kan du veta vem jag är. Jag känner inte dig. Vet inte ens vem du är. Kommer hit på något sätt. Jag måste vara mer berusad än vad jag trodde. För att det ljuset som jag såg. Kan inte vara du som kom av de.
-Varför inte. Det är tråkigt att du har förlorat din tro och din magi. Jag kan visa dig något som gör att du får tillbaka din tro.
Han ställer sig en bit bort. Så det är 2 meter mellan dom. Slår upp sina vingar, som är vita. Nästan som pärlemor. Vingbredd som täcker det mesta av vägen. Står helt oförstående och tittar på gestalten med vingarna ute. Slår ner vingarna.
-Du du är en ängel. En riktig ängel ifrån ovan.
-Japp det är jag. Jag kommit hit för att jag ser att du har tappat bort dig själv. Så som jag vet att du är. Eller vad du en gång var. Du har tappat bort din magi och tro. Mest tro på dig själv.
-Hur vet du så mycket om mig, när jag inte ens är säker på att du vet mitt namn.
-Jag känner dig och vet mer än du tror, Lucas.
-Vad heter du?
-Jag heter Mikael. Är här för att du har tappat fotfästet och din tro. Jag är här för att få dig på rätt spår igen och få dig att tro på din magi igen. Hitta ditt magiska jag igen. För att jag vet vem du är och vem du en gång var. Någon som trodde på oss. Hade magin igång och kunde sitt magiska. Men vet inte varken in eller ut just nu. Så här är jag.
Lucas tittar på Mikael med helt oförstående ögon. Som ett frågetecken. Tittar mot himlen. Går omkring och tar sig för ögonen. Drar händerna genom håret. Försöker få fram ord men det blir en massa babbel och rappakalja. Pekar mot himlen och ner mot himlen. Mikael går fram till honom. Lucas vänder sig om. Sätter en hand mot honom. Som träffar i bröstet. Lucas backar tillbaka. Blir mer och mer i panik. Allt blir överväldigande när han inser att Mikael faktiskt är riktig. Mikael backar tillbaka, är förstående. Tittar på Lucas som känner nästan att han kommer få en panikattack av allting. Lucas hamnar tillslut på marken och kan knappt andas. Precis som Mikael förutspådde någon minut innan. Tar Lucas i armen och ställer honom upp. Sätter ett finger på hans panna. Vips så är om hemma hos honom. Lucas ramlar ner i soffan. Tittar upp mot Mikael. Undrar hur han kom hit. Men av allting, började han lugna sig. Allt det överväldiga blev för mycket och nu helt blasé över det.
-Om detta är på riktigt. Om detta är på riktigt. Du är en ängel, du är en ängel. Så kan det vara så att allt som faktiskt man trott kanske inte är på riktigt är på riktigt. Magi faktiskt finns. Fasen, magi finns på riktigt.
Lägger sig på kudden som ligger i soffan. Säger för sig själv, att allt är på riktigt. Sedan somnar. Mikael tittar på Lucas som kommer in i drömmarnas värld. Mikael försvinner upp mot himlen. Inte ett ljud hörs.
Lucas vaknar upp nästa dag på soffan. Tittar upp med sömniga ögon mot vardagsrummet på andra våningen. Sätter sig upp och torkar bort sömnen i ögonen. Säger tyst till sig själv att allt måste ha varit en dröm. Det som hände måste ha varit en sjuhelvetes dröm. Går ner för trappan går vänster in mot köket. Sätter på kaffebryggaren. Tar fram några mackor, pålägg. Medans bryggaren droppar ner i kaffekannan. Så går han mot tvättstugan. Öppnar dörren mot carporten. Bilen är borta. Bilen är inte där. Lucas tänker om någon har stulit bilen. Han drack ganska mycket igår. Säkert tog jag en taxi eller något för att inte köra hem full. Han får det inte riktigt att gå ihop. Minnena ifrån igår är lite glömda med. Några minnesluckor. Men hur kom jag hem. Är bilen kvar på udden. Går fundersam och tänker på gårdagens händelser och försöker få fram alla minnen ifrån igår. Så att allt blir klarare och klarare. Kommer in till köket. Där sitter Mikael vid köksbordet. Lucas hoppar till av rädsla, men blir lugn sekunden senare. Kaffebryggaren har slutat droppa. Utan att säga något, så sätter han sig ner vid köksbordet med en koppkaffe. Tittar på Mikael med fundersamma ögon.
-Då är det sant det som hände igår. Jag träffade en ängel igår. Som nu också sitter i mitt kök. Jag skulle gärna bjuda på en kopp, men jag är väldigt säker på att ni inte dricker eller äter något?
-Det är sant, vi varken dricker eller äter. Men vi är ändå hjälpsamma. Det är dig jag ska hjälpa. För att hjälpa dig genast. Så träffades vi igår vid udden, det är där din bil är. Jag flög dig hem hit, för att du envisades att sätta dig i din berusad. Sedan lämnade jag dig när du somnade på soffan.
Lucas känner att det är så mycket att ta in. Tar en klunk kaffe och brer en smörgås för att fundera på allting som händer. Visst har han och även nu tror på änglar. Men att det var faktiskt sant, var ju helt fantastiskt. Han försöker att tänka klart. Gå med självklarheter, att det finns änglar. Då måste ju Gud finnas också. För att det är ju han som har skapat änglarna. Satt dom i himlen. Som själar. Som själar som ska härska över himlen. Med Gudar som härskar över dom. Otroligt mycket som händer i hans huvud.
-Jag hör hur dina tankar flyger, försöker få ordning på allt som händer. Jag vet att du har en engång trott på oss, på Gud. Men att du inte tror för att det inte finns några bevis eller att du inte sett något med dina egna ögon. Men du glömmer bort. Tror inte på dig själv. Du tror inte att det är sant det som du har sett men det måste du få in att det som du en gång har sett är sant. Det är faktiskt sant. Du ser saker som ingen annan kan. Du ser saker mitt på dagen som ingen annan ser. Ljus som kommer förbi. Men då säger du till dig själv att det är nog ett plan, eller att molnen som du en gång har sett gjort en figur, att det är något som är för dig att se, att det är något som du ska se eller inbillar dig att du ser. Men det är ju sant. Du har sett, kommer att se så mycket mer.
Lucas lyssnar och tar in allt som han hör Mikael säga. Får bilder av det han sett, även om det är många år tillbaka så känner han att det är som igår han sett det. Han ser tummen upp ifrån molnen. Som inte går bort förrän han gör en tumme upp tillbaka. Änglarna som flög över honom, så högt att det var svårt för någon annan att se, men Lucas så allting, stora vita vingar som blev transparanta i himlen. Ett ljus som inte gick att missa av Lucas när han stod på en stege och skulle måla, fick en känsla av att titta upp mot himlen, ett vitt ljus som inte gick att förklara, men det såg Lucas. Sågs 15 sekunder, borta i nästa sekund.
Tittar på Mikael. Tar en klunk kaffe och en bit av sin smörgås. Funderar över vad som har sagts och vad som tankarna vill säga. Tar in minnena och att dom är faktiskt är sanna. Så mycket att ta in. Sätter ner koppen, sätter händerna för ansiktet. Tar djupa andetag. Känner att det är så mycket, för mycket att ta in. Lucas tänker att det är ju sant det som han har sett. Det har en gång varit sant för honom. Men har någon som bekräftar att det är sant. Det är ju helt annat det. Än att man sitter där med sina egna . Men tar bort för att det är för mycket. Men nu måste Lucas ta in allting igen, det måste tas in för att det är faktiskt är sant. Med alla tankar som flyger så kommer det in en annan tanke, med tanke på vad som Mikael sa. Att det är han som ser detta. Är det så att han är vald. Den som är vald att se, är han speciell.
-Du är speciell, Lucas. Det är du. Du är vald av högre makter att se saker som ingen annan kan se. Du är den valde. Du måste tro på det, du måste tro på dig själv, vad du kan. Att du hör oss, att du kan mer, att du ser, att du har en gåva.
-Tycker inte om att du är i mitt huvud, att du hör mina tankar. Att du svarar på saker innan jag ens frågar. Men det finns ju en fördel och nackdel med allting. Så varför är du är egentligen. Jag förstår att du är här, för att jag ska hitta tillbaka, tro på allting som du säger, men varför är du är?
-Jag är här för jag blev vald att åka ner till jorden och hjälpa dig. Fick order av Gud att åka ner till dig, för att du är väldigt viktig för oss, för denna jord. Det kanske inte riktigt känns så, men du är väldigt viktig. Mer än vad du tror. För att du kan mer än vad du tror, du är otroligt smart. Kan faktiskt med lite tid komma på hur allting skapades. Bara du har tålamod och tar dig tid till att ta in all information. För att du är otroligt smart, smartare än någon som egentligen finns på denna jord. Visst finns det dom som är högt uppsatta, har stora jobb, tjänar mycket pengar. Har en familj, har allting. Men det betyder ju inte att dom är smarta, det betyder inte att dom kan allting för att dom är chefer, för att dom kan praktiska saker eller teoretiska saker som dom har lärt sig i skolan. För skolan lär inte ut saker som är bra. Dom lär ut saker som man faktiskt redan kan, finns ingen stimulering i skolan. Det är därför du inte klarade av skolan. Det är därför ingen kan egentligen jobba med dig, för att när dom ser dig så är dom rädda redan ifrån början. Dom ser något, dom känner något som dom inte kan sätta fingret på. Dom är rädda för att du är något som kan förändra, förändra något som fungerar, men kan göra saker bättre. Men det är ingenting som någon vill på ett jobb, det som redan fungerar är det som gäller. Du anpassar dig, men snart så har du inget jobb, för att ingen vill ha dig på deras jobb. För att du är bättre än vad dom är. Du är så mycket mer. Det är vad som dom inte kan sätta fingret på, men skrämmer dom. Då går rädslan över till hämnd. Rädslan går över till hämnd, rädslan blir något som gör att dom måste få bort dig. Då gör dom allting. Jag pratar otroligt mycket här. Men du är bättre, du är så otroligt mycket mer än vad du tror. Det är inte dig det är fel på, det är dom. Som redan vid första steget in på deras jobb inte ger dig en chans utan blir skrämda och använder det emot dig på fel sätt.
Lucas tar sig för ansiktet, tårarna kommer ner. Känner en lättnad över att få höra saker som han inte trodde var sant, har sagt till sig själv, men inte trott på de. Han går upp ifrån stolen och går in på toaletten. Vrider på kranen, tar en vatten över ansiktet, tittar sig själv i spegeln, ser någon annan Lucas helt plötsligt, en Lucas som ingen har sett förut. Inte ens han själv. En lättad Lucas, Lucas med så otroligt mycket glädje, Lucas som känner nu att han har mycket mer att ge. Han torkar av vattnet som rinner ifrån pannan och ner mot ögonen. Går ut ifrån toan med ett leende på läpparna. Mikael ser honom komma in i köket igen. Ställer sig upp och ger honom en kram. En kram ifrån en ängel kändes som att få en hel våg med empati. Mjukt som ett moln. Kan nästan inte släppa taget för att det ger en sådan fri. Släpper taget om varandra, ser varandra i ögonen.
-Jag är redo för att ändra på mig. Jag känner att detta fungerar inte i längden. Fortsätter jag som jag gör nu. Så kommer jag säkert att fortsätta dricka ännu mer och mer. Tillslut att kroppen är helt förstörd. Slutar jag nu, så kan jag göra skillnad. Ändrar jag på mig så kan jag även göra det för andra sen också. Men jag är redo Mikael, är redo att ta emot din hjälp.
-Detta låter jättebra de. Är så glad för att du ändrar dig. Vill förändra din livsstil. Men då kör vi.
Dom sätter sig ner vid köksbordet. Mikael sträcker ut sina händer mot Lucas som tar tag i hans händer. Tar tag i dom och blundar precis som Mikael gör. Följer honom i varje steg. Taget kring händerna blir starkare och starkare. Lucas känner sig starkare, känner att något tar tag i honom. Så han tar tag i Mikaels armar starkare. Mikael känner att det är något band mellan dom. Mikael ser saker när han blundar. Ser moln, en gång i en korridor, grå och vit. Ser figurer som går omkring, men kan inte placera riktigt. Vet i alla fall att han är i himlen, bland änglarna. Helt plötsligt kommer det någon som kommer och förbi, det är Gabriel. Ärkeängeln. Sen kommer Haniel förbi honom och går bredvid Gabriel. Mikael för över allting till Lucas. Som ser allting precis som Mikael, men vet inte riktigt vilka personerna är. Han tycker att det är precis som det alltid är när han har blundat. Ser människor men inte kan se vem det är eller veta vem det är. Lucas släpper taget om honom när han ser något som kommer emot honom. Då släpper han taget om honom. Öppnar ögonen och tittar på Mikael som sakta öppnar ögonen.
-Vad var detta som jag såg? Så hur mycket som helst. Precis som jag brukar göra, även inte veta vem alla är.
-Vi var i himlen, det var olika änglar som förbi oss. Gabriel och Haniel.
-Okej, helt otroligt att vi var i himlen. Vem var det som kom emot oss, som gjorde som att jag släppte taget.
-Jag kunde inte riktigt se något som kom emot oss.
-Det kom något emot mig, därför släppte jag taget om dina händer. För jag blev skrämd över gestalten som kom emot mig.
-Hur såg den ut om jag får fråga?
Lucas tänker sig genom hur han släppte taget, varför han gjorde det. Vad det var som han såg. När han öppnar ögonen så har han lite svårt att komma ihåg och fokusera. För att det var ett tag sedan han kunde sluta ögonen och se saker som han gjorde nu.
-Gestalten var vit, gråvit nästan. Såg inte ut som dom andra. Denna kom flygande med brunvita vingar, väldigt fokuserad. Fokuserad på mig, som att den ville ha ut mig därifrån.
-Jag tror jag vet vem det är. Uriel. Min bror. Han är också närmast Gud precis som mig. Men är lite rebellisk och inte gör alltid som Gud vill och säger. Men Gud våran far, håller honom hårt ändå. Tror gott om honom.
-Men varför ville han ha ut mig därifrån. Tror han att det är något ont med mig för det jag kan. För det tror väl inte din far Gud?
-Gud ville att jag skulle komma hit. För att hjälpa dig. Kanske är han rädd för dig. Att du skulle kunna ta hans plats vid tron.
-Men jag är ju ingen ängel. Har inte varit en ängel i mitt tidigare liv. Så varför skulle han vara rädd för mig. Det finns ju ingenting med mig som skulle göra att jag skulle kunna ta hans plats. Jag är ju inte ens en profet.
-Jag ska se vad det är han vill för något. Men ha lite högre tro på dig själv.
Mikael försvinner ur köket med vingarna ute. Åker snabbt igenom molnen upp mot högkvarteret himlen. Lucas sitter kvar vid köksbordet och fundersam fortfarande över att änglar finns, Gud finns. Allting finns. Fortfarande överväldigande för honom. Sitter med sin kaffekopp i handen. Tar sista klunken kaffe, smörgåsen ligger kvar som kommer i soporna. Tänker på bilen som är på udden. Hur han ska ta sig dit. Men väntar på Mikael som kanske kan ta honom dit. Han går mot hallen, känner att bilnyckeln är i fickan. Tar sig en promenad för att rensa tankarna och få perspektiv på allting som har hänt. Från igår kväll så har det hänt otroligt mycket, fått svar på saker som inte var möjligt.
Tar cykelvägen bakom huset. Går förbi en affär där han handlade mycket som liten med sina farföräldrar. Ser många fina minnen. Dagiset är kvar från när han gick där för många år tillbaka. Han känner sig hemma här. Bor i ett fint område med affär i närheten och även en pizzeria med gångavstånd. Tar vägen förbi kyrkogården. Ser Hammarös Kyrka, en fin röd stavkyrka som funnits i århundraden. Han fortsätter förbi kyrkogården. Tittar mot minneslunden där han sina farföräldrar. Hälsar på dom nästan varje vecka. Men idag finns det annat som är på schemat. Dom är med mig ändå tänker han och vet i vinden finns dom. Känner att detta är rätt, det finns så mycket mer än det som man ser precis framför sig. Det finns så mycket i vindarna, finns i himlen och i molnen.
Kommer en röst inuti hans huvud.
-Vem är du?
-Känner du inte igen min röst? Vi har ju inte pratat på länge, men jag finns där alltid för dig.
Lucas får inte fram ett ord, han känner att gråten är nära. Stannar upp vid en backe.
-D-det kan inte vara du, detta är inte sant. Är det verkligen du farfar.
-Det är jag. Jag ska berätta för dig att jag är alltid med dig, även om jag inte alltid finns där att svara på dina frågor igenom vindarna. Så finns jag alltid där. Jag hör dig. Jag hör hur du saknar mig, jag hör hur du kommer ihåg våra dagar. Finns alltid där. Det ska du ha med dig min son, eller sonson. Du är mitt allt, jag kommer alltid att finnas där för dig, jag kommer att älska dig i för all evighet.
-Du får gärna kalla mig din son. Du var alltid där för mig när du fanns här på jorden. Du var som den far som jag önskat, som alltid ställde upp och lyssnade på mig. Även om du är min farfar och jag har en far som älskar mig. Så är du min bästa vän och en far som alltid fanns där. Jag är glad att höra att du fortfarande finns där. Att du finns där och hör mig. Det lugnar mig.
-Jag ska berätta att du har din far där för dig. Även om han inte fanns så mycket där förr, så finns han där för dig idag, han fanns där för dig förut också. Men jobbet tog mycket tid och den tiden är han ledsen för. Han är ledsen för att han inte fanns där. Men han tänker på dig jämt. Han är inte arg på dig utan han är arg på sig själv för att inte funnits alltid där för dig. Att jobbet tog så mycket tid. Men han finns där för dig nu, det är det som räknas. Får tänka på nuet.
Hans röst försvinner ifrån hans huvud. Lucas torkar sina tårar på tröjärmen. Tittar upp mot himlen och tackar sin farfar för att han kom. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Han ser något som kommer. Tänker direkt på Mikael. Att det är han som kommer med något att berätta. Går ingenstans utan väntar på honom. Ser att han kommer snabbt ner. Ställer sig bredvid honom. Men det är inte Mikael.
-Vem är du?
-Du vet nog säkert vem jag är. Mikael har säkert berättat för dig om mig.
-Mikael har inte berättat något för mig. Han visade lite för mig om vissa och sa att en var Gabriel och en var Haniel. Men inget mer. Sen såg jag något som kom emot mig och jag släppte händerna.
Lucas förstår nu vem det är som står framför honom. Lucas tar några steg tillbaka. Ängeln bockar sig framåt för att han nu inser att Lucas vet vem det är.
-Du ska väl inte vara här, Uriel?
-Inte egentligen, men var tvungen att se vem du är. Hur du verkligen ser ut. Du ser inte mycket ut för världen. Ser inte riktigt ut som något hot för mig.
-Varför tror du att du skulle vara ett hot för dig. Jag är ju ingenting. Visst har jag en gåva. Men det finns det ju andra som har. Jag är ju ingen som kommer eller är stor nog för att kunna slå dig ifrån tronen. Eller rättare sagt bredvid tronen.
Ängeln ställer sig och skrattar. Lucas undrar vad han står och skrattar åt. Med rädsla i kroppen så går Lucas mer ifrån honom. Går runt honom. Ser att han har cykelvägen bakom sig. Rak väg. Ängeln fortsätter att skratta med huvudet ner mot marken. Då tar Lucas chansen. Springer ifrån honom. Springer för allt han har. Springer in i olika områden efter vägen. Kommer fram till en stor fotbollsplan. Men där står han och vinkar.
Lucas fortsätter att springa. Springer mot området längre ner. Kommer till en kurva. Där står han igen. Lucas känner att han inte kan springa ifrån honom. Tar ett djupt andetag och går fram till honom. Där han står i en brun kostym. Med bruna skor och vit skjorta. Står lutandes mot ett träd.
-Är det något som du vill?
-Inget direkt. Vill bara se vem du är.
-Här är jag. Ingen speciell. Så du kan åka tillbaka till himlen nu. Men får gärna skicka ner Mikael.
-He he, kan inte förstå att inte Mikael har berättat för dig vem du är.
-Mikael ska visa vem jag är, så jag hittar tillbaka till mig själv. Visa gåvan jag har. Visa vad jag har en gång glömt.
-Visa vad du en gång glömt, kan man ju säga. Det finns en hel del som du inte kommer ihåg.
-Jag kommer faktiskt ihåg att jag kan mer än vad jag tror. Kan se saker som inte andra kan. Se andar, se änglar, har sett Gud. Börjar komma ihåg att jag ser saker när jag blundar. Kan säkert mer också men det är inget jag kommer ihåg. Men det är vad Mikael ska berätta och lära mig. Hitta tillbaka till mig själv.
-Hitta tillbaka till dig själv. Ja det är ju en sak som man kan säga. Konstigt tycker jag att inte Mikael har sagt något för dig om vem du är.
Uriel går runt honom. Rättar till slipsen och kavajen, medan pratar med Lucas. Lucas står oförstående. Undrar över vad som inte Mikael har berättat för honom. Är det något med mig som jag borde veta. Är det något speciellt över mig.
-Om du vill så kan jag berätta för dig?
-Men varför skulle du vilja det. För att om jag är ett hot för dig. Jag är mer än vad jag tror. Berättar du för mig så kanske du förlorar din plats vid tronen. Inte får vara mer med Gud. Utan får vara med dom andra änglarna. Bara vara en budbärare.
Uriel tänker sig kring det som Lucas berättar. Uriel tänker på varför han kan så mycket när ingen berättar för honom vem han är. Hur han vet hur det fungerar där uppe. Inte allt men ganska mycket.
-Hur vet du så mycket om vad som försiggår däruppe?
-Jag vet inte. Vet inte mycket. Jag bara säger det som kommer till mig. Jag vet ju ingenting om himlen eller änglar. Är intresserad. Men har ju aldrig varit däruppe.
-Varför berättar du för mig om hur det är och vad som kan hända med mig om du tar min plats?
Lucas undrar nu varför han kan så mycket, varför kan jag så mycket om detta. Hur kommer det sig att jag kan mer än den ängeln som står framför mig. Eller kan lika mycket. Hur kommer det sig. Han står och funderar vid trädet. Tittar upp mot himlen igen för att se om något kommer. Men ingenting.
-Jag vet inte vad jag säger riktigt. Det kommer ju bara till mig eller att jag redan kan de eller vet det.
Mikael kommer ner så att det blir en spricka i marken. Lucas ramlar ner på gräsmattan. Mikael slänger sig över Uriel. Ger honom en knytnäve över ansiktet. Uriel kastar Mikael ifrån sig. Tar sig upp, tittar på Mikael sin bror med uppspärrade ögon. Visar sin ilska med sammanbiten mun, framåtlutande huvud. Mikael har vingarna framme. Med ett vips så har Uriel sina vingar framme. Lucas ställer sig upp, ställer sig mellan dom på gatan. Skriker till dom.
-Sätt ner vingarna, innan någon ser er. Det är nog att du kom ner hit och slår ner din bror. Jag kan ta allt detta. Men för andra i detta samhälle så kan det bli ännu mer överväldigande. Tar ner vingarna. Uppför er som vuxna. Så här ska man inte vara mot sina bröder. Man ska vara där för sina bröder. Ställa upp för sina bröder. Kommunicera istället för att ta till med våld. Ni är ju änglar för fasen. Ni ska ju gå med gott exempel så att vi är på jorden och andra änglar uppför sig rätt och går efter reglerna på ett bra sätt. Jag blir så arg och frustrerad över att det finns så mycket hat i världen. Så gör inte att det finns hat däruppe också. Någon värld måste fungera.
Som sätter ner sina vingar. Uriel släpper taget om sin ilska. Mikael slappnar av också. Dom ser på varandra med kärlek istället för förakt.
-Alla som är idag vid tronen är där för deras ålder och vad olika har åstadkommit under tiden. Men det gör ingen något sämre än det den är. Ingen kan slå vad den andra har. Även om man är långt ifrån eller nära tronen och Gud, så gör det ingen till en sämre ängel. Det gör alla till en bra ängel. Hur långt man än är. Skulle man tappa taget om platsen vid Gud, så betyder inte det att man är sämre för det. Det finns många olika orsaker för att det händer. Men alla även dom som är budbärare är bra änglar, otroligt bra änglar. Alla änglar är precis lika bra.
-Vad kom allt detta ifrån. Du pratar precis som en ängel. Precis som någon som har varit däruppe. Var kom det ifrån?
-Jag vet inte, jag pratar ifrån mig själv och vad jag vet. Intuition och erfarenhet. Jag är ingen ängel. Jag pratar bara utav den erfarenhet jag har ifrån min tid här. Jag tänkte att det är ungefär lika som i himlen. Där ni har en far som alla vill vara nära.
-Men du pratar ju mer som du vet. Du pratar med sån inlevelse. Du vet.
-Va, jag vet inte vad du pratar om.
Lucas känner en hand på sin axel. Kollar på Mikael som står nu mittemot honom och det gör även Uriel. Så vem är detta tänker Lucas. Mikael står förundrande och det gör även Uriel. Lucas vänder sig om. Där står en man, klädd i vit kostym, silvervitt skägg, silvervitt hår.
Lucas vet direkt vem det är. Inte för att han har sett honom förut. Men det finns ingen man som ser så här ut och nästan har ett vitt ljus kring sig. Detta är faktiskt honom. Gud har kommit ner för att träffa honom. Tror han i alla fall.
-Du är Gud. Dig har jag sett lite av. Kan jag få skaka din hand?
-Självklart kan du få det. Du är ju en del av mig.
Han Guds hand. Handen som en gång visade honom en tumme upp för några år sen. Minnen kommer tillbaka. Det känns som att det är faktiskt är rätt. Jag är mer än vad jag tror. Jag kan mer. Är mer. Gud tar tillbaka sin hand.
-Mina söner. Inte ska ni bråka över en struntsak. Ni är bröder. Mikael inget gör dig rätt till att slå din bror för att han försöker förklara något till en av mina söner.
-Nä precis. Du ska inte slå mig, din bror.
-Du ska inte komma hit till jorden. För att prata med någon som Mikael försöker komma till rätta med. Jag har inte gjort dig behörig till att åka ner hit.
-Förlåt far. Men jag var tvungen att se vem som kan min plats vid dig och tronen.
-Han är speciell. Han har en gåva, han har mycket mer än vad många idag. Men han är ingen som är ett hot mot dig eller kan ta din plats, Uriel.
-Det var precis det som jag försökte förklara till honom, min Herre. Att jag inte kan ta hans plats.
-Du kan ta hans plats, du har den makten. Du är mycket mer än vad du tror. Tro på dig själv. Men jag har makten att bestämma vem som är vid min tron. Du ska inte vara där. Du ska inte ha en plats vid tronen. Inte vid mig i alla fall.
-Hur kommer det sig att jag kan ta hans plats. Varför har jag så mycket makt?
-Du är mer, du kom hit till jorden och är född här. Men det är jag som satte dig här. Jag vet att du har känt att du inte har tillhört något. Att du inte har en familj som du kan prata med. Det är därför. Du har en makt som jag har givit dig. Jag ska be om ursäkt för att jag inte gett dig någon att prata med om vad du kan och göra. Så att du har tappat tro på dig själv och vad du kan göra.
-Om man han inte är ett hot mot mig eller någon annan. Varför ska vi hjälpa honom. Vad är det som är så speciell med honom?
-Jag varför kan han ta Uriels plats?
-Jag tänkte inte säga något om detta, förrän allt är klart. Men jag måste fråga Lucas något.
Lucas står undrande över vad som kommer. Gud står framför honom. Änglar står bakom honom. Detta var inget han trodde skulle någonsin hända. Kanske när han är död och kommer dit. Men kanske så blir allting svart. Men nu är det allting så på riktigt. Det kommer att hända. Gör han rätt så kommer han dit som är rätt.
Gud tittar på honom. Enda gången som Gud försöker hitta rätt ord. Det är nu. Lucas undrar vad är det som kommer. Kommer det något bra eller dåligt. Jag har ju ganska mycket som Gud tycker är bra, jag har en gåva. Kanske har jag mer. Jag har stor makt, kan ta en plats vid tronen. Men varför varför?!
-Det är så att du har en stor makt, du kan mer än vad du tror. Men vad är det som du har kommit på att du kan?
-Jag kan se saker i mina handflator märkte jag för ett tag tillbaka, märker nu att det är något jag har glömt men kan, det även se saker i andras ögon, var dom kommer ifrån och vad som har hänt i deras liv. Höra svar. Se svar ifrån mina släktingar som inte finns här på jorden. Se tecken ifrån andar. Kommunicera med dom som inte finns här på jorden. Se saker när jag blundar. Mer kommer jag inte på.
-Det är mycket som du kan. Men jag vet att du kan mer ändå. Mycket mer. Eftersom du har energi, du har motivationen. Du skulle kunna komma på hur jorden skapades. Du skulle kunna klara av många olika problem och hitta lösningar. Du kan och har så mycket. Mycket att ge. Så därför har tiden kommit.
Gud lägger sin hand på Lucas panna. Energi kommer in i Lucas kropp. Kroppen lyser. Lucas går upp och sätter sig som Jesus på korset. Armarna är ute, fötterna är precis som spikade tillsammans. Mikael och Uriel tittar på Lucas. Undrar vad som händer, men även så vet som svaret. Allt dom frågar sig är retoriska.
Lucas kommer ner sakta ner. Gud kommer ner också på marken. Lucas öppnar sina ögon. Det gnistrar i hans ögon.
-Hur känns det?
-Det känns helt otroligt. Känns som jag kan göra precis vad som helst.
-Testa något.
Lucas tar fokus på en blomma längre bort. Tar handen, för den längre upp. Då åker blomstrar fler blommor. Slänger handen åt sidan, då växer det blommor från höger till vänster.
-Detta är ju helt otroligt. Hur kommer det sig att jag kan göra detta. Sån makt har jag inte.
-Du har all makt nu.
-Va, detta är inte sant.
-Nu är tiden inne. Jag är inte den jag varit längre. Nu är det din tur.
Framför Uriel och Mikael. Framför änglarna som är vid tronen. Så har det sett att han som en gång var Gud gått i pension. Nu har det kommit en ny Gud. En ny Herre. Lucas är nu Gud.
Lucas sätter sin hand vid Guds panna. Han försvinner mot himlen som stoft. Lucas sträcker ut sina vingar. Åker upp mot himlen. Sätter sig i den vita tronen. Mikael och Uriel vid sin sida bland alla andra änglar vid tronen. Med ett leende så är han nu Gud.
Författare: Robert Färnlund