”Kom igen, då.” Han gick efter honom genom lägenheten med armarna utsträckta, ett flin i ansikte.
”Det är inget sexuellt, det vet du.”
”Jag tänker inte göra det, ditt sjukhuvud”, sade hans bästa vän, nu i köket och öppnande kylskåpet.
Gabriel hade stannat bakom honom klädd enbart i jeans, revbenen synliga och bröstkorgen spänd.
”Kom igen. Slå. Rätt i magen. Det är det enda som hjälper.”
”Jag vill inte göra det mer. Du är så jävla jobbig när du blir så här. Slå dig själv i magen.”
”Jag får inte samma swing som du.”
”Jag älskar dig, Gabriel, men jag slår dig inte. Jag måste gå.”
”Du vet att det inte är något sexuellt. Det vet du, va?”
”Ja.”
”För jag skulle inte göra något sådant mot dig, det vet du, va?”
”Ja.”
”Om det hade varit sexuellt hade jag bett dig att göra det utan byxor”, sade han med ett tandblottande leende, från öra till öra.
”Du är sjuk.”
Gabriel pekade på honom. ”Jag såg det där. Du höll inne ett leende. Du tycker jag är skoj.”
”Fuck, you. Jag måste gå.” Han gick ut genom dörren men vände sig till Gabriel som stod lutad mot dörrposten. ”Jag är ledsen att du mår dåligt.”
”Det ordnar sig.”
”Ska du söka dansjobbet fortfarande.”
Gabriel nickade. ”Mmhm, håll tummarna för pappa.”
”Det ska jag.”
Gabriel lade sig i badet och somnade. Han drömde en mardröm. Någonting med zombies.
Han hade svårt att få ner frukosten. Han drack kaffe och hade sina skoputsarsaker på en tidning på köksbordet, och lampan var tänd i taket och även den i föntsret med de torra växterna. Det var höst. Han putsade sina steppskor och drack kaffet och hällde sedan upp mer ur kannan. Han sträckte sig och nådde kylskåpet från där han satt, benen korsade, och öppnade kylskåpet. Apelsinjuicen var slut. Han putade med underläppen. Han såg tillbaka till skorna.
”Ni är schyssta i alla fall.”
Han var sen. Hur gick det till? Klockan måste vara fel, tänkte han. Eller har min syn blivit dålig. Jag som är ung och stark. Nej, jag är tidsoptimist och behöver mycket sömn. Det är så det är. Det här är en lång jävla backe. Och radhusen här är tråkiga.
Skogen vajade i vinden och regnet hängde i himlen men det avvaktade. Han stegade backen upp, långa jeansklädda ben. Svart dunjacka. Han höll en plastpåse från Ica i sin vänstra hand, med skolådan med steppskorna och sitt cv.
Några barn, flickor, på cyklar passerade med vinden i håret och han tänkte att de kom från dansskolan.
Det var en liten byggnad, grön, och med skogen hängande över. Cykelparkering och föräldrarnas bilar som fick nöja sig att stå längs vägen. Man kom inte högre upp. Dansskolan var där vägen slutade. Men han såg en stig in i skogen. Han gick in i byggnaden. Det var kallt därinne. Skor på en matta och han trängde av sig sina kängor. Han hängde upp jackan och rätade till skjortan. Det var en spegel på en vägg intill dörren till en toalett och han sträckte på sig inför den. Han såg på Ica-påsen.
”Nej.”
Han tog ut innhållet och höll lådan i armvecket och cv:et i handen. Han stoppade påsen i jackan.
Några flickor som dröjt kvar lekte och dansade i en liten sal. Läraren var inte där.
”Vet någon här var läraren håller till”, sade han till dem.
De stannade upp ett tag, innan någon berättade var det var. Han räckte ut tungan till barnen och gick sedan dit och knackade på dörren. En tant i vita, lediga kläder öppnade.
”Godkväll. Jag är här för jobbet som lärare.”
”Kom in kom in.” De skakade hand och han gick in och satte sig.
”Jag vill, innan vi tar upp något annat, fråga dig angående ditt tillstånd. Vid vår första kontakt förklarade du angående dina depressiva besvär. Jag vill ju självklart bara elevernas bästa”, sade hon leende och knäppte händerna i knäet.
Han log. ”Ja just det.” De pratade och han visste inom sig att han inte fick jobbet.
”Ah, du har till och med skorna med, ser jag.” Hon flinande ett svart leende till hans skokartong.
”Ja. Vill du se dem?”
”Det behövs nog inte.”
”Nej, men tant ska få behålla mitt cv i alla fall.” Han reste sig och skrynklade ihop lappen till en boll och kastade det i ansiktet på henne. ”Adjöken.” Han gick.
Han sjöng medan han gick stigen i skogen.
Busschauffören sade att det var okej. Gabriel tackade. Han gick in och satte sig. Han hade inte haft något busskort men det var tidig morgon och han var genomvåt och blå om läpparna.
Det var solsken två dagar senare när han var på benen igen. Han gick glatt gatan ner i Centrum och in på smågatorna borta vid Kungsport med en jättestrut med melonglass och strössel. Han var jättefull.
Han gick igenom några av de mindre affärerna och köpte några saker han egentligen inte hade någon använding av.
Men sedan Stadium. Han var framme. Han gick in i den svala byggnaden och åkte ner för rulltrappan och vinkade till sig själv i spegeln. Glassen var slut. Han bad om hjälp från en expedit och han fick det. Han leddes till slagpåsarna, han tog den största och bar den med möda till kassan och trodde inte att han hade kredit nog för den men det hade han.
Han hade fyllt på sitt busskort med pengar och när han äntligen var vid busshållplatsen med sin last och bussen hem kom, stämplade han stolt in för två personer, och kände skuldens tyngd lätta.
”Jag är ett geni.” Han var hemma och själv. Han betraktade det han hade byggt. Med lakan och grejer hade han knutit runt slagpåsen, och med en sådan där stång ni vet som man fäster i en dörrpost som man kan lyfta sig själv i. En hävstång tror jag att det heter, hade han sedan bundit fast och byggt en sorts murbräcka.
Han knäppte upp skjortan och torkade svetten från sin panna. Han ställde sig framför slagpåsen, som i lakanen dinglade. Han andades några djupa andetag innan han sköt den ifrån sig och den svingade bakåt, stannade, och sedan framåt och träffade honom perfekt i magen och innan han föll kände han luften kastas ut ur honom. Han låg på golvet, oförmögen att andas, och när han sedan kunde det skrattade han och höll sig om magen och red ut smärtan och kände för en stund inget annat.
Breven sade att han måste redovisa för försäkringskassan sina försök att få jobb. Men han orkade inte gå dit. Arbetsförmedlingen ville också så gärna ha honom där. Men han orkade inte gå dit. De hotade redan om att skriva av honom.
Vad gör det för skillnad, vad dem gör mot mig?
Han låg under täcket och såg på klockan på nattduksbordet med höstmånen som enda ljus i rummet och ögonen halvslutna. Egentligen borde han gå till apoteket, men han var slut. Han hade gått dit några dagar tidigare men receptet var då slut och när han i slutändan fick fatt en läkare och återvände hade de inte vad han behövde där. De beställde men nu var han slut och det gjorde väl ändå ingen skillnad? Eller? Vad gör jag? Borde jag resa mig?
Försäkringskassan är ju så angelägna att ha mig där. Måste ha nytt läkarintyg också. Men läkaren har slutat. Någon ny skulle börja, någon tjej eller något. Jag minns inte, nu somnar jag snart.
Hans vän kom dit med mat och städade hans lägenhet Och av skammen reste han sig till slut.
Han såg på Poseidons snopp. Den var inte stor. Han tog ner handen som skuggat hans ögon från solen som var skarpare idag och såg sig omkring. Det var inte många där. Det var tidigt. Någon åt frukost på trappan till stadsbiblioteket. Någon gick förbi med en mugg kaffe i handen som brände honom men han hade bråttom någonstans. Spårvagnarna ringde bakom honom längs Allén.
Han blötte händerna i fontänen guden stod i och tvättade ögonen med det kalla vattnet för de var fortfarande sömniga.
Om det här inte funkar, tänkte han. Så lägger jag mina sista mynt på kaffe och färskpressad juice på närmaste bögkafé.
Han gick in i stadsteatern, han hade sin skokartong med steppskorna i ena handen. Han skulle inte behöva dem i teatern. Han visste inte varför han tog med dem.
Han hade aldrig varit därinne tidigare. Han trodde att det skulle vara kändisar där men han kunde inte hitta några, i alla korridorer. Han skulle fråga om de hade jobb. Vilket jobb som helst. Och kanske, kanske, har de behov av en dansare?
Han stannade.
”Nej”, sade han. Inte mer. De behöver mig inte här. Vad kan jag göra som ingen annan redan kan, och gör. Du kom in hit med hopp och om du fullföljer det här kommer du gå ut härifrån utan det. Spara det ett tag till. Men drick kaffet.
Efter kaffet strövade han länge, sin skokartong i sin vänsterhand. När tolvslaget kommit och gått började staden fyllas. Dagen blev varmare, men inte slö. Solen glittrade i kanalen. Duvorna kuttrade i parken. Någon spelade ett dragspel och någon sov på en bänk. Han såg på änderna som passerade i vattnet och en mås som letade i en påse.
Han satt på en bänk länge i drottningtorget och glodde på människorna. Han såg ner på lådan mellan fötterna. Han öppnade den och lyfte ut skorna och lade dem i knäet. De var svarta och de sken. Han knöt av sig kängorna ställde dem intill innan han knöt på sig steppskorna och satt där i solen med dem och kände hur de passade perfekt på hans fötter. Han reste sig. De klapprade. Han gick framåt några steg på stenen och de klapprade. Några som passerade såg över axeln men stannade inte. Så gjorde han ett danssteg. Ett. Två. Tre. Han gjorde ett till. Inget hasigt. Men metodiskt. Han gjorde ett till, avslutade med en snurr och slog ner dem mot stenen. Han fick in en fin rytm, inte för hastig, inte glättig. Han såg inte upp utan på skorna och ignorerade den tätnande publiken. Han vände ryggen till och dansade för sig själv. Alldeles själv. Solen lös på hans rygg.
Skriven av Tom Aschmann