Bollen susar i vinden innan den skruvas in i krysset på det slitna fotbollsmålet.
– Du har så jävla mycket tur, Dejan! Hojtar Kasper ifrån andra sidan plan.
– Bara skills! Jag har ju en guldfot. Svarar Dejan kaxigt och skrattar för sig själv.
De spelar alltid fotboll, och nu när det är sommarlov håller de inte på med något annat. På en liten sketen gräsplan i Skärholmen. Målen är slitna och gräset är av dålig kvalité, gamla flaskor och burkar ligger utspridda runtom. Alla ungar i trakten är där och spelar, de som inte är där håller oftast på med kriminalitet.
Förorten är nästan det enda Dejan sett i Stockholm, han är uppvuxen i det gråa betongsamhället. Hans föräldrar kom till Sverige från Serbien på 90-talet, Dejan var inte född då, han har svart välklippt hår med snedlugg som pryder huvudet, hans mamma är frisör. Ett par stora hasselnötsbruna ögon sticker fram ur skallen. Familjen är liten, Dejan är det enda barnet. Kriget Dejans familj flytt från har gett dem minnen de aldrig kommer att glömma. Mormor, Ivanka blev brutalt mördad av Sloveniska soldater. De pratar aldrig om det och på nätterna skriker hans mamma som att hon återupplevde hemskheterna igen, som att hon blev jagad och sprang för livet. Det är det mest skrämmande Dejan vet om. Han är nyfiken på allt som hände i Serbien, men han vågar inte fråga.
Såklart har han många vänner, men den han hänger mest med är Kasper.
Kasper är sorgsen, man kan se det i hans mörkgröna ögon. I skolan, hemma, ute, på stan, vart han är blir han slagen eller mobbad. Värst är Kaspers pappa. Han har en ordentlig ölmage som putar ut så att byxorna nästan spricker. Frisyren är hackig och ojämn, han rakar bara av håret med en slö rakapparat. Ansiktet är prydd med en massa ärr som han fått ifrån slagsmål. När Kasper kommer hem, så river han bara upp bältet och slår tills svetten pärlas i hans rynkiga panna. Han heter Göran, Göran Rosendahl. Oftast är han ute och slåss på fyllan och muckar bråk med mycket yngre personer. Allt var bättre när hans mamma fanns. Då blev Kasper aldrig slagen och Göran var hur bra farsa som helst. Men allt förändrades när Kaspers mamma dog i cancer.
Solen gassar i den heta sommarluften. Bara Dejan och Kasper är på fotbollsplan idag, annars brukar det krylla med folk där.
– Jag måste vila, det är varmt som fan! Säger Dejan och lutar sig mot en björk medan han dricker vatten ur sin vattenflaska.
Kasper står kvar och övar skott på den tomma målburen. Vinden som blåser i trädens löv och ljudet av bollen som träffar nätet gör Dejan avslappnad och lugn. Han sätter sig ner och blundar. Sedan tar han upp mobilen, sätter i hörlurarna och börjar lyssna på musik.
Det är The Doors, Dejans favoritband. Doften av träd och mogna smultron ligger som en dimma i luften. Ögonlocken stängs sakta och han somnar.
– Vakna! Det spöregnar! Säger Kasper medan han skakar på Dejan.
Dejan vaknar upp, han är dyngsur och regnet piskar ner i marken. Betongen är gråare än vanligt men gräset och växterna är lysande smaragdgröna. Han reser sig upp och är helt lerig över hela ryggen och lite på benen. En vass vind blåser in och drar regnet med sig. Åskan mullrar ovanför dem.
– Vi måste dra någonstans och ta skydd! Ropar Dejan för att överrösta regnets smattrande och åskans dundrande.
De springer så gyttjan stänker deras kläder. En liten nerförsbacke är framför dem. För att ta sig ut på asfalten måste de springa ner, det är halt, mycket halt.
– Äh, så halt kan det inte vara. Säger Dejan kaxigt och just när han sätter ner foten i leran halkar han.
Dejan faller baklänges och flyger upp en bra bit i luften. Med en duns slår han i marken, man hör på ljudet av smällen att killen tappade andan.
– Shit! Gick det bra? Frågar Kasper och drar upp honom ur leran.
– Det är lugnt, men jag har skit över hela tröjan och byxorna. Svarar han och tittar på sina byxor som är leriga.
Regnet fortsätter att piska ner.
– Vi går in och värmer oss i den där trappuppgången. Föreslår Dejan.
Vattendropparna singlar långsamt ner ifrån glasrutan som är på dörren, Dejan tittar ut. Det känns som att ovädret aldrig kommer sluta. Han gillar ljudet av regn som smattrar mot taket och dundrande åska. Oset av mat ligger i hela byggnaden.
– Vad ska du göra ikväll då?
Just när frågan lämnar Kaspers mun hör de en smäll. Blodskvätt täcker glasrutan.
– Såg du vad som hände? Frågar Dejan.
Som svar får han ett nervöst nekande ifrån Kasper. Nyfiket kikar de ut från rutan, Dejans ögon fylls med skräck. Ett avhugget huvud ligger på asfalten i en stor röd cirkel. Huvudet ser ut att ha blivit avslitet från kroppen. Ansiktets mun är vidöppen, huden är vitblå och ögonen som förstenade.
En blixt slår kraftigt ner och ger ett ljusblått streck på den gråa himmelen.
– Ska vi ringa polisen? Har du mobilen på dig? Frågar Kasper oroligt.
Dejan känner efter i fickan.
– Balle! Den är hemma. Vi får väl kuta hem och ringa snuten.
– Ingen kommer tro på oss.
– Jag vet… Kolla! Dejan pekar ut.
En lång skugga står vid andra sidan vägen och verkar titta mot Dejan och Kasper. Efter några sekunder så försvinner den. De tittar på varandra en stund, svetten glänser i Dejans panna. Sedan skriker de för full hals, öppnar den nedskvätta dörren och springer ut i sommarkvällen.
Dejan vrider sig i sängen, han kan inte få bort den konstiga kvällens händelser. Tankarna bubblar och puttrar som i en gryta. Går det en mördare lös? Eller var det en trafikolycka? Nu är klockan 3 på natten, solen har börjat titta upp ur en rödsprängd himmel. Det är för sent för att lägga sig. Han drar fram laptopen och ställer den på skrivbordet bredvid en drös med colaburkar. Sedan börjar sökandet.
”Mördare i Skärholmen.”, ”Dödsolyckor.” och ”Seriemördare i Stockholm” är några av sökorden.
Dejan hittar ingenting som matchar det dem såg. En djup suck landar mot dator skärmen när plötsligt en annons dyker upp. En blinkande ruta med en röd text där det står ”www.swedishmonsterhunterx.se”
– Jag får snacka med Kasper om det. Tänker Dejan för sig själv och sparar Oscar ”Monsterjägaren” Nilssons mailadress.
Skrammel hörs ifrån köket. Dörren gnisslar högt när han öppnar och går ut till köket. Det är hans föräldrar som gör frukost. Lite regn börjar smattra på taket.
– God morgon! Vill du ha lite pannkakor? Frågar Dejans mamma med en snäll röst.
– Ja, tack. Mumlar han trött.
Just när han sätter sig ned hörs ett pling från dörrklockan.
– Jag tar det!
Småspringandes kommer Dejan fram till dörren och försöker öppna. Dörren brukar krångla, ibland tar det hur lång tid som helst att få upp den. Något med låset som verkar vara fel. Men efter en lång tids bankande och knuffandes så får han upp dörren. Det är Kasper som står där andfådd med svett i pannan och skräckfyllda ögon. Håret står åt alla håll och skorna är leriga.
– Kom! Väser han ur sig och drar ut Dejan från den pannkaksosande lägenheten.
– Vad är det? Frågar Dejan helt ovetande.
– En till har blivit dödad, en liten unge… Mitt framför ögonen på mig! Jag kunde inte göra något, det smällde till sen låg det blod och kroppsdelar överallt!
– Vart?
– Jag var på väg till Ica för att köpa något att äta till frukost. Sen såg jag en liten pojke, kanske 3 år, springa till baksidan av ett hus några meter ifrån mig. En smäll hördes och blod skvättes tillsammans med en arm och ett ben flygandes i luften. Jag skrek och sprang till dig.
Hjärtat dunkar snabbare och snabbare inuti Dejans bröstkorg.
– Varför ringde du inte polisen?
– Farsan skulle slå mig blodig om han visste att jag hade något med snuten och göra! Fan, är det en seriemördare som går lös eller?
– Det här kanske låter löjligt, men…
– Vad? Frågar Kasper och blir nyfiken.
– Jag tror att det är något slags monster som går runt och dödar folk hejvilt.
– På riktigt?
– Morden är snabba, pang, det smäller, offret dör och kroppsdelar flyger åt alla håll. Knappast en människa som kan göra något sådant. Och vi såg en jättelång skugga efter första gången, finns inte så många människor som är 3 meter långa.
– Hmm, nu när du säger det så. Men ingen polis kommer tro på att ett ”monster” går fritt.
– Näej. Men Oscar Nilsson kommer tro på det.
– Vem är det? En Astrid Lindgren figur? Säger Kasper och brer ett leende på sitt ansikte.
– En professionell monsterjägare. Vi mailar honom, så kanske han kan hjälpa oss.
På kvällen skickar Dejan och Kasper ett email till Oscar och berättar om situationen. De beskriver morden och ger honom Dejans adress. Några dagar senare får de svar, monsterjägaren sitter på tåget till Stockholm och kommer fram sent på kvällen.
En blodröd sol sjunker ner i himmelen, fåglarnas kvitter saktar ner, vinden blåser och värmen har ännu inte förgiftats med nattens kyla. Dejans föräldrar är i Serbien och hälsar på släkten och kommer tillbaka om en vecka. Egentligen skulle Dejan sova hos sina kusiner i Västerås, men det har han skitit i eftersom viktigare saker kommer att hända. Killarna (Dejan och Kasper) sitter i vardagsrummet och tittar på The Simpsons med högvolym och med varsin flottig kebabpizza framför sig. På bordet är det fullt med läsk, chips och filmfodral. Under all röra ligger en tidning med rubriken: ”Mystiska mord i Skärholmen.” Pling! Ljudet ekar tungt i lägenheten. Dörren gnisslar lite när Dejan öppnar. En rätt så kort, rödhårig snubbe med ett par rejäla hipster-brillor och en mustasch står i dörröppningen. Hans väska hänger tungt på axlarna.
– Hallå! Oscar Nilsson här, det ska bli trevligt att få jobba med er och ytterligare utveckla min karriär som monsterjägare som det så heter i folkmun. Säger han på en grov och grötig skånsk dialekt samtidigt som han sträcker ut handen.
Dejan skakar hand med ett funderande ansiktsuttryck.
– Får man stiga på? Frågar han och rätar till sin mossgröna fluga.
– Javisst, kom in. Vi käkar lite pizza här.
– Nämen vad trevligt! Utbrister Oscar och hugger en pizzaslice av Kasper som just satt sig ner.
– Jag ska visa vad jag tagit med mig för grejer inför det första momentet inom monsterjagande. Priset tar vi efter själva alltihopa.
– Vad finns det för moment? Frågar Kasper.
– Första momentet: Ta reda på vad för monster man har att göra med. Andra momentet: Hitta jäveln. Tredje momentet: Förinta jäveln. Ganska lätta saker för de som har lite erfarenhet.
– Vad är det värsta fall du varit med om? Frågar Dejan.
– Det vet jag faktiskt inte. Har varit med om många otäcka saker.
Han ställer sin väska i hallen och gäspar högt samtidigt som han sträcker på sin kortväxta kropp.
– Är det lugnt om jag sover i soffan? Har suttit på ett tåg i fyra timmar.
– Ja det är okej. Mina föräldrar är bortresta i en vecka.
– Bra, jag väcker er tidigt imorgon.
Kasper och Oscar sover djupt och tungt, inte Dejan, han tänker på vad som ska hända och om allt skiter sig eller om det inte finns något ”monster”. Äh, nu jävlar! Kl 6 på morgonen stiger dem upp.
Den sista kameran är färdig installerad. Kameran ligger uppe på bibliotekets tak. Det är en bra utsikt över centrum och i perfekt höjd. Några andra kameror ligger utspridda i orten, vid polisstationen, Ica, Kaspers lägenhet och en vid fotbollsplanen. Varje timme tar de ett kort och skickar till Oscars dator som han satt upp i Dejans rum.
En gyllene flaska apelsinjuice gömmer sig i skuggan från ett mjölkpaket. Dejan tar juicen och halsar. Hans svarta hår sticker rufsigt upp och ser ut som en rädd igelkott. Klockan är 4 på eftermiddagen. Ingen av dem hann se något från bilderna, fast de satt uppe till fyra på natten och ugglade. Dejan sparkar pizzakartonger och burkar ur sin väg fram till datorn på sitt rum. Han betraktar varje bild noga, med ansiktet nästan inne i skärmen för att se om han hittar något. Inte en enda bild är det något på. Han lutar sig tillbaka i datorstolen och suckar så djupt att ett godispapper på skrivbordet singlar ner till golvet. Fan, han har lockat hit en monsterjägare med en ironisk mustasch från Malmö för ingenting. Plus att detta kalas kommer att kosta pengar som fan. Medan Dejan grubblar i sitt hörn hörs högljudda snarkningar ifrån vardagsrummet. Han tittar ner i golvet. Han har begått ett ordentligt misstag. Blicken återvänder till skärmen och han ser en ny bild. Vänta, det är något på bilden, något konstigt. Bilden är tagen ifrån biblioteket, man ser hela centrum, en marknad och en lekpark, på trottoaren springer ett stort ting. Lång och nästan hel svart. Ansiktet ser man inte så bra men en grön ilsken ton skymtas under vad som ser ut att vara en luva. Ett huvud utan kropp vilar i greppet på varelsen, blodfläckar ligger som ett spår. Dejan rusar ut i vardagsrummet.
– Kom och kolla!
De två sjusovarna flyger ur sina madrasser så täcken och kuddar flyger åt alla världens håll, häpna tittar de på den lysande datorskärmen. Med vidöppen mun sätter Oscar på sig glasögonen och rättar till dem lite slarvigt.
– Pågar, dra mig baklänges till helvetet!
Han springer ut till hallen och hämtar sin väska och ställer den på skrivbordet. Alldeles svettig tittar han på bilden och bläddrar sökandes i en stor vinröd bok. Han vänder och vänder blad, går fram och tillbaka i de redan gulnade och slitna sidorna. Längst ner i det vänstra hörnet på boken står ett namn. Roland Gjutenberg. Det verkar vara författaren av boken, Dejan kan knappt hålla inne sitt skratt över det lustiga namnet. Låter som någon jävla dansbands basist. Precis när minutvisaren slår på halv 5 så stannar Oscar i boken. Tiden står stilla, allt är tyst, knäpptyst.
– Vad i helvete har jag gett mig in på… Grumlar Oscar.
Nyfiken som Kasper alltid är så spottar han ut en fråga.
– Vad är det?
Det är tyst en stund. Tallen, som står en bit utanför fönstret, vajar sakta och lugnt i den kylande vinden.
– Pågar, vi har att göra med en Gobron. Yrkesmördare knutna till Herr Satan. Jag har aldrig sett någon sådan förut. Det står inte så mycket i boken förutom att det är helt jävla omöjligt att försvara sig mot en sådan varelse. Enligt boken så sliter de av huvudet på sina byten och ger dem till Djävulen. De dödar alla som inte har gjort något ondskefullt. Jag har hört så många historier om detta fanskap! Åh, helvete! Ska jag skjuta er båda med ett hagelgevär så den inte vill ha mig?
De skakar på huvudet med ögon stora som tefat, gråtet sitter i halsen på Kasper.
– Inte ens Roland Gjutenberg har dödat någon Gobron. Ingen har.
En blixt slår ned i tallen och en enorm låga av gulröd dansande eld flammar upp. Åskan mullrar som ljudet av ett smattrande krigsfält, regnet pyr ner men släcker inte det stora monstret till eld. En till slår ned vid en björk lite längre bort och ger ett högt sprakande öronbedövande ljud och fler flammor växer fram. Sakta, sakta sträcker han ner sin bleka hand i väskan och drar fram det. Ett avsågat hagelgevär. Det kan blåsa av skallen på vem som helst bara man är lite oförsiktig på avtryckaren. En patron åker in. Tårarna rinner ner från deras båda kinder. Klick! En till röd och gyllene patron är i, sedan åker pipan ner mot Dejans huvud. Oscar skakar lite på handen. Viskandes och gråtandes ber Dejan en bön och hoppas på ett mirakel. Kasper blundar hårt. Med svett glänsandes i pannan drar han fram och tillbaka pumprepetern på geväret med fortsatt sikte på Dejans skalle.
Klockans tick ekar i bakgrunden. Tick, tack, tick, tack, tick, tack.
Ett vrål kommer ut från hans mun och gevärets pipa riktas istället under hans egna haka. Ett litet pet på avtryckaren gör så att ett enorm smäll knallar till i rummet. Skallen exploderar i ett rött otrevligt fyrverkeri. Utomhus sprider sig elden något fruktansvärt några byggnader håller på att slukas av lågorna. En chockerad Dejan tittar sig omkring i sitt rum. Hela rummet är nymålat i en röd ladugårdsaktig färg. Mörkröd sörja med en hel del klumpar rinner sakta ner från väggar, tak, fönster och datorskärm. Och Oscars huvudlösa kropp ger en ordentliga kväljningar. Några enstaka bitar av huvudet kan skymtas men de ligger under ett sådant tjockt lager av blod att man knappt ser dem. Kasper vädrar i luften som en jakthund, förutom en stank av ruttet sött kinesiskt fläsk kan han känna doften av rök. Igenom fönstret ser dem, byggnaden är i brand! När de hunnit springa ut i hallen har den tjocka dödgråa röken vällt in och lägger sig som ett extra lager luft.
Dejan hostar hårt och mycket, Kasper däremot har lyckats hålla andan bättre. Dörren går inte att öppna, den sitter fast. Den går inte att rubba! Det ekar högt när Kasper sparkar allt vad han har på den gamla skitdörren.
– Vänta! Säger Dejan otydligt med tröjan över näsa och mun medan han springer till sitt rum igen.
Det är svårt att se med all rök men efter lite famlande med sina händer hittar han hagelbössan. Med stora löpande steg kommer han fram i den blytunga röken.
– Akta! Hojtar han till.
Kasper svarar med att slänga sig åt sidan alá varje-actionhjälte-när-
Frisk luft slår dem i ansiktet och de hostar högt så de kiknar. Dejan känner det som att han nyss flytt från ett fängelse och kommit ut till friheten. När de är en bit bort från den eldsomfamnade lägenheten lägger de sig ner i gräset och ser på hur Dejans hem slukas glupskt av de röda och gula skenet. Hostandet börjar gradvis att sluta och ny fräsch luft fyller lungorna. Brandkårens sirener dånar i
horisonten och kommer allt närmare. En av brandbilarna parkerar utanför Dejans hus, massor av brandmän med masker och syretuber rusar in i byggnaden medan en av dem hanterar en stor slang som kastar ur sig vatten i en hård stråle. Dejan och Kasper ställer sig långsamt upp och tittar på en brandman som springer mot dem.
– Är ni skadade? Frågar han med en len röst.
De skakar på sina huvuden helt utmattade.
– Vi kör er till sjukhuset så att de kan kolla om ni är helt skadefria. Vart är era föräldrar?
– Mina är bortresta. Och hans föräldrar är också bortresta. Säger Dejan pekandes på sin polare.
Att ljuga kändes inte rätt men, Kaspers farsa bryr ju sig inte i alla fall.
– Ni kan snacka med den där killen! Han skjutsar er på direkten. Säger brandmannen och pekar på sin kollega som står med ryggen vänd och har ett anteckningsblock och kulspetspenna i varsin hand. Han står vid brandbilen.
Brandmannen får ett par tack innan de två tilltygade killarna går därifrån med rökosande kläder. De ställer sig bakom kollegan. Han är lång, riktigt lång. Men han verkar inte märka att de står bakom honom. Kasper harklar sig lite försiktigt, då vänder giganten sig om och trycker en gång på sin blåa kulspetspenna. Dejan tittar på honom.
Brandmän brukar inte ha grönt skinn.
Författare: FiskFett Productions