Alla visste hur du mådde. Hur ditt liv var. Jag själv orkade inte gå igenom allt längre, fick nog. Du mådde skit, visste redan allt och orkade inte gå igenom allt en gång till. Det räckte nu. Bråken, tårarna, besvikelsen. Allt. Det kunde väl börja ta slut någon gång. Vi försökte hjälpa dig på alla sätt, inte jag. Orkade inte gå igenom då du grät och grät. När skulle man veta om du ville ha hjälp eller inte, ville du läggas in på sjukhus eller ville du dö hemma? Ingen visste, för du sa inget.
Vi då, vi som bodde med dig. Hur skulle vi orka med allt. Vi hade också våra egna problem, inte bara dina. Jag, jag gav upp med skolan, vännerna var jag osäkra på, hade ingen jag litade på till 100 %. Fanns massor jag inte visste eller orkade med. Gav upp helt enkelt. Det gjorde alla, någon gång åtminstone. Nu var det min tur, att ge upp.
Du, du som läser detta. Du hade levt med honom i nästan hela ditt liv. Det hade alltid varit komplicerat, mer eller mindre. Större och större. Mer och mer. Jag förstår inte hur du orkar, jag skulle gett upp för längesen. Du älskade honom, det var väl det som gjorde att du inte lämnade. Jag såg på dig hur du gav upp ibland, jag förstår det. Du hade också problem, du orkade inte. Jobbet, familjen, fritiden, dig själv. Det var självklart, ingen brydde sig om hur du mådde. Ingen. Alla bara amen hon klarar sig, det är han som är sjuk. Jag förstår dig, nästan i alla fall. Du ville inte ha hjälp, det var vad du sa. Du behövde det, du skulle gå under annars. Försvinna, försvinna från mig.
Vi visste alla hur det skulle sluta. Jag visste allt, början till slut. Hoppades på annat än det som snurrade i min hjärna. Hoppades på det bättre men visste det sämre. När alla kom på hur det slutade så skulle det vara försent. Då var det försent.
Ville inte se dina tårar då du gråter, ville inte se hur du skäms för mig.