För några dagar sedan besökte mästerkocken Närhälsan i Lerum för att få hjälp med att avlägsna vaxproppar ur öronen. Ett återkommande problem, normalt fixat med Revaxör i hemmets lugna vrå men för en gång skull ett uppdrag för den lokala läkarstationen, Närhälsan.
Vaxpropparna hade under året orsakat en tilltagande hörselnedsättning. Enligt hustrun på gränsen till dövhet. En åkomma som också orsakat en betydande heshet hos hustrun eftersom hon, när det var något viktigt som skulle förmedlas, tvingats till ett extremt högt röstläge i sina försök att penetrera vaxbarriärerna i mästerkockens öron.
Inne på Närhälsan, så valde mästerkocken, på grund av den pågående pandemin, en ganska avskild plats för att vänta på sin tur. En nisch i en av korridorerna på behagligt avstånd från det rymliga väntrummet som för tillfället härbärgerade fyra personer.
Närmast kaffeautomaten satt den välgödde och västklädde Hells Angels medlemmen väntande på att få träffa psykologen och genomgå den veckovisa samtalsterapin för att komma till rätta med sin motorcykelfobi. HA-medlemskap och MC-fobi var ingen bra kombination och sågs med stark misstro i kompisgänget på MC-gården. Han kände sig orättvist behandlad av livet och undrade över varför inte han som alla andra kunde drabbas av ormskräck eller spindelfobi i stället. En Hells Angels medlem som tog sig till sammankomsterna på en trampcykel av var ingen hit precis. Bara en sådan sak som parkeringen vid klubbhuset var en prövning. Ett 20-tal Harley Davidson av senaste årsmodell och så en äldre trampcykel av dammodell från 1959 som flickvännen generöst lånade ut.
Mitt emot HA-medlemmen satt en skäggig person med en stor kikare hängande runt halsen. Lerumsprofilen, folkbildaren och ornitologiprofessorn Jens Olofsson som väntade på att bli vaccinerad mot hönssjukan eller Newcastlesjukan som den också kallades. En sjukdom som var ofarlig för människor men ibland kunde orsaka lite ögonirritation. Professorn hävdade dock bestämt att det fanns hönsuppfödare som blivit rejält drabbade och förlorat talförmågan och vars enda möjlighet till kommunikation med folk nu var begränsad till ett kacklande ”pock, pock,pock”. Frambringat när dom var belåtna efter ett skrovmål på favoriträtten havregryn och kli. Då och då satte också professorn lite maniskt kikaren till ögonen som för att kolla så där inte var några fåglar att studera i lokalerna. Något som orsakade en del smygleenden bland de övriga patienterna. Men ändå med ett visst överseende eftersom det handlade om en professor. Välkänd av alla Lerumsbor.
En tredje stol i väntrummet ockuperades av Julius med okänt efternamn En hängiven jägare och sportfiskare. Julius var där för att få hjälp med att operera bort en fiskekrok som fastnat i näsan efter ett misslyckat kast efter laxöring. Lite otursamt så kallade Justus Närhälsan för Näshälsan när han gjorde entré, vilket skapade en del munterhet i väntrummet. Den ganska stora kroken i näsan med det glänsande sänket och de färgglada fjädrar förstärkte det komiska intrycket.
Hans fru hade bestämt hävdat att han mycket väl kunde låta kroken sitta kvar som en sorts piercing värdig en storfiskare. Det kan vara bra med drag i näsan ibland retades hon. Själv var han av en helt annan uppfattning och mycket irriterad över krokens skavande. Den framstod ju också som en symbol över hans egen klantighet som fiskare.
Den sista personen i väntrummet var den uniformsklädde amiralen Bengt Skepp som drabbats av vatten i knäna så illa att det skvalpade och kluckade när han rörde sig på fartygsdäcken. Bland flottisterna kallades han allmänt för ”amiral kluck”. Hans förhoppning nu var att man skulle kunna dränera bort vätskan och på så sätt komma till rätta med skvalp- och kluckljuden. Amiralens andra stora problem var att han inte var simkunnig. En väl förborgad hemlighet och inget han sökte för. Trots ivriga försök ända upp i 25-årsåldern hade han misslyckats med Baddarens alla moment. Doppningen, bubblandet och glidandet hade varit och var fortfarande oöverstigliga hinder. Precis som Pingvinmärkets krav på tio meter simning utan bottenkontakt.
Mästerkocken fördrev som vanligt tiden med att lyssna på och förkovra sig i fågelläten med hjälp av den mobilapp som hette ”kvitter”. Allt fanns där för hela världens fåglar. Fågelkarakteristiska drag, läten, habitat och utbredning. En fantastisk app som gett mästerkocken stor kunskap om fåglar och deras läten. Något som lett till en del prövningar i äktenskapet när mästerkocken i timtal övat på att imitera olika fågelläten. Lärkans drill gick väl an menade hustrun men måsarnas skrän och hönsens kacklande står jag inte ut med.
Tyvärr så hade hörselnedsättningen skapat en del problem på sista tiden för mästerkocken men genom att välja högsta volym på mobilen så kunde han ändå urskilja fågelkvittret och dess variationer. Den här dagen liksom alla andra dagar började han med bofinken. Den välkända fanfarliknande sången var trots den höga ljudvolymen knappt hörbar för mästerkocken. Men det fick duga för stunden. Snart skulle spolningen ge honom full hörsel tillbaka. För att njuta så lät han som vanligt bofinkskvittret ljuda både länge och väl.
I väntrummet rådde en viss uppståndelse. Alla kunde nu höra fågelkvitter. Läten som ornitologiprofessorn utan att ta hjälp av kikaren snabbt identifierade som bofinkssång. Nu var goda råd dyra. En fågel inne på Närhälsan innebar förödande risk för försämrad hygien och vad värre var också en stor risk för spridning av Hönssjukan enligt professorn.
Professorn tog genast befälet, mitt framför ögonen på den uniformerade amiralen, och uppmanade alla att deltaga i en fågeljakt för att säkerställa vården på Närhälsan. ”Bofinken, fringilla coelebs, är en superspridare av virus” skrek han för att överrösta fågelkvittret. ”Låt inte bofinkens trevliga läte förleda er att tro något annat”.
I samma veva kom en läkare utrusande från sitt rum med stetoskopet fladdrande runt halsen och pannlampan lysande som en stjärna samtidigt som han slet upp sin mobil och kallade på vaktstyrkan. En vaktstyrka som efter det senaste sparpaketet bestod av en deltidsarbetande pensionär i 75-årsåldern med rullator som stöd för sin muskelsvaghet. Regionens svar på kraven om ökad säkerhet för vårdpersonalen.
Jägaren och sportfiskaren Julius som var en handlingskraftig man skyndade ut till bilen där han hämtade en stor fiskhåv. När han ändå var där tog han också med några nyfångade fiskar och geväret. Man vet ju inte vad som kan hända och bofinkar är ju inte att leka med. Inte när dom blir trängda i alla fall, tänkte han. En jägare ger sig inte ut på jakt obeväpnad.
En sköterska som ville hjälpa till i fågeljakten öppnade en medhavd box och släppte ut sin katt som senare under dagen skulle till veterinären för att bli kastrerad. Den har en naturlig fallenhet för att jaga fåglar menade hon. Distriktssköterskan ville inte vara sämre och släppte ut sin fågelhund, en ”gammel dansk hönsehund” som hon olovligen smugglat in och gömt i ett behandlingsrum. En minst lika duktig fågeljägare som katten enligt all expertis.
Hells Angels medlemmen fick darrande upp mobilen och ringde efter medlemsförstärkning. En snabbt hörsammad vädjan och redan efter några minuter kom fjorton motorcykelburna HA-kompisar till Närhälsan. Alla beväpnade med basebollträn.
I korridornischen satt mästerkocken helt ovetande om uppståndelsen och fingrade på kvitterappen. Så tryckte han till på ”fiskgjusen”. Pjo, pjo, pjo lät det lite svagt i mästerkockens vaxproppade öron.
Pjo, pjo, pjo ekade det desto starkare i väntrummet och i angränsande korridorer.
”Se upp” ropade fågelprofessorn med hög röst, för att återigen övertrumfa fågelljudet. ”Vi letar nu inte bara efter en bofink utan också efter en fiskgjuse, pandion hallaetus. Var försiktiga och tänk på att skydda ögonen om ni blir attackerade. Har ni fisk med er så är det ett utmärkt lockmedel”. Plötsligt var där ett nytt ljud i lokalerna. Det lite lågmälda lätet ”hyid, hyid” från den mycket sällsynta Iberiska gransångaren ersatte fiskgjusens pjo, pjo. En fågel som hade en given plats i ”raritetskatalogen” eftersom bara fem observationer gjorts tidigare i Sverige. En fågel som entusiasterna var beredda att gå genom eld och vatten för att få skåda, åtminstone en gång i livet.
Fågelprofessorn var nu i extas. Skulle han för första gången i sitt liv få se den Iberiska gransångaren, phylloscopus ibericus. En otrolig raritet i en otrolig situation, instängd på Närhälsan i Lerum. Prognosen för en observation var god. En upplevelse som han inte kunde behålla för sig själv utan något att dela med alla fågelintresserade människor i Sverige. Han tryckte utan tvekan ner knappen ”bird alarm” på mobilen och med ljusets hastighet var alla amatörornitologer informerade om vad som hänt. Nästan lika snabbt var mer än ettusen fågelskådare på resande fot med den Iberiska gransångaren som lockande objekt och Närhälsan i Lerum som mål. En plats där fågeljakten pågick för fullt. Än så länge utan framgång.
I korridornischen satt mästerkocken och fingrade på kvitterappen. Rapphöna, hur var det nu den lät? Kieerr-ik, kieerr-ik lät det lite svagt även den här gången. Kieerr-ik, kieerr-ik ekade det mycket kraftfullt i det turbulenta väntrummet.
Trots besvikelsen över att den Iberiska gransångaren tystnade så behöll professorn ändå fattningen och återtog det självvalda befälskapet. ”Glöm inte att söka utefter golvet nu också. Vi har att göra med en rapphöna, perdix perdix,” fortsatte han samtidigt som fler än tvåhundra amatörornitologer från närområdet trängde sig förbi Närhälsans dörrvakt utan att ta på sig de obligatoriska munskydden.
Dom verkar ha mycket att göra idag tänkte mästerkocken när han såg alla som skyndade förbi i korridoren. Nåväl, själv hade han ju det lugnt och bra i sin skyddade nisch. Han hade också fått nog av rapphönan och valde i stundens ingivelse att lyssna på den fantastiska lappugglan.
Hoo, hoo ekade det ute i väntrummet. Alla stannade upp. Professorn tog på nytt till orda och kommenderade med så hög röst att till och med amiralen blev avundsjuk.
”Ta det lugnt” skrek han. ”Lappugglor, strix nebulosa, är bara farliga nära sina bon och när dom skyddar sina ungar. Fortsätt söka. Den borde vara enkel att finna på grund av sin storlek. Den gillar att sitta högt och spana”. Han hann knappt avsluta ordergivningen förrän ett helt annat fågelläte spreds i lokalen. Han trodde inte sina öron. Ja visst var det tjattret från den utrotningshotade Madagaskarbrunanden, aythya innotata. Tidigare bara funnen i en enda mindre population på Madagaskar och räddad av Världsnaturfonden från utrotning. Den hade tills nu aldrig skådats utanför Madagaskar.
Nu närvarande i Sverige – hos Närhälsan i Lerum. Skulle han rentav bli den förste svensk som kunde se den med egna ögon utanför sitt habitat. Tanken svindlade. Först den Iberiska gransångaren och nu Madagaskarbrunanden vid ett och samma tillfälle. Det svartnade för ögonen på professorn.
Vild av känslor rusade han runt i lokalerna i sin jakt på rariteternas raritet. Först in på tandläkarmottagningen där han kolliderar så illa med tandläkaren att denne satte bedövningssprutan i det egna låret och bara kunde förflytta sig med hjälp av en kontorsstol på hjul som stöd för det bedövade benet. Nästa lokal att få professorsbesök var Rehab där han skrämde livet ur två äldre damer som blev så chockerade att dom tappade balansen på gångbandet och föll så illa att dom behövde plåstras om. ”Kontakta mig om ni ser Madagaskarbrunanden” skrek han åt dom när dom fördes in för behandling.
I samma veva kom psykologen ut från sitt rum och undrade hur det var fatt med patienten, HA-medlemmen med MC-skräck som intagit fosterställning på det kalla betonggolvet samtidigt som fjorton andra tårögda Hells Angels medlemmar förtvivlat vädjade om terapi för att bota akut fågelfobi. Ja det var en röra utan like. En sköterska kom springande med en stor påse solrosfrön för att locka fram fåglarna och en läkare med specialtång försökte befria fiskaren från kroken i näsan samtidigt som fiskaren inte kunde låta bli att hysteriskt flaxa med fiskhåven.
Just då hördes återigen lätet från den Iberiska gransångaren till de nu mer än fyrahundra tillresta amatörornitologernas stora glädje.
”Pass på” ropade professorn ”han är här igen. Håll ögonen öppna”. Fiskaren som äntligen blivit kvitt sin näskrok sprang omkring och lade ut fisk i korridorerna för att locka fram fiskgjusen, kommunens hälsovårdsinspektör slet sitt hår i förtvivlan och beklagade sig inför den nyss ankomne smittskyddsläkaren som skyllde allt på politikerna som i sin tur skyllde på oppositionen. Amiralen stod i direktkontakt med flottan ifall Närhälsan önskade assistans för att fånga in sjöfågeln vilket var något som han ansåg låg inom marinens ansvarsområde.
Fågelprofessorn sprang nu snabbt längs korridoren tätt följd av en lika snabb sjuksköterska med en vaccinationsspruta mot Newcastlesjukan i högsta hugg. Till slut kastade hon sig över professorn och tryckte in sprutan i skinkan på honom. ”Så där ja – det var väl inte så farligt” sa hon. ”Försök göra det lite enklare för oss nästa gång”.
Plötsligt ringde en telefon. Kan det vara en ringduva, columba polumbus, undrade en av HA knuttarna, en nybliven amatörornitolog, lite tveksamt.
Mitt i allt kommer katten inspringande efter en tur utomhus med en talgoxe, parus major, i munnen. Men katten får snabbt mer fart i benen när den upptäcker fågelhunden som hotfullt närmar sig – ilsket morrande.
Mästerkocken reser sig ur sin nisch och undrar över varför han aldrig får behandling för sina vaxproppar utan att märka att den Iberiska gransångaren kvittrar med full styrka ur mobilen.
Väl ute i väntrummet blir han uppmärksammad av alla.
”Är det du som framkallar alla fågellätena” undrade professorn, nu blek av ilska. Fattar du vad du ställt till med.
”Va”?
”Är du döv också” fortsätter professorn?
”Va? Jag har vaxproppar så du får tala högt om du vill något”.
Professorn ryckte till sig mobilen och stängde av appen ”kvitter”. HA-medlemmen övergav sin fosterställning och försökte återvinna lite värdighet. Katten åt upp talgoxen och fågelhunden såg till att katten slapp att bli kastrerad genom att sluka katten innan någon hann ingripa, De fjorton HA-medlemmarna fick förtur till gruppterapi mot fågelfobi. Jägaren tog patronerna ur bössan och sjuksystern som ägde den uppätna katten råkade i luven på distriktssköterskan som var ägare till den glupska ”gammel dansk hönsehund”. En hund vars diet inte var begränsad till fåglar utan också omfattade däggdjur.
Amatörornitologerna krävde att mästerkocken skulle tvångsomhändertagas. Professorn var av samma uppfattning.
Trots uppståndelsen så blev mästerkocken av med vaxet i båda öronen och kunde återigen njuta för fullt av fågellätena från appen ”kvitter”. För första gången på länge med låg volym trots att han samtidigt fick fly för sitt liv förföljd av vårdpersonal från Närhälsan, fyrahundra amatörornitologer, en professor, en amiral, en fiskare, en rullatorbunden vaktmästare, en ganska mätt ”gammel dansk hönsehund” och femton HA-medlemmar. Ja det var en helt vanlig dag för mästerkocken.
Författare: Bo Augustsson
Mästerkocken i Lerum
Guds gåva till mänskligheten