Min spegelbild ser ut som dig

Nu igen. Jag ser dig rakt i ögonen. Jag ser inte mycket som jag tycker om. Jag tar på dina kinder och drar ditt nylagda smink från ena sidan av ansiktet till den andra. Det blir rörigt, vilket överraskar mig. Jag trodde inte du kunde se värre ut än tidigare. Tydligen trodde jag fel. ”Skynda dig!” skriker Erik utanför dörren. ”Skynda dig!” Hans höga bankningar ekar mot rummets kala väggar. Bankningarna påminner mig om trumslag. Många ljudligt återkommande slag mot bastrumman. Bank. Hårdare bank. En svag bank. Bankandet slutar. Erik suckar högt. ”Är vi tvungna att ställa in igen?” frågar han med besviken ton. Jag vidhåller tystnaden ett tag. Tystnaden har börjat kännas behaglig. ”Ja”, viskar jag kort tillbaka. 

Hur hamnade jag här? 

Dagen var på väg mot sitt slut och jag mot min sista spelning för säsongen. Den svala kvällsvinden blåste lätt genom luften och min rock fladdrade bakom mig där jag gick. Min svarta älskade rock. Jag bar den som ingen tidigare gjort. Axlarna dragna bakåt. Huvudet högt. Stegen svepandes över gatan. ”Gå inte som en mes, mesar förtjänar stryk. Vill du ha stryk eller?” uppläxade du mig. Jag lyssnade såklart och sträckte på mig ytterligare. Gatans besökare följde min person med förundrande blickar. De var nyfikna kring vem jag var och vad jag gjorde där, men det hade de inte med att göra. Mina steg hade formats, präglats av dig.

Ett steg för dagen då jag fyllde år och mitt enda paket var en svullen rygg. 

Ett steg för din hänsynslöshet mot mamma som oskyldigt hade försökt föra dig in genom dörren och placera ditt fulla arsle i soffan. 

Ett steg för alla de oönskade drag som du likt sjukdomar smittade över till mig. Skarpa ögonbryn. Breda axlar. Stark fasad men, åh så svagt sinne. En spegelbild som hemsöker mig.

Ett steg för den dag då du dog men ändå inte lämnade mig ifred. För de viskningar, anklagelser och skrik som förföljt mitt medvetande sedan dess. De som växer sig starkare och mer hotfulla.  

”Se mig inte i ögonen” sa du hånfullt, med en aning ilska i rösten, ”Se inte någon i ögonen, din jävel. Det förtjänar du inte”. Jag såg mig omkring på gatan. Den var bred, bil-beklädd och kanterna förföljda av lyktstolpar, liksom människor. Jag kunde känna deras blickar på mig. Påträngande och dömande som små kryp med hoppet om att hitta hålen i min fasad. Letande. Jagande. Borrande. Skadliga. Krypens besvär var för gäves. Bakom fasaden skulle de aldrig komma då dess kanter var försvunna sedan länge. Jag mötte aldrig någons undrande ögon. Det förtjänade jag inte. Istället fäste jag blicken precis ovanför deras huvuden. Jag var så mycket sämre, så mycket svagare och mer patetisk, värd skit, men ändå höll jag huvudet högt. Axlarna bakåt. Ändå agerade jag som att det var dem som var småkryp eftersom det var vad du hade lärt mig, var det som du fortfarande tjatade om. ”Låtsas vara värd något ditt fula jävla kryp”.  

Den dagen hade jag i alla fall kunnat prestera, hålla fasaden uppe. Med huvudet högt och blicken högre hade jag kunnat framföra min musik. Genom att sjunga starkare, slå hårdare på trummorna och höja volymen till max hade jag lyckats överrösta dina kommentarer som sa åt mig att den var värdelös. Men inte längre. Nu ligger fasaden rasad vid mina fötter. Nu håller jag tyst. Musiken har fastnat i halsgropen, på tungan, i fingertopparna då styrkan att kämpa emot, att överrösta dig, är lika försvunnen som våran ihärdigt utvecklade fasad. Jag sjunker ihop mot en av rummets kala väggar och hör Eriks fotsteg röra sig bortåt. Då var det bara vi kvar, du och jag. Jag och du. En hemsk duo. 

Författare: Tindra