Att driva sig själv till vansinne. Att tänka och tänka och tänka men ändå inte kunna svara på frågan vad tänker du på? som hela världen tycks undra. Att behöva kämpa hårt för att inte lägga sig raklång på soffan och bara stirra upp i taket. Att ha en molande känsla i maggropen om att allt väldigt, väldigt snart kommer gå åt helvete. Käpprätt åt helvete. Utan att ha en aning om vad allt egentligen är, eller vad helvete innebär. Att undra om inte det där helvetet kanske är bättre ändå, vad det än må innebära, för inget kan ju vara värre än det här. Att ständigt balansera på en smal, smal lina utan att någonsin få grepp om vad som finns nedanför.
Att aldrig veta, alltid känna, fundera, tänka, undra, våndas och ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet. Tankar som snurrar runt, runt som i en sockervaddsmaskin. Hjärnan full av sockervadd. Överallt bara fluffiga, vita moln av socker och jag kommer inte fram, jag ser inte ens vart jag står, vart jag går, bara det där luddiga överallt och ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet.
Att känna sig som en bluff. Ett spel för gallerierna, ett sorgligt försök att nå fram till verkliga höjder. Den här ständiga känslan av att snart bli avslöjad. Avslöjad, avslöjad, avslöjad. Jag vill så gärna tro att Joel Alme har rätt när han säger att alla känner sig som svikare. Jag vill så gärna tro att han har rätt när han säger att det är okej. Det är okej att känna sig som en svikare. Jag vill brista i gråt, jag vill skrika av lättnad och befrielse och jag vill så jävla gärna tro att jag inte är ensam. Emellertid uppfylls önskningar väldigt sällan. Åtminstone inte mina. Jag är ensam. Ensam, naken, svag. Jag halkar runt som ett nyfött rådjur på isbanan som är livet och inget gör mig ledsnare, räddare, tröttare men jag kan inte stå vid din sida, Alme. Jag lever detta liv som världens största svikare och jag är helt ensam häruppe på tronen. Herre på täppan över sveken, lögnerna, sockervaddsmolnen. Jag är helt ensam, Alme, och det är inte okej. Det är outhärdligt. Och ändå fortsätter jag vandra helt och hållet planlöst i allt det vita, förgäves på jakt efter en stig, ett räcke, en stege, något som kan visa mig vägen. En utsträckt hand. En röst, en tröst, ett varmt bröst. En enda sekund är allt jag begär, en enda sekund av bedövning. Emellertid uppfylls önskningar sällan.
Och bland molnen finns bara jag, ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet.
Ibland överdriver jag. Melodramatisk och skämmig gör jag icke-händelser till platt mörker i desperata försök till provokation, till att beröra. Jag gör det trots att jag redan innan hoppet vet att det kommer bli magplask. Jag är oskön. Jag är patetisk och osympatisk. Jag är ett valfritt verk av Peter Birro. Ett sorgligt försök att beröra. Ibland är jag allt det där och när det händer känner jag inte igen mig själv. I min ängslighet blir jag ännu ängsligare över vad jag håller på med. Intrasslad i spindelväven av skådespel och lögner gör jag bräckliga försök att ställa allt till rätta men det är krävande. Det är krävande för det gör ont att vara intrasslad. Framförallt är det krävande för att jag vet att det aldrig någonsin kommer gå. Att ställa något till rätta kräver att man vet vad rätt är. Rätt och fel, himmel och helvete. Inget av det där känner jag till. Jag vet inte vad helvete innebär. Jag vet inte vad som är det rätta. Jag vet inte vad meningen är att jag ska göra, hur jag ska känna, agera, tycka, tänka. Jag vet inte vart jag är eller vart jag ska. Allt jag känner till är den smala, smala tråd jag balanserar på med allt det mörka, allt det tunga, de fluffiga molnen och lidandet, lidandet, lidandet.
Det händer att någon lyckas skrapa på ytan. Räffla bort ett lager av den härdade, hårda ytan. Eller åtminstone genomskåda någon av lögnerna. Det händer att jag känner mig hudlös i denna valfria någons närvaro. De sällsynta gångerna vill jag kura ihop mig till en ekorrunge och bli omhändertagen och klappad på huvudet. I sedvanlig ordning gör jag dock sällan som jag egentligen vill. Istället gör jag allt i min makt för att jaga iväg dem. Människor som ger uttryck för att vilja vara nära mig, älska mig, höra på mig. Jag jagar iväg dem med taggarna åt alla håll som på en skrämd igelkotte. Det är exakt vad jag är när sådana människor kommer för nära: vettskrämd. De som ser stråk av det fluffiga bakom det härdade. Skummet innanför chokladskalet. De kämpar trots att jag jagar. De kämpar och de frågar och de försöker, försöker, försöker. Som den svikare jag är struntar jag naturligtvis i deras tappra försök. Jag springer istället fortare. Jag jagar tills de flyr. Tills mitt territorium är tomt igen. Tills vi är återförenade igen, ensamheten och jag. Enad front. Tillsammans är vi starka. Tillsammans vaktar vi tronen som världens största svikare.
Jag drar mig för att använda ordet ångest. Jag gör det därför att ordet är så urholkat, så vardagligt. Ångest hit, ångest dit. Det betyder ingenting längre och det gör mig fruktansvärt rädd. För vad händer när språket tappar värde? När det inte längre finns verktyg till att beskriva sockervaddsmolnen? Ord är ju, hur patetiskt den än låter, mitt starkaste vapen. Det som håller mig ovanför ytan. När jag kippar efter luft, kippar jag efter formuleringar. Ord, meningar, beskrivningar, text som kan ge mig lite mer tid. Lite mer tid i den här världen. Språket är inte alltför sällan det enda som kan dra upp mig ur det kalla. Språket är det enda jag inte sviker. Det enda, bortsett från ensamheten, som sett mig fullkomligt avklädd. I textdokument är det meningslöst att ljuga. Jag klamrar mig fast i skrivandets kalla men trygga famn, där jag alltid får lov att stanna över natten. Därför gör det mig skräckslagen när ordens värde laddar ur som på ett gammalt batteri.
Jag ser på ångest som jag ser på ett femtioöresmynt jag hittar längst ner i fickan på en gammal jacka. En rest från gamla tider. En rest som väcker minnen, som jag låter vila i handflatan för en minut bara för att känna dess lilla, svala yta mot min hud. Men jag blir ju tvungen att kasta bort det tillslut. Ett mynt fattigare. Ett mynt med ett värde som en gång var dyrbart men som nu måste bort. Som bara tar plats och är onödig. Här ska rensas och städas och rentvättas. Bort med femtioöringarna och ångest. Ni betyder ingenting längre och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att städa i ordförrådet. Det är ju den garderob jag sätter mig i och gråter tyst när alla gått och lagt sig. Jag behöver ju så mycket som möjligt att vira in mig i därinne. Jag hade verkligen önskat att ångest hängde kvar på sin klibbiga galge. Jag hade önskat att det var den lilla svarta: tidlös. Emellertid uppfylls önskningar, som bekant, väldigt sällan. Så nu sitter vi här allena i mörkret. Ensamheten, jag och den klibbiga galgen.
Varför gör jag bara inte det jag borde? Varför sätter jag mig inte bara och pluggar, presterar, åstadkommer, triumferar? Jag har ju chansen. Jag har ju pennan i handen, boken uppslagen, varenda förutsättning som krävs. Ändå skiter jag i det. Det finns ingen som helst förklaring. Jag gör det bara inte. Jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag klagar oavbrutet på att jag känner mig vilsen i vuxenvärld, att jag helst av allt bara vill bli instruerad och visad exakt vad jag ska göra och ändå är det just skolan som skrämmer mig mest. Den institution som säger åt mig exakt vad som kommer hända. Konkreta instruktioner; allt jag någonsin velat ha. Men jag skiter i alltihop. Jag gömmer mig. De som säger att jag lägger för stor press på mig själv, att jag har för höga krav men faktum är att jag inte har några som helst kvar. Jag skulle kunna nöja mig med att klara mig med minsta möjliga marginal. Hur kan pressen vara för stor när jag inte åstadkommer någonting? Hade jag inte varit någon vid det här laget om jag hade något driv överhuvudtaget? Samtidigt föraktar jag detta förbannade samhälle, denna röst som säger åt oss att våra bedrifter speglar vilka vi är. Vårt driv, vår intelligens, våra sinnen.
Jag föraktar detta förbannade samhälle för att det ger löften om att lyckan kommer som ett brev på posten så länge vi är produktiva, så länge vi pluggar, jobbar, tränar, äter, sover. Ingen säger åt en att det enda som kommer som ett brev på posten när det som kallas produktivitet blir högsta prioritet, är känslan av att allt är så otroligt meningslöst. Så meningslöst att man blir alldeles kallsvettig så fort man ser en barnfamilj vid tacoshyllan på Lidl. En arbetande mamma, pappa och två friska barn. Sånt där som ger samhället handsvett av upphetsning. Är det det man försöker uppnå? Är det där man tvunget ska hamna? Jag får svindel av skräck vid tanken på att spendera fredagskvällarna i soffan framför tv:n med tacos. Jag får för fan svindel av tanken på matlåda. Att man varit duktig och skötsam och gjort extra mycket middag för att det ska räcka till nästa dag, så man slipper köpa mat i den dyra studentrestaurangen. Att duktigt och skötsamt värma sin mat i det lökiga microrummet och oja sig över Daniella som aldrig har matlåda. Hon som alltid måste köpa lunch i den dyra studentrestaurangen. Hur klarar hon sig, egentligen? Varför gör hon inte bara matlåda? Varför är hon inte duktig och skötsam? Varför, varför, varför?
Så fruktansvärt, jävla meningslöst. Vad är det vi försöker åstadkomma med dessa lådor? Vad ska det leda till? En sparad slant. Så man ska kunna sticka till Berlin andra helgen i oktober och gå på coola klubbar. Så man överhuvudtaget ska klara sig månaden ut. För att sen börja om igen. Fler matlådor. Fler medömkande blickar kastade åt Daniella. Jag vill bara skrika att sen, då? när allt det här är avklarat, kommer det kännas bättre då? Kommer duktigheten och skötsamheten i slutändan betyda någonting? Kommer vi se tillbaka på den och tänka att det var värt det? Blir vi lyckliga av att vara samhällets kelgrisar? Kommer jag vara lycklig när jag står i Lidl-butiken med mina ungar och letar efter gräddfil i kyldisken? Kommer jag någonsin vilja ha det där?
Jag blev lovad att produktivitet skulle leda till något gott. Jag väntade på att värmen skulle sprida sig i mina ådror. En gång för alla. Jag skötte mig. Jag gjorde allt de sa är rätt. Men jag hade byggt upp det hela på en bädd av lögner. Falska förhoppningar. Jag blev inte lycklig av att göra allt rätt. Jag blev ett ingenting. Det svartnar framför ögonen av panik vid tanken på att fortsätta göra rätt. Fortsätta göra matlådor, plugga, jobba, träna, äta, sova för att tillslut leva familjeliv i bostadsrätt i något tryggt medelklassområde. Avskärmad från mörkret. Instängd i mörkret. Jag vill skrika åt samhället att jag får kväljningar av göra rätt. Jag är inte lycklig när jag är produktiv. Jag blir lycklig av att dansa till tysk techno under en rosa himmel. Jag blir lycklig av droger. Jag blir lycklig av att slippa ansvar. Jag blir lycklig av sitta på en parkbänk intill Pressbyrån vid Rådmansgatan, äta kanelbulle och se på människor som passerar. Jag blir lycklig av att sova intill någon jag tycker om. Jag blir lycklig av löftet om att kunna bli riktigt ordentligt packad under helgen. Jag blir lycklig av allt, vad som helst, som får mig att glömma allt som är rätt.
Jag blir lycklig av allt som bedövar, berövar minnen och sinnen.
Lite äcklad blir man ju. Tillslut. Lite äcklad blir man över alla ”jag”. Jag, jag, jag och allt däremellan. Mina känslor, allt som är jag, allt som är mitt. Jag tänker att det är bra att jag öppnar upp och delar med mig, berättar och reflekterar. Att detta Lena Dunham-syndrom som är att bli föraktad för att bara utgå från sig själv egentligen är helt sjukt, för vem ska man annars utgå från? Vems värld, med alla dess smutsiga hörn och vassa kanter, kan man bättre än sin egen? Jag tänker att det är bra att försöka spotta ur sig åtminstone en bråkdel av leran i lungorna. Samtidigt växer avsmaken. Avsmaken för självömkandet. Avsmaken för att aldrig sätta någon annan före sig själv. Avsmaken för att aldrig ens våga bli en del av ett ”vi”. Bara jag, jag, jag och mina jävla tankar.
Men mest av allt växer avsmaken för fegheten. Hur jag ständigt mässar om att man ska ta sina problem på allvar, vilka de än är och hur jag samtidigt trivialiserar mina egna. Mitt hyckleri växer som mossa på varenda cell i min kropp. Jag vill belysa psykisk ohälsa, ojar mig och chockas och upprörs över att folk tystar ner sina mörker. Här ska minsann inte tystas ner.
Det ska finnas plats och tid för människor att få sina röster hörda. Vi ska kämpa för varandra. Jag ger skenet av att det här är min sanning. Och det är ju sant. Alla förtjänar att få sina röster hörda. Ändå försäkrar jag mig noggrant om att alla gått och lagt sig innan jag kliver in i ordförrådet och gråter ljudlöst med den klibbiga galgen tryckt mot bröstet. Jag är feg.
Så jävla feg.
Ensamheten är ett lustigt fenomen. Det är lustigt för att det saknar logik. Det saknar logik och samtidigt är det kanske det mest logiska en människa kan känna. Ensamheten får en att känna allt och ingenting. Ett mörker, ett jättehål av oändlighet och samtidigt, samtidigt varenda korn av känsla som någonsin existerat. En taggtråd kring strupen, ett fall utan slut. Kanske är det just oändligheten som är det allra värsta, snarare än fallet och taggtråden och mörkret. Oändlighetens rivsår svider mer än den vassaste av svärd. Dess strypgrepp snudd på outhärdlig. Men bara snudd på. Därför lyckas jag varje dag stiga upp ur sängen, kliva in i sfären som är verkligheten och agera människa. Vän, syster, medmänniska. Någon levande, någon ändlig. Som lever, som en dag ska dö. En pjäs i livets ekosystem. Jag lyckas stiga upp ur sängen trots strypgreppet, kliva in i sfären som är verkligheten trots att alltihop bara är skådespel. Jag andas inte. Jag dansar inte med resten av pjäserna. Jag är levande död. Oändlig. Ingen början, inget slut. Jag är bara ett fall. Ett enda långt fall in i ensamhetens svarta käft. Dess strypgrepp snudd på outhärdlig. Men bara snudd på.
Så jag kliver upp ur min grav även idag.
Min fascination för Kurt Cobain började när jag såg Nirvanas MTV Unplugged-video på Youtube. Någonting, bortsett från pubertal beundran för upprorsmakare, väcktes i mina livlösa sinnen. Jag tänkte att han förstår. Han är också fångad av ensamheten, av tillståndet som är att vandra genom livet med enbart sig själv som sällskap. Jag tänkte att han vet vad det innebär att aldrig se dagsljus. Att vandra genom livet med enbart natten som sällskap. Den oändliga, becksvarta natten.
Jag grävde i allt jag kunde hitta. Intervjuer, biografier, låtar. Jag älskade honom för att han uttryckte det jag ständigt är på jakt efter att berätta. Han använde orden som vapen. Jag älskade honom för att jag kände mig mindre ensam. Trots att han också väckte en konflikt i det allt det svarta som inom mig flyter där blod skulle ha runnit.
Vem tror man egentligen att man är, när man påstår att ingen någonsin kan förstå? Vem tror man egentligen att man är, när man menar att världen är en naiv hord av fårskallar som aldrig upplevt smärta? Denna ständiga trivialisering och smutskastning av andra. En uppfattning om att man är så speciell, så annorlunda. Min ensamhet är mörkare än din. Cobain målade upp folk som råttor i samtidens laboratorium och jag insåg att jag är exakt likadan. Kanske är det en effekt av ensamhetens strypgrepp. Detta så logiska, detta så ologiska som är att ju ensammare man känner sig, desto mer drar man sig tillbaka. Förtroendet för omvärlden kraschar i botten snabbare än någon kan föreställa sig. Jag framhållet jämt påståendet att ingen på riktigt ser skummet innanför chokladskalet men delvis har jag fel. Jag har fel. Ingen kan såklart veta exakt hur mitt fall ner i ingenting känns. Ingen kan helt och hållet krypa ner under täcket som är mitt. Emellertid är alla människor komplexa ihopsättningar med egna mörker, egna tjuvar som bultar på dörren till känslonatten.
Jag tycker att Cobain gör fel när han föraktar människor och ändå, ändå är det så fruktansvärt svårt att greppa de utsträckta händerna. Ändå, ändå är det så enkelt att bara fortsätta kura ihop sig i ensamhetens famn för den är ju så bekant nu.
Den är nästan varm.
Jag hatar inte mig själv. Jag ser inte på mig själv i spegeln och äcklas. Jag tänker inte att jag inte förtjänar att må bra, att jag är sämst, att jag inte borde finnas. Sällan tänker jag att jag borde vara mer som någon annan.
Ändå fortsätter jag känna mig som en bortglömd flaska längst ner på havsbotten.
Med drogerna öppnades nya dörrar. Nya dimensioner. Öppna armar, iskallt utanförskap. Missförstå mig inte, jag vet ingenting om missbruk. Jag har inte stått på gatan och köpt knark för mina sista pengar. Emellertid var en enda gång tillräcklig för att börja undra om man någonsin kommer kunna stå nykter på randen till äkta lycka. Vad nu äkta lycka egentligen betyder.
Det som kastar en ut i ett hav av glitter för att sedan bränna ens sinnen på bål, handlar om expansionen av känslospektrumet. Likt en gummisnodd som sträcks tills den nästan, nästan går av mitt itu. Mörkret på ena sidan, ljuset på andra. Paralyserande ångest, kortvarig eufori. Ju fler gånger jag släppt in ecstasyn för att bedöva, beröva, baka in mina sinnen i ljuvlig anestesi som för ett ögonblick känns evig, desto svårare blir det att ta sig upp. Det eviga ögonblicket blir om än kortare, det tunga block som är verkligheten tyngre. När ruset lagt sig och ensamheten återigen håller mig bakbunden kommer jag alltför ofta på mig själv med att ligga orörlig i sängen och intala mig att det här aldrig får hända igen. Jag måste acceptera att jag inte klarar av sånt här. Inte ens en bråkdel. Desperat kravlar jag mig fast vid det som tycks vara en oas i depressionens öken. Desperat dricker jag vattnet som varje gång visar sig vara gift. Smuts. Jag kan inte fortsätta utsätta mig själv för den här sortens strypgrepp. Medan ångest i dess renaste och skäraste form sprider sina bäckar i mina redan så svaga celler, lovar jag mig själv att det här är sista gången. Aldrig mer. Trots att vi vet allihop – ensamheten, jag och ångesten – att löftet ekar lika tomt som fickan på mitt bröst där hjärtat borde sitta. Där ivriga hjärtslag borde genereras. Som visar på att jag lever, jag finns, jag andas, jag är här. Jag är här i denna värld. Därför skrattar de åt mig – ensamheten och ångesten – där vi ligger tätt ihopslingrade i drogrusets kölvatten.
Snart så är jag naturligtvis där igen, på nåt dansgolv i industrilokal. I väntan på bedövningen. I hopp om att denna gång kanske den aldrig tar slut. Jag väntar på det blixtsnabba, det eviga. Lyckan som aldrig varit.
En knarkkarriär alstrar övergivenhet av det enkla skäl att det ligger till grund för ytterligare ett hemligt kapitel i boken som är min. Ett kapitel jag bara kan dela med en handfull andra, ett kapitel långt ifrån alla överhuvudtaget kan förstå sig på. Jag bygger ut min identitet och bakar in den längst upp i skyskrapan som är knark. Längst ner på botten, i nykterhetens lortiga entré, gör jag klumpiga försök att bygga en hygglig tillvaro. Jag försöker verkligen. Emellertid är det svårt att inte snegla på hissen. Det är svårt att inte ställa sig som Askungen i fönsteröppningen och undra att vad är väl en kväll på takvåningen? Vad är väl en kväll hög som ett hus på dansgolv i industrilokal? Hur kul är det egentligen att komma till en punkt då man är helt och hållet väck – i den behagligt svala skuggan av verkligheten?
Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt, och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles…
Jag har aldrig haft ett förhållande. Aldrig har jag älskat, aldrig har jag blivit älskad. Det är åtminstone vad jag depressionens noppiga filt får mig att tro – trots att jag vet innerst inne att det inte är ett dugg sant. Jag har massor att ge. Massor att få. Jag är bara, i sedvanlig ordning, så ängslig att allt det där studsar rakt emot mig och iväg bort som en studsboll mot plexiglas. Jag är så ängslig, så bräcklig, så klen. Som ett gråtfärdigt barn på kanten till simbassängen där alla andra barn redan befinner sig. De ropar på mig. De ropar mitt namn och de sträcker ut sina händer. Men jag kan bara inte. Jag stirrar ner i det bottenlösa blå och jag tänker att det kommer kännas bättre. När man väl hoppat i och simmar upp till ytan, känns alltihop bättre.
Men jag kan inte. Jag kan inte simma. Jag vågar inte. Jag har glömt hur man gör. Jag har glömt hur man simmar och det är kallt. Så jag står kvar på kanten och ser de försvinna – de som mig älskat. De som sträckt ut sina händer. Jag ser efter dem och jag vill vråla att jag har kärlek att ge, att jag vill så gärna bara vara däri men att jag ju glömt hur man simmar.
Jag har kärlek att ge men jag minns inte hur man älskar.
Tanken är att man ska släppa in varandra. Att den man väljer till sin ska bjudas in och visas
runt i det vardagsrum som är mitt. Alla lortiga hörn, alla kanter på alla ramar på alla väggar där jaget finns uppsatt, utsmetat. Denna någon ska få kliva in över tröskeln, in till den där skyskrapan. Jag tänker att jag aldrig någonsin hade velat bjuda in någon i skyskrapan som är min. Aldrig någonsin vill jag utsätta någon för ens en bråkdel av den obarmhärtiga kniv som ständigt hålls mot min strupe. Jag tänker att om jag skulle öppna upp mig för någon hade det enbart inneburit att jag stryker knivens vassa egg mot dennes hud. Jag skulle stycka upp sår och hälla i mitt mörker. Och inte ens då är det säkert att jag skulle uppleva att de förstår.
Jag tänker att jag inte vågar bjuda in någon till mina sinnen för att jag knappt orkar vara där själv.
Ungefär en gång i timmen kommer impulsen. Den här vågen av röster som säger åt mig att skita i allt. Ge upp! Spring! Bara ge dig iväg och kom aldrig tillbaka. Jag leker med tanken på att hoppa av på nån obskyr liten håla varje gång jag tar tåget mellan Göteborg och Stockholm. Laxå passerar med dess gröna ängar och ekande tomma gator. Kanske skulle jag känna mig mindre tom på gatorna i Laxå? Kanske skapas den där pyttelilla kontrasten jag letat efter så länge – den som visar på att detta är tomhet, Alice, gatorna här är tomhet på riktigt. Det du bär på är så mycket mer. Titta! Känn efter! Det finns någon i dig. Den finns liv, lust, driv, tankar, känslor som räknas. Eller hur?
Jag tänker att det skulle vara att ge upp och på samma gång allt annat än just det. Det skulle vara att hålla mig själv om ryggen. För vad i helvete tjänar det egentligen till att fortsätta på det här sättet? Att leva resten av livet i ängslig väntan på nästa impuls som måste kvävas?
Tåget rullar ut från Laxås perrong. Jag sitter kvar. I ängslig väntan på nästa impuls, nästa block av brännande tårar, nästa öronbedövande skrik i örat. Skit i allt! Du klarar inte mer! Du orkar inte mer. Vad håller du på med? Jag sitter kvar och jag väntar på allt det där som till varje pris måste kvävas. Jag är inte ens säker på vad som ingår längre men jag är rädd, så väldigt rädd att det sockervaddsmoln som är jag är på väg att flyta ihop med impulsen, skriken, tårarna.
Allt det där som till varje pris måste kvävas.
Hur djupa dalar jag än upplevt har döden aldrig varit ett alternativ. Aldrig har jag tänkt att den trots allt finns där, som ännu en av alla utsträckta händer. Som vill mig väl. Aldrig har jag tänkt att dess mjuka handflata kanske skulle kännas bra mot min.
Jag vill inte dö. Det är därför all min vakna tid ägnas åt att försöka överleva. Hade jag någon fått träffa Gud är det om just detta jag hade frågat: är det meningen att det ska kännas såhär? Handlar detta obarmhärtiga jippo i grund och botten bara om att överleva? När ska man få leva?
Det är mina frågor till Gud och därför har jag börjat fundera på döden. Jag kan inte längre säga att jag inte vill dö. Det enda jag kan säga med all säkerhet är att jag vill leva. Utifrån det jag fått se, höra, känna hittills verkar det inte gå hand i hand. Det enda jag fått smaka på med en konjaks ilskna beskhet är överlevnad och den kan jag enkelt vara utan.
2013 tog jag studenten. Den så kallade frihet som uppstår när man plötsligt får bestämma allt själv är på många sätt värre än den plats man suttit fastkedjad på sen första klass. Med friheten
kommer ansvar. Här är ditt liv och ingen annan än du är ansvarig. Inte staten, inte mamma och pappa, ingen annan än du och dina studsbollar till tankar. Plötsligt stod man med studentmössa i hand, hjärtat i halsgropen och ett hav av utmaningar framför sig. Drömmar. Möjligheter.
Skräck.
Jag sitter på golvet. Beniga knän mot dammigt golv, taniga armar om mager överkropp. Pannan mot det barnsliga överkast jag kommit att älska. Jag sitter böjd över sängen, böjd över bottenlöst mörker. Ett mörker jag ständigt riskerar att falla rakt in i. Som om livet är en smal hängbro över det där bottenlösa, en bro jag gång på gång tvingas korsa. Virket under mina fötter tynar bort alltmer och jag börjar tvivla på att jag klarar fler marscher till andra sidan. Fler balansgångar. Jag ser ner i mörkret och jag tänker att kanske är det bättre därnere, kanske är det meningen att jag ska hoppa. För vem bestämmer egentligen reglerna? Vad är det Rätta? Jag ser ner i mörkret och jag tänker att om det Rätta är att fortsätta traggla sig fram på plankjäveln som är livet så är sannolikheten stor att jag tackar för mig och lämnar plats åt andra lindansöser. Någon som kanske inte är lika höjdrädd och mörkrädd och darrig. Någon som kanske uppskattar detta luddiga fenomen Existensen faktiskt är.
Jag sitter på golvet. Jag tänker på det Rätta och Existensen och hängbron. Vaggar långsamt fram och tillbaka till tonerna av sitt dämpade hulkande. Ansiktet i överkastet, snart helt neddränkt av tårar. Jag gråter som en nyfött barn och jag tänker på Födelsen och ännu lite till på Existensen. Mörkret ropar på mig där nerifrån, dess smala fingrar kryper sakta uppför ryggraden. Masserar mig med fingertopparna, stryker naglarna mot min krökta rygg. Räknar knotorna. Om man inte passar sig jävligt noga faller man dit, det är jag smärtsamt medveten om, men det är inte lätt att stå emot. För även om det där mörkret innebär paralyserande skräck, skvallrar det oändliga fallet också om något jag alltid har drömt om. Något hon ständigt önskar att hon kunde få bäddas in i, något som med all säkerhet skulle ta hand om mig.
Maktlösheten.
Är det egentligen inte alla människors dröm att vara totalt maktlösa? Att slippa bestämma. Slippa välja, slippa jobba, slippa se och höra och agera. Den icke-Existens som ju i själva verket är den optimala Existensen. Min våtaste dröm är att bara kunna lägga sig raklång på marken och bli omhändertagen av maktlöshetens fluffiga värld. Jag vill inte dö. Jag vill inte upphöra. Jag vill bara slippa ansvaret och det tunga, jävla cementblock som är verkligheten.
En promenad på en sandstrand. En promenad med kritvit sand mellan tårna, bland palmträd och enstaka, förbisvischande bilar. Solen i ögonen. Jag har kommit på att det är exakt så livet känns. Att allt det där får plats på hängbron över mörkret. Jag ser ju att den finns där, jag ser ju att folk bor i husen längs stentrottoaren, att de lever och arbetar i bungalows och butiker. Livet kan vara en enda stor, jävla fest men vad folk måste inse är att jag är jagad. Förr i tiden var det mycket värre. Då behövde jag springa sitt allra snabbaste jämt för att hinna undan. Det är mycket bättre nu. Jag kan stundtals njuta av kittlande solstrålar, gå långsamt i den mjuka sanden. Det är mycket bättre nu men faktum kvarstår: jag är jagad. Hotet om tsunamin sitter inpräglad i benmärgen. Om jag är på våghalsigt humör och saktar ner, bara lite grann, kan jag känna dess starka doft sticka i näsborrarna. Ho har provat olika taktiker. Provat att springa sitt allra snabbaste, provat att gömma sig, att gå i en annan riktning. Det spelar ingen roll. Tsunamin kommer ikapp. Hon har lärt sig nu och i ärlighetens namn stör det henne inte lika mycket längre som förut. Problemet är bara att hon ju aldrig, någonsin får stanna. Och det är väl okej? Det finns väl massa folk som lider långt mycket mer på sina egna broar därute?
För visst upplever fler livet som jagad på en strand?
Det var värre förr. Det var det verkligen. Flykten höll på att ta kål på henne. Hon vadade genom verkligheten ständigt med andan i halsen. Nu går det långsammare. Hon hinner vinka till personalen på hotellen, till tanterna utanför livsmedelsbutiker, till barn och deras föräldrar. Men det är underligt, ändå. Underligt att hon ändå känner sig instängd. Alla vinkar och tjoar och ropar hennes namn men hon känner sig helt ensam, där hon går på en strand lika naken som hon själv. Kanske beror det på att den nya, långsamma promenadtakten öppnat upp för en massa tid. En swimmingpool av tid hon kastats ner i med huvudet före. Utan förberedelse eller planering. Inte ens förvarning kunde livet bjussa på. Det trodde kanske att det gjorde henne en tjänst genom att sakta ner tsunamin där bakom. Det tyckte att hon hade sprungit färdigt nu.
Men tid är som bekant en riktigt lurig jävel. Hal och blank som en ål. Ringlande mellan våra fötter. Knappt har vi hunnit reflektera över dess position innan den försvunnit förbi och tagit sommaren med sig. Slingrar, åmar och kråmar sig kring Existensen. När tsunamin bromsade in var det som om livet dränkte henne i de där ålarna. Plötsligt fanns de överallt. Plötsligt skulle jag, utan någon som helst vägledning, hitta fram bland de där obehagliga kreationerna. Och det förstår väl vem som helst att det kommer sluta illa. Jag kan inte hantera tid. Jag kunde knappt hantera den lilla tid hon hade under sin springera. Att ha sådär mycket tid ålande kring sig kunde inte annat än att sluta i totalhaveri.
Min mamma brukar alltid ta upp det. ”Du ska inte fundera så mycket, älskling, vad tänker du på hela tiden? Man ska inte oroa sig så mycket, vet du. Det finns ju så mycket bättre saker att göra här i livet!”
Som vadå? vill jag alltid vråla då. Exakt vad är det meningen att man ska göra med all sin förbannade tid? Jag är genuint nyfiken. Öppen för förslag. Men det är ju ingen som träder fram ur skuggorna och berättar att exakt såhär ska du gå igenom åljävlarna för att komma fram helskinnad. Istället fortsätter jag att bara tänka. I timtal kan jag sitta i min lilla soffa, i min lilla lägenhet och bara tänka. Tänka på allt möjligt. Det är i den lilla soffan jag bland annat ställde sig frågan om vad som egentligen händer om man blir tagen av den där tsunamin. Hela mitt liv har jag aktat mig för att falla av hängbron, aktat mig för att bli slukad av jättevågen. Men vad är det som är så illa med det mörkret, egentligen? Vad gömmer sig i det där stora, blå havet? När man var liten och lekte jage och blev tagen, så fick man jaga andra. I hemlighet älskade jag alltid att bli tagen. Kanske kände jag på mig redan då att jag skulle komma att ägna resten av mitt liv åt att springa. Jagad.
Vad skulle hända om jag blev tagen nu?