Om att börja åttan

Ibland frågar mina klasskompisar hur jag mår egentligen, jag har aldrig ett bra svar på frågan. Jag mår ju bra innerst inne men jag visar det inte… tycker dom. Jag gillar inte att vara bland folk så skolan är ett jobbigt ställe för mig. Jag får ofta jobba i grupprum för att undvika personer, men jag klagar inte, inte alls, inte alls. I mitt älskade grupprum jobbar jag med det som resten av klassen också jobbar med bara att jag är själv, helt själv, helt ensam, ingen är utanför och stör, ingen är runt mig och stör, ingen är ens i närheten. Jag har bara en kompis på skolan, Sandra. Hon bor på samma gata som min familj så vi har varit vänner länge. När vi var små brukade jag alltid springa över till henne för att leka med hennes dockor, det var det roligaste jag visste. Man kan vara sig själv på ett helt annat sätt än vad man kan vara i skolan, i skolan kan man förfan inte ens ha vilka kläder man vill.

Jag är den som är annorlunda i skolan, det kanske ni har märkt. Ibland har jag haft kjol i skolan, men då gick jag i “andra klassen” som jag kallar den, klassen från förskoleklass (nollan) till sexan, de retades inte lika mycket, de respekterade mig. I högstadiet retas alla, du kan skänka 500 miljoner till välgörenhet och det kommer ändå finnas folk som retar dig. Mitt mål med min skolgång är inte att få såna skyhöga betyg som alla tjejer, mitt mål är inte heller att vara ihågkommen som den med häng ner till Ystad (som alla killar), jag vill vara ihågkommen för att jag gjorde skillnad, den som bröt normer och levde sitt bästa liv. Det kanske låter klyschigt men det är så. Jag ska bara vara mig själv, så som jag alltid varit, så ska jag vara genom hela högstadiet. För vad kan det bli för större skillnad, jag har överlevt mellan- och lågstadiet.

Just nu går jag i sjuan, men det är mars så snart går jag inte i sjuan längre. I åttan har min mentor lovat mig att jag får byta klass, jag får välja vilken sjua jag vill, på hela skolan. Jag vet redan vilken klass jag ska välja, 7A, fast det blir ju 8A. Sandra går i 8.. 7A. Det går dessutom bättre elever i 7A, 7A har även en bättre mentor. Hon heter Åsa, hon verkar helt perfekt för mig. Min nuvarande mentor Daniel är inte riktigt lika perfekt för mig. Han är lite.. speciell, han är lite.. flummig typ, det är svårt att beskriva Daniel för någon som inte träffat honom, man måste ha träffat Daniel för att förstå vem och hur han är. Daniel är dock den som fått mig att byta klass, om jag ska vara ärlig tycker inte jag att Daniel är en dålig lärare, men jag vet att många tycker han är lite konstig. 

Anledningen till att jag ska byta klass är många, de två största är dels att jag har fler vänner i andra klasser och att jag är osams med många av våra lärare. Den värsta så kallade incidenten var när jag skrev “Alla på denna skola är homofober” med en spritpenna på dörren in till vårt klassrum. När läraren frågade om någon ”här inne” hade skrivit det ställde jag mig mig gladeligen upp och sa “Förlåt, fröken, det var jag, det var inget illa menat i meddelandet, bara att alla här inne kan dra åt helvete och börja respektera folk för de de är”, jag gick ut ur klassrummet och läraren sprang efter mig i korridoren. Visst, hon var kanske lite arg på mig men jag tycker det är värt det. Det ska bli jävligt skönt att börja åttan, det ska bli jävligt skönt att byta klass.

Författare: Troy Vivungi