Jordbunden

Känslan av att inte vilja leva längre är nog den mest skrämmande som finns. Men samma känsla är också den bästa. Den känslan är frihet, ett plötsligt behov av att vilja vara fri. Fri från allt och inte behöva känna. En endaste tanke kan avgöra om världens befolkning minskar med en. En person som redan vet att det aldrig kommer ta slut. Aldrig. 
Alla är medvetna om det men ingen vågar säga det. Inte du, inte jag, inte den modigaste människan på planeten. Jag vill ställa mig upp och skrika, högt och tydligt. Det finns ingen återvändo för mig. Nu i efterhand undrar jag om det någonsin fanns eller om jag var dömd från första början. Jag vet inte varför jag skriver det här, om jag kommer visa det för någon eller om det bara är jag som kommer se det och stänga ute mina tankar som jag alltid gör. Men det här är min historia, min historia om allt.

Den 8 juli 2012 gjorde jag någonting som jag aldrig trodde jag var kapabel till. Den dagen förändrade mitt liv för alltid. Det var då som jag försökte ta livet av mig för första gången. Självklart hade jag tänkt tanken innan, men aldrig vågat. Som ni då förstår så lyckades jag inte. Jag var inte tillräckligt stark, inte tillräckligt modig att genomföra det den gången. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Men tyvärr har jag alltid varit en snabblärd person.

Jag vaknade motvilligt upp i mitt nymöblerade rum med en enda tanke i huvudet. Jag funderade på om detta var sista gången jag någonsin skulle vakna. Jag hade en tendens att alltid vakna upp med sådana tankar, vilket i mitt fall inte störde mig så mycket. Som vanligt slängde jag snabbt iväg tankarna och började göra iordning allt som jag brukade göra på morgonen. Duscha, fixa i ordning mig till skolan och möjligtvis få skymta några glimtar av dagens avsnitt av The Nanny samtidigt som jag intalade mig själv att jag inte skulle komma försent, vilket jag i slutändan alltid gjorde ändå. Efter ett antal minuters predikan av min pappa om hur mycket tiden var kom jag tillslut igenom den stora vita dörren som ledde ut i trapphuset.

Min pappa är en väldigt speciell människa. Han är snygg för att vara pappa. Ja, eller snarare snygg för att vara gammal. Han har kolsvart hår som ger en skrämmande stark kontrast till hans blåa ögon. Man ser att han varit snygg tidigare i livet. Som barn är det väldigt intressant men mestadels svårt att föreställa sig sina föräldrar som unga. Speciellt om dem är så gamla som mina var, ofta fick jag höra att någon av mina kompisar mor- eller farföräldrar kände mina föräldrar, vilket brukade störa mig något otroligt. Att ha gamla föräldrar var annars inte speciellt jobbigt sett ur de flesta perspektiven.

Det enda som jag kämpade med under hela min livstid var vetskapen om att jag skulle vara ung när dem dör. Förstår ni hur ironiskt det är när man ser tillbaka på det nu, jag var rädd att jag skulle se dem dö. 

Det kom en kall vindpust som gav mig ångest över att jag inte kollat vädret. Nu skulle jag bli tvungen att frysa hela vägen till skolan samtidigt som jag ivrigt försökte tända cigaretten i hopp om att tiden skulle gå snabbare. Om du själv är rökare förstår du nog vad jag menar med rutincigaretten. Rutincigaretten är den cigarett du tar på samma plats, samma tid, varje dag. Även fast du inte är sugen är det något som känns fel om du inte fullföljer din rutin. 
Som jag trott var det inte en rolig rutt fram till skolan, det var inte speciellt långt men tiden står stilla när kylan tar över. Jag suckar när jag börjar närma mig den tråkiga tegelbyggnaden som kallas skola. Jag hade aldrig riktigt haft problem med studier i sig, alltid var jag målmedveten och duktig. Vilket kanske var anledningen till varför folk reagerade så stark när jag började skolka. Jag fick alltid en stor klump i magen när jag missat en lektion, men ändå så fortsatte jag. Jag fick inte någon speciell kick av det, eller något annat. Jag bara gjorde det, vilket ungefär är förklaringen på det mesta jag gjorde under den här perioden.

Det var inget speciellt med den här dagen egentligen. Allt var som vanligt. Jag spenderade förmiddagen med att gå på dem lektionerna jag orkade med. Resten av tiden spenderade jag sittandes med mina kompisar, eller själv. Det spelade ingen roll, jag orkade bara inte delta i något jag visste inte skulle betyda något ändå.

***

Jag har alltid haft en känsla av att jag inte kommer bli gammal. Det var inte av en speciell anledning, jag var inte sjuk eller något sådant.
Men jag visste ändå. Det som skrämde mig var att det inte störde mig så mycket. Jag hade accepterat dessa känslor relativt snabbt, jag skulle nästan påstå att jag uppskattade dem. Vetskapen om att jag inte skulle behöva gå igenom de sista årtionden av mitt liv gav mig ett visst lugn vissa dagar samtidigt som det gav mig oro andra. Jag hade aldrig varit en som uppskattat livet. Alla lever vi nästan samma liv. Det är menat att vi ska studera tills vi är myndiga, sedan ska vi lista ut vad vi ska göra resten av våra liv när vi är 18 år gamla. Förstår ni hur orealistiskt det låter egentligen. Vi har levt 18 år på denna jord då vi ska bestämma vad vi ska göra under de resterande 70. Det är en av de många saker jag aldrig förstod mig på i världen. Efter detta beslut ska vi studera på universitet i några år därefter skapa karriär. Sedan kommer hela faderullan, pojkvän som blir sambo som blir fästman som blir make. Sedan kommer mammakläderna in i bilden, sedan depressionen av att din make är otrogen och dina tonåringar inte lyssnar på dig. Därefter ger du upp, du slutar känna efter. De flesta blir som robotar som inte gör något för ett speciellt syfte, de helt enkelt bara existerar. Ville jag verkligen gå igenom allt, vad vart poängen med det.

***

Hela dagen hade jag fått samma gamla blickar från lärare och mina klasskamrater. ”Vad har hänt”, ”Hur är det med dig”, ”Är allt okej hemma” kan inte ens räkna hur många tillfällen jag var tvungen att svara på dessa frågor. Självklart besvarade jag dem med de klassiska ”Jag mår bra”, ”Jadå, allt är lugnt”, ”Nej allt är bara bra”. Allt för att få dem att låta mig vara. Varför skulle jag dela med mig av mina tankar och känslor till någon jag inte ens klarade av att lyssna på 1 timme om dagen.  Det trodde tydligen de flesta människor runt omkring mig, att de hade rätt att blanda sig i varenda liten del av mitt liv även fast de knappt visste vad jag hette i efternamn. Självklart så tog de dessa åtgärder men anledningen ”vi gör detta för att vi bryr oss”. Jo, verkligen. Den trodde jag ju på. 
Vi människor har en tendens att njuta när andra mår dåligt. Det får våra egna liv att låta lite bättre. Det mesta vi gör både för oss själva och andra är själviska, medvetet eller inte. När vi behandlar någon i vår omgivning bra, mår vi bättre i oss själva. Vi gör saker åt andra för att vi ska må bättre. Då räknas det väl som en självisk handling. Eller hur.

På vägen hem gick jag och funderade på om idag skulle vara dagen. Skulle idag vara dagen då jag tog det sista steget. Jag var redan deprimerad, det visste jag. Jag hade en känsla i magen som sa att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka ifrån det här. Hur kunde ingen förstå. Jag hade inte pratat med någon så ingen visste, eller snarare ingen ville veta. Ibland frågar vi frågor bara för att vi måste. Vi bryr oss inte egentligen. Om något någonsin skulle hända vill man kunna stå där och säga ”vi gjorde allt vi kunde”. Vilket i 99 gånger av 100 är ren bullshit. För att verkligen få reda på svaret måste man ställa frågan av rätt anledning. För vi barn märker, vi märker direkt om ni är genuina eller inte. Och sorgligt nog, så var det ingen som ställde rätt fråga till mig.

Väntandes på hissen kollade jag mobilen av ren vana. ”Hej hej” jag vänder mig om i ett ryck och inser att en av grannarna står bakom mig. Jag ler och försöker dölja hur snabbt mitt hjärta slog. Jag hade stått och tänkt på hur jag skulle ta livet av mig. Att stå och prata med någon med dem tankarna i huvet gav mig en skuld. Eller nej, snarare en skam över vad jag hade planerat. Ovetandes om mina minst sagt dramatiska tankar steg han in i hissen med ett leende på läpparna. Även fast jag vet att denna människa inte skulle bry sig för fem öre, blev jag faktiskt glad över att bli bemött av ett sådant leende.

Vi steg in i hissen och började självklart starta med den klassiska hisskonversationen. ”Hur mår du” ”Jo, bra tack hur är det själv” ”Jo tack det är bra, vädret kunde ju dock vart bättre” ”Jag vet, idag var det en riktigt kylig dag”. Trots denna yttersta kliché kom jag på mig själv med att njuta av hans sällskap. Han hade ett visst leende på läpparna som utstrålade en viss glädje, som om han genuint var lycklig.  Jag hade aldrig trott i mina vildaste drömmar att jag skulle bli avundsjuk på en människa i 70-års ålder, beroende av en rullator, i en hiss. Detta endast på grund av ett leende. En rörelse av muskler i ansiktet som endast tar några sekunder att genomföra.
När jag kom upp till min våning steg jag ur och önskade en trevlig dag, skrattandes för mig själv steg jag fram till dörren och satte in nyckeln i dörren.
– ”Haha, Jag är helt sjuk i huvet”

***

Jag förväntade att jag skulle utstråla en mer deprimerande känsla. Men de flesta såg på mig och trodde uppriktigt att jag var lycklig. Förutom mina lärare då, men det var mest p.g.a. skippandet av lektioner. Jag tänker nu i efterhand att jag kunde visat det mer. Men jag vet exakt varför jag inte avslöjade mina planer. Jag vet varför, jag vet hur jag gjorde det, och jag vet att jag lyckades.

***

Jag steg in i den öppna hallen med trötta steg. Kollar ner på mina slitna converse och ber till guden jag inte tror på att ingen är hemma. ”Hallå”. Inget svar. ”Haaalååå”. Äntligen, lite lugn och ro. Med tunga steg går jag igenom den relativt stora lägenheten in till köket, öppnade kylen, men stänger den sedan för att jag inte orkar laga något. Så var det ofta för mig. Jag öppnade kylen för att jag var hungrig men gick därifrån tomhänt och irriterad över att jag inte köpt något på vägen hem.
Fan! Nu var det någon som kom hem. 
Med ett fastklistrat leende säger jag hej till min pappa och hoppas att han inte har något dåligt att påpeka. Nervositeten som uppstår hos ett barn när föräldern säger meningen ”Vi måste prata sen” är oslagbar. Än en gång bad jag till en gud jag inte tror på. Jag har en tendens att be väldigt mycket till en religion jag inte stödjer. Jag är konfirmerad och anser absolut att varje människa borde få tro på vad dem vill. Men nej, religion har aldrig varit något för mig.

Som tur var fanns det inget att påpeka idag. Än. Smidigt smyger jag in i mitt rum och sätter mig i den snurrande svarta fåtöljen och kollar in i spegeln. Mina garderobs dörrar består av två speglar vilket innebär att jag kollade mig själv i spegeln rätt mycket. Jag har alltid tyckt det var intressant hur mycket en människa kan studera ens utseende. Jag har aldrig varit missnöjd, men som alla tonåringar hittar man alltid fel med sig själv. Jag har alltid varit lite mittemellan om ni förstår vad jag menar. Smal men inte modellsmal, jag hade bröst men inte stora o.s.v.

***

När jag tog klivet och gjorde det där som jag inte vågat förut, var det väldigt många som blev förvånade. De förstod inte varför. Jag hade alltid varit en glad tjej som folk ansåg vara social. Jag hade alltid haft mycket kompisar, uppvuxen i en bra familj och alltid ansetts som en av de snygga tjejerna. Jag hade mycket av de som många ville ha. Jag har alltid uppskattat det absolut, men för mig spelade det ingen roll. Jag var självisk, uppskattade inte det jag borde uppskattat. Älskade inte dem personerna jag borde älskat. Det finns så mycket jag skulle gjort annorlunda om jag kunde spola tillbaka tiden. Men det kan jag inte. Det kommer jag aldrig kunna göra. Jag får helt enkelt leva med det. Haha, Eller ja ni förstår vad jag menar.

***

Ni kanske anser att den här dagen verkar som en underlig dag att berätta om men tro mig den är viktig, ni kommer förstå varför snart. 
Kvällen hade utspelat sig som vanligt ungefär, jag hade försökt plugga men det fungerade inte så jag gick och tog en cigg med mina kompisar istället, och hängde. Jag satt, och jag hängde, jag satt och jag hängde. Gjorde inte riktigt något mer än det. Så det är inte det som är intressant. På vägen hem fick jag ett argt sms från min mamma som påpekade att klockan var mycket. Hon skällde inte, nej utan hon påpekade det bara av den anledningen att jag inte skulle kunna påstå att hon överreagerade.  I samma stund som jag ska svara passerar jag ett gatuhörn. Det är nu det kommer. Kollandes ner i mobilen hör jag plötsligt ett högt tutande och det där gnisslande ljudet som uppstår från däcken när en bil försöker bromsa tvärt. I nästa sekund ligger jag på marken och inser inte förrän en man springer fram och frågar om jag är okej att jag precis blev påkörd av en bil. Det smärtade lite i mitt huvud och jag kände att mina armbågar och ben hade skrapats upp men utöver det hade jag inte ont någonstans. Det är nu den viktiga delen kommer.

Nej nu tänkte ni fel, att bli påkörd av en bil var inte anledningen till att jag är säker på att det var just i denna stund jag förändrades, för alltid. 

Från ingenstans börjar jag gråta hysteriskt. Folk börjar samlas runt omkring och jag hör hur någon ringer efter ambulans. De insåg inte att jag inte grät av smärta, för det gjorde jag inte. Jag mådde bra. Fysiskt i alla fall. Det var inte förrän minuter senare jag kom till underfund med varför jag grät. Jag grät för att jag inte dog. Jag var inte rädd en ända sekund under hela krocken. Jag ville inte överleva. 

Förstår ni nu hur sjukt det här är. Jag har precis överlevt att bli påkörd av en bil och jag sitter och gråter för att jag klarade mig oskadd. Jag ville dö. När allt väl kom till sekunden jag trodde jag skulle lämna denna jord, var jag glad. Jag var lycklig, för första gången i mitt liv.

Novell skriven av Filippa Nathhorst Malmgren