S hade inte rökt på hela dagen. Det brukade inte gå så här länge innan hen tog dagens första, men paketet var tomt. Hen skulle sluta var tanken, men framåt kvällen blev det alldeles för jobbigt. Rastlösheten började ta fäste i kroppen. Och det dumma var att kiosken låg på andra sidan gatan. Det var dumt för att det var för lättillgängligt, och dumt för att det var dyrare just där än på andra ställen. S hade blivit för bekväm under hösten. Men vad skulle hen göra? Rökningen bidrog ändå till rutiner, och det var något hen behövde. Allt jobb hemifrån tärde under vissa perioder något oerhört på hens psyke. Ibland kunde det gå en halv arbetsvecka utan att hen samtalade med någon. För att vardagen skulle bli uthärdlig krävdes regelbundna handlingar. Tomma ciggpaket satte igång hjärnan.
S drog på sig den gröna regnjackan och de svarta, alldeles för låga och glatta skinnskorna och gick ut. Jodå. Det regnade fortfarande lite, men inte så farligt att hen behövde huva. Klockan var snart fem och trafiken började komma igång. Det blåste och folk på andra sidan gatan småsprang längsmed trottoaren, hoppade över vattenpölar och tryckte armarna mot kroppen.
Där går hen som jobbar deltid i kiosken. Vad heter hen nu igen? H…? Eller var det B? Det var nog B. S hade bara sett B bakom disken några gånger förut. B hade antagligen inte jobbat i kiosken så länge eftersom S var stamkund sedan fyra år, hen hade inte uppmärksammat B tidigare. Nu gick B in i kiosken. Hen skulle säkert arbeta kvällspasset. S tänkte att det var bra att B skulle jobba, så kunde de byta några formella ord i ren trevlighet. Därför lutade sig S mot byggnaden under en balkong som skydd för duggregnet, så att B hann installera sig bakom disken. Prata med B, det gjorde en på glatt humör.
S tittade på människorna som gick förbi. Det var svårt att begripa vad de tänkte på. S hade för vana att söka ögonkontakt med folk och stirra ut dem, något som inte hjälpte hen förstå mer av deras tankar. Det var snarare tvärtom. Den bekante Kommunikatören passerade. Hen stannade framför S, hälsade tillgjort och förvånat och frågade varför S stod där.
‒ Nej inget, ska in i kiosken. Vart är du på väg? sa S.
‒ Måste till jobbet igen. Glömde köra en uppdatering.
‒ Kommer du på kampanjen nästa vecka?
‒ Kampanjen?
‒ Är inte du delaktig?
‒ Vad menar du nu? Nej, nej, sa Kommunikatören och grinade med ansiktet. S kunde inte låta bli att snegla på hens tänder. Framtänderna var små och gula. Men vänta nu, fortsatte Kommunikatören, har du köpt vin till kalaset förresten? Det blev ändrade planer, jag hinner inte alltså.
‒ Jaha… Men jag ska inte dit. Bo-Eve bjöd aldrig mig. Jag umgås inte med det där sällskapet.
‒ Men hen sa att du hade hjälpt till under kampanjen och att du kunde komma. Har hen inte sagt det till dig?
S rynkade pannan och försökte minnas. Nej, vad var nu detta?
‒ Kampanjen är ju nästa vecka, sa S och tog sig för munnen.
‒ Arbetet före, sa Kommunikatören och spände blicken i S.
Å, de där förbaskade tänderna! S tänkte bara på hur oborstade de var. Vem ville kyssa den munnen?
‒ Det är väl ingen tävling heller? sa S och ställde sig upp från väggen.
‒ Jag har inte tid. Det är bara det.
‒ Hur många flaskor är det då? Vet inte om jag har råd ens. Och den där kampanjen kunde fan ha kvittat. Vad fick jag för det egentligen? Varför ska vi behöva allt det där? Kan vi inte bara ses utan anledning? Har du cigg förresten?
‒ Nej.
‒ Hälsa att jag måste ha pengar innan.
‒ Jag har inget med det där att göra. Du får ta och ringa. Jag måste iväg.
Kommunikatören vände och gick ‒ Skicka kontonumret bara, ropade hen innan hen försvann bakom gatuhörnet.
S tittade några sekunder efter Kommunikatören. Att det ska vara så svårt att reda ut små skitsaker. Var fanns smidigheten här på jorden? Irritationen började ta fäste i huvudet. Och hungern i magen. Och abstinensen överallt. Hen tog några raska steg över vägen och in i kiosken. Fan, fan. Ingen B bakom disken. Det var den fula gamla ägaren som stod där och halvt sovande tog betalt av en kund. Bo-Eve satt längst in i butiken på en vit plaststol. Hen pratade med B och lade inte märke vid S. De skrattade åt något som S inte kunde höra. Den där förbannade tv:n har de alltid på för hög volym. Och reklamkanaler. Vilken skit, vem kom på det? Nu var det S tur.
‒ Hej, sa hen. Ett paket.
S betalade och sneglade på B och Bo-Eve. De nickade till varann. Bollar de idéer? Pratar de skit? Hur i helvete känner de varann? De pratar om kampanjen. Nej, nej! Inte B i det här!
‒ S! Kom hit. Du var ju med, ropade Bo-Eve och vinkade nöjt med ena armen.
‒ I vad då?
S närmade sig tvekande och osäkert, stoppade ner ciggpaketet i ytterfickan.
‒ Kampanjen. Tala om nu. Den är ju inte radikal!
‒ Nej, alltså… S tittade på B som tittade tillbaks. Hen sänkte blicken. Det är ideal; ideologiskt. Fast jag är ju helt opartisk när det gäller det där, jag gjorde bara det praktiska.
‒ Är det politiskt? frågade B och tittade nyfiket och förväntansfullt på Bo-Eve.
‒ Visst är det det, sa Bo-Eve. Vi ska ha fest efteråt. Du får komma S, jag tänkte precis bjuda B. Kan du köpa vin förresten? Du får ju billigt. Jag tänkte fråga om det. Går det?
‒ Jo… Men jag behövet kontanter.
‒ Ingen fara. Vad är du, S?
‒ Vad jag är?
‒ Vad är du? Ja, upprepade Bo-Eve och lutade sig fram mot S. De tittade varann i ögonen. S var förbluffad av frågan.
‒ En människa…
‒ Gillar du hundar?
‒ Ja. Ganska.
‒ Anser du att en hund har samma rättigheter att leva som en människa?
‒ Ja, det tycker jag väl.
‒ Tycker du väl? Hur då?
‒ Eller ja… Rent allmänt, är det ju så.
‒ Vem bestämmer om en hund ska dö eller leva?
‒ Bestämmer… Den som äger hunden, kanske.
‒ Och vem bestämmer om en människa ska dö?
‒ Vem? En människa?
‒ Ja.
S tittade på B.
‒ Ingen, sa S och flyttade blicken till Bo-Eves ständigt intensiva.
‒ Så en hund har samma levnadsrätt som en människa och ägaren bestämmer över hunden. Och ingen har rätt över människornas liv. Känner du dig fri?
Vad i helvete var det här för utfrågning? Ciggen ligger ju i fickan. Det är bara att ta den. Pilla upp en. Men helvete, ingen eld!
‒ Har du eld? sa S och bytte helt fokus i sinnet.
‒ Nej, sa Bo-Eve och lutade sig tillbaka på stolen. B skakade på huvudet.
‒ Vänta nu…
S ville bara köpa tändare, röka och skynda sig hem. Hen tittade sig om. Butiken var tom på folk.
‒ Jag kommer gärna på festen, sa B.
Åh! Vad är det med B? Hen har något. Lugn. Tålamod. Självtrogenhet. S kände en fullkomlig likgiltighet gentemot allt annat än ciggen och B. Bo-Eve hade fel. Kampanjen handlade inte om ideal, utan om realiteten.
‒ Kan jag komma också? frågade S.
‒ Men det har jag ju redan sagt, sa Bo-Eve. Du är välkommen. Men vinet. Köper du med?
‒ Det är fel, det där med hundar, sa S och tog fram en cigg ur paketet. Hen stoppade den i munnen.
‒ Du får inte röka här inne.
‒ Jag ska snart ut. Måste ha tändare.
S skyndade till disken, ringde på bjällran och väntade på ägaren. Hen köpte en tändare och vände sig mot de andra två.
‒ Jag kommer då, fortsatte S. Jag tar med vinflaskor. Inga problem, vi löser det. Jag har lite bråttom. Det var kul att träffas. Ha det bra. Då ses vi.
Hen sprang ut. Idiot. Hen var en renodlad idiot. Det regnade och gatorna var tomma. Bara fåtalet bilar. Om det inte hade varit för en putsad betongfläck på trottoaren skulle S aldrig ha ramlat. Men nu var fläcken där och hen föll. Armbågarna smällde först mot marken, och plötsligt låg hen där på rygg med regnet smattrande i ansiktet. Ciggpaketet hade åkt ur den lösa jackfickan och låg öppnad i en vattenpöl. B och Bo-Eve hade sett alltsammans från butiksfönstret. S såg dem. Hen drog sig sakta upp på rumpan och satt där i någon blandning av paranoia och glömska. Det gjorde väldigt ont i ena armbågen. Kommunikatören dök upp bakom samma gathörn som hen försvunnit några minuter tidigare. Joggande förbi vände hen huvudet ner mot S och frågade gällt vad hen gjorde nere på backen, vartefter hen fortsatte röra sig snabbt genom regnet. S tittade skamset mot butiksfönstret igen. De stod kvar och kollade, pratade med varann och skrattade.
Skriven av Mathias Gustafsson