19-åriga Therese var ensam hemma en fredagskväll. Hon hade mörkbrunt hår, gröna ögon, var klädd i ett vitt linne och svarta mjukisbyxor. Hon var uttråkad den kvällen och hade bestämde sig för att poppa popcorn och titta på en film. Hon gick till köket och tog ur en popcornspåse ur skafferiet som hon stoppade in i mikron. Hon stod i köket och väntade på att popcornen skulle bli klara, när h on plötsligt hörde ett ljud ifrån hallen. Hon gick dit för att kolla läget, men hon såg ingenting. Hon ryckte på axlarna och började gå tillbaka till köket. Precis när hon kom tillbaka plingade det till i mikron, vilket innebar att popcornen var klara. Hon öppnade luckan, tog ur påsen och lade den på köksbordet för att den skulle svalna. Då kom hon på att det skulle vara gott med ett glas cola till filmen också, så hon sträckte sig mot kylskåpet för att öppna det, men i samma ögonblick som hon la handen på dörrhandtaget kände en hand över hennes mun, vilket tvingade fram ett kvävt skrik av skräck och förvåning.
-MMH?!?
-Inte ett ljud, håll tyst och gör som jag säger så kommer du inte till skada, viskade en mansrö st i hennes öra. Mannen talade med en Östeuropeisk brytning.
Therese vågade inte göra något annat än att lyda, och nickade. Mannen började sedan att sl äpa henne mot vardagsrummet och väl framme släppte mannen taget om henne. Han pekade på soffan och sa:
-Lägg dig på mage i soffan med händerna bakom ryggen.
Therese gjorde som han sa. Han tog upp en rulle silvertejp ur sin väska och började tejpa ihop hennes handleder. Hon kollade upp på den svartklädda mannen vars ansikte var dolt bakom en rånarluva.
-Vad tänker du göra med mig? Frågade Therese ängsligt.
-Sa jag inte åt dig att hålla käften? sa han irriterat, och rev av en stor bit tejp som han placerade över hennes mun. Efter det tejpade han ihop hennes fotleder.
-Sådärja,samannenbelåtet.Nukanskeduundradevadjagtänker görameddig?
Therese nickade.
-Jo, det är så har att unga nordiska kvinnor är väldigt eftertraktade i Östeuropa, och jag har spanat in dig ett tag nu, och tycker att du vore perfekt, Therese, för det är väl så du heter va?
Hon nickade, förvånad över att han visste vad hon hette.
-Jag kommer att ta med dig hem till mig, ta några foton, och skicka bilderna till mina kontakter i Slovakien. Med lite tur kan jag få upp till hundra tusen euro för dig, och då kommer du få dan sa på en klubb i utkanten av Bratislava, men om ingen vill ha dig släpper jag dig igen. Men nu ska vi inte slösa mer tid, nu åker vi hem till mig, men först ska du få en sak, som du blir lugn av.
Han tog upp en spruta ur sin väska, och Therese blev alldeles stel av skräck.
-Bara lugn, det gör inte så ont, bara ett litet stick, viskade han.
Han förde sprutan mot hennes arm, stack in nålen och tryckte ur innehållet. Therese kände hur allting började snurra, och att hennes ögonlock blev tyngre och tyngre. Till slut blev det svart.
Therese började sakta men säkert vakna. Synen var suddig, så hon blinkade några gånger för att se någonting. När synen hade klarnat såg hon att hon befann sig på en madrass i ett främmande rum i vad som verkade vara en källare där en gammal glödlampa lyste svagt från taket.. Hon försökte gnugga sig i ögonen men upptäckte att hennes händer fortfarande var bundna. Fotlederna likaså. Även tejpbiten över munnen satt kvar. Hon började vrida på sig för att försöka ta sig loss. Hon försökte även att ropa på hjälp men skriket dämpades bakom munkavlen.
-HMMMLPH!
Det var förgäves. Plötsligt hörde hon en nyckel vridas om bakom dörren. Dörren öppnades och mannen som hade överfallit henne i hemmet klev in.
-God morgon, solstråle, sovit gott?, frågade han hånfullt.
Therese kände att hon blev irriterad och svarade automatiskt;
-DMMH MMT HMMLVTMM!
-Förlåt, jag hörde inte, du har nånting på munnen, svarade han och slet bort tejpbiten. -Dra åt helvete!
Mannen gav Therese hård smäll med baksidan av handen.
-Oj, du var inte så kaxig för ett tag sen. Jag som hade tänkt ge dig lite vatten, men ska det v ara på det viset kan du vara utan, eller be om ursäkt.
-Okej, förlåt, sa Therese.
-Duktig flicka, sa mannen och förde en flaska vatten mot hennes mun som hon fick dricka ur.
-Tack.
-Så där ja, sa mannen. Nu ska du få vila lite och sen ska vi plåta dig lite, och se om någon vi ll ha dig. Han tog upp sin rulle med tejp, rev av en bit och satte den över hennes mun.
-Var en snäll flicka nu och försök ingenting, så ses vi om ett par timmar, sa han och tog av si g rånarluvan, och Therese såg till sin förvåning att det var Jaroslav, en av idrottslärarna på hennes skola.
-Och bara så att du vet, tillade han. Det var sömnmedel i vattnet. Natti natti.
Hon började vrida sig vilt och skrika av ilska blandat med rädsla.
-MMMMMH, MMMMMH!
Hon kände återigen att hennes ögonlock blev tyngre och tyngre, och att hennes muskler blev alltmer avslappnade. tillslut blev det svart.
När hon vaknade igen, blinkade några gånger för att se, kollad sig runt i rummet, kollade sig r unt, tittade upp mot ett litet fönster där en gnutta dagsljus trängde in. Hon kollade sig runt lite till och såg en klocka som hängde på väggen som stod på kvart över fem.
”Om jag bara kunde hitta någonting vasst”, tänkte hon, och i det ögonblicket det henne att hon hade sin nyckelknippa i fickan. Hon försökte plocka fram den, men eftersom hon fortfarande var bakbunden var det ingen barnlek. Efter en halv minuts fumlande lyckades hon få fram den. Hon la nyckelknippan tillrätta i handen och började skära i tejpen som höll henne bunden.
Hon märkte att det skulle ta tid, eftersom handlederna var hoptejpade med flera varv tejp.
Efter att ha kämpat i ungefär tre minuter kom hon äntligen loss. Hon masserade sina handleder, rev bort tejpen rund vristerna, och till sist tejpbiten över munnen. Hon reste sig upp och gick för att känna på dörren, men den var låst. Hon kollade upp mot fönstret och såg att det var litet, men hon var också liten, så det kanske fanns en chans för henne att pressa sig ut. Hon tog upp stolen o ch ställde ner den under vindsfönstret för att nå upp lättare. Hon ställ de sig på stolen och kände på fönstret. Det öppnades, men gnisslade högljutt. Trots att hon stod på en stol var fönstret fort farande högt upp, men hon tog ett rejält krafttag och lyckades ta sig upp, så att hon hade halva överkr oppen utanför fönstret, och resten av kroppen hängde innanför fönstret. Hos såg sig omkring och såg att hon befann sig mitt i skogen. När hon försökte kravla sig ut med resten av kroppen märkte hon a tt hon satt fast. Samtidigt hörde hon hur nycklar vreds om bakom dörren, och den öppnades. In kom Jaroslav och såg att Therese höll på att fly.
-Du ska ingenstans, skrek han.
Precis när han sa det kom hon loss med resten av kroppen, men han hade fått tag på hennes fotled som han höll fast med ett järngrepp. Hon sprattlade för sitt liv, och fick tillslut loss foten, drog ur
benen ut genom fönstret och började springa ut i skogen. Hon valde att inte springa på grusväge n som ledde till huset, för då skulle han antagli gen hinna ikapp henne. Hon sprang för sitt liv, men kände hur hennes ben var svaga, så det gick långsamt. Hon hörde att Jaroslav sprang efter henne och ropade:
-KOM TILLBAKA, FÖRSÖK INTE GÖMMA DIG!
Efter en stunds springandes var hon helt utmattad, men såg till sin lättnad ett tätt snår med smågranar, som hon gömde sig i.
Efter en minut kom Jaroslav, springandes med ett gevär i handen. Han stannade upp precis bredvi d
gransnåret som Therese gömde sig i. Han tog upp vad som såg ut att vara en sömnpil, och sto ppade in den i geväret. Han stod kvar ett tag och kollade sig runt. Sen kollade han rakt in där There se låg gömd. Han stod och stirrade ett tag, men sen vände han bort blicken. Då tog hon upp en pinne oc h slängde iväg den åt det hållet hon hade kommit ifrån. Hastigt vände han blicken dit och skyndade åt det hållet. Therese drog en suck av lättnad och beslöt sig för att vänta en stund.
Efter ungefär fem minuter beslöt hon sig för att börja springa igen. Hon reste sig upp, drog nå gra djupa andetag och började springa. Hon sprang och sprang, kollade åt alla håll, men Jaroslav sy ntes inte till, hon såg bara träd. Tillslut såg hon att skogen blev glesare och till sist befann hon sig på en åker. Hon stannade till, böjde sig ner, satte händerna på låren och drog n ågra djupa andetag. Hon kollade upp och såg att det var en bilväg ungefär tvåhundra meter bort. Hon samlade kraft och fortsatte att springa. När hon väl kom ut på bilvägen ställde hon sig mitt på den och kollade å t båda hållen, men såg ingen bil, så hon började gå mot höger i hopp om att möta en. Till slut hörde hon ett avlägset ljud av en bilmotor som närmade sig. Ljudet blev starkare och starkare och såg hur en vit bil närmade sig. När bilen var nära nog såg hon till sin lättnad att det var en polisbil. Hon började vifta med armarna och skrek:
-HJÄLP, STANNA!
Polisbilen stannade några meter framför henne och ut kom två poliser, en man och en kvinna. Uta n att tänka sig för sprang Therese rakt mot poliskvinnan och kramade om henne.
-Vad har du råkat ut för? frågade hon förbryllat.
-Jag har blivit kidnappad, snyftade Therese.
-Såja, du är i säkerhet nu, svarade poliskvinnan. Vi ska ta dig till stationen. Hon hjälpte henne in i polisbilen och de åkte iväg.
Efter att ha åkt i ungefär en kvart var de framme på stationen där Therese fick berätta om vad som hade hänt, att hon blev överfallen i sitt hem, bunden, kidnappad och hur hon lyckades fly.
Några timmar senare var hon fortfarande kvar på stationen fick hon nyheterna om att Jaroslav ha de gripits, och ligger med stor sannolikhet bakom inte mindre an åtta försvinnanden i trakten.
Hon drog en djup suck av lättnad och började nästan att gråta när hon insåg vilken tur hon hade haft. En stund senare fick Therese åka till sjukhuset för en undersökning. Väl framme möttes hon av sin mamma och lillasyster. de kramade om varandra och Therese grät nu hejdlöst av lättnad, och insåg att allt var över, hon var trygg nu.
Läs del 2, ”Ett år senare”.