Shejk Hassan kommer ut från sin kammare. Han är en ung student i den välkända religiösa skolan i den religiösa staden Qom i Iran. Det är gryning. Han går mot dammen som ligger mitt på skolgården för att tvätta sig. Han fyller sina vita händer med dammens mörka vatten och sköljer sitt ansikte. Vattnet är salt och svider i ögonen på honom. Han tar ut näsduken ur skjortfickan och torkar ansiktet och mumlar: ”Denna stad är så konstig. Vattnet är salt. Marken är salt. Luften är salt. Hela staden är salt. Trots så mycket salt har staden ruttnat.”
Sedan går han mot Shejk Alis kammare. Shejk Ali är Shejk Hassans mästare och den bästa läraren i skolan. Han tar av skorna och går in i kammaren och hälsar på Shejk Ali. Shejk Ali hälsar tillbaka och ber honom sätta sig. Shejk Hassan sätter sig. Han håller blicken sänkt. Man brukar inte se mästaren i ögonen.
Shejk Ali säger: ”Du har varit här i många år nu, men fortfarande beter du dig som en främling.” Shejk Hassan säger: ”En främling är alltid främling i en främmande stad. Det har gått många år och jag har inte hört någonting från mina föräldrar. Nu har jag klarat av grunderna i de teoretiska och praktiska ämnen, så om Mästaren tillåter vill jag resa till min hemstad ”Natanz”. Så underbart det vore att dricka vatten från Natanz källor efter att ha druckit salt vatten i så många år här i Qom.”
Shejk Ali säger: ”jag anser att du bör stanna och studera lite politik, för utan politikstudier kan man inte bli en riktig mulla.” Shejk Hassan säger: ”Om mästaren tillåter skulle jag vilja börja studera politik efter min återkomst. ” Shejk Ali ler och önskar Shejk Hassan en riktigt trevlig resa.
Shejk Hassan kyssar Mästarens hand och går ut ur hans kammare. Han går till sin egen kammare, byter om, tar lite mat och ger sig i väg. Under dagarna vandrar han och under nätterna vilar han på karavanseraj. På fredagen, när solen står högt på himlen är han framme i staden Kashan. Hettan är fruktansvärd. Han går till basaren och kommer slutligen till moskén. En grupp troende har samlats i moskén för fredagsbön.
Shejk Abolghasem är imam. Han står framme vid altaret och håller tal. Han brukar hålla tal före bönen. Det han säger stämmer inte med vad Shejk Hassan har lärt sig i skolan. Efter bönen går Shejk Abolghasem bland anhängare mot moskéns dörr. Shejk Hassan rusar mot altaret och säger: ”Kära muslimer, tro ej allt ni hör. Er imam ljuger. Stanna och lyssna på sanningen från mig.” Shejk Abolghasem stannar, tittar mot altaret och säger högt till de troende: ”Den som vill gå till paradiset efter döden slår med knytnäve denna otrogna djävul. ”
De troende är hårdhänta och vill komma till himmelriket. Shejk Hassan blir medvetslös efter de första slagen. De antar att han är död, så de kastar honom utanför moskén. När man ser en död, måste man kasta pengar bredvid, enligt islam. Så de gående kastar pengar bredvid honom. Han är hårdhudad annars dör han.
Förskrämd öppnar han ett öga vid midnatt. Det är mörkt överallt. Hur länge har han varit där? Han vet ej. Det är inte så viktigt heller. Det viktigaste är att han fortfarande är vid liv. Lever han verkligen? Han börjar känna efter på sin kropp för att se om han fortfarande lever. Hans hand råkar röra vid några mynt. Han vaknar till liv. Han reser sig upp och samlar noggrant ihop mynten. ”De har trott att jag är död och därför kastat pengar. Förbannade döddyrkare.” Tänker han för sig själv.
Nu har han så mycket pengar att han kan hyra eller köpa en åsna eller en mula. Han är inte tvungen att gå hela vägen. Han måste fly ur Kashan, men han är sårad och skakad. Det finns ingen annan utväg. Han går till närmaste karavanseraj och hyr en mula. Han bestämmer sig för att inte rida till Natanz utan återvända till Qom och inte lämna Qom förrän han klarat politikstudierna.
Han återvänder till Qom och börjar studera politik. Det tar några år, men det är det värt. Han vill bli en riktig mulla. Nu vet han att en mulla utan politik är bara en mula. Efter några år bestämmer han för att resa till hemstaden. Han planerar så att en fredag kommer till Kashan. Han går direkt till moskén. Shejk Abolghasem är fortfarande imam. Han är framme vid altaret och håller tal. Han säger samma saker som för några år sedan.
Efter bönen rusar Shejk Hassan till altaret och säger: ”Kära troende! Ni måste beundra denna imam. Jag har vandrat genom alla islamiska länder och inte träffat en så vis och hederlig man som han. Ge era tyglar till hans kunniga händer och han leder er till paradisets betesmark. Sedan går Shejk Hassan till Shejk Abolghasem och kyssar hans hand. Shejk Abolghasem vill gärna höra beröm. Han bjuder hem Shejk Hassan. En hel vecka är han där, äter och dricker så mycket han orkar. Efter en vecka är det fredag igen. De kommer tillsammans till moskén. Efter fredagsbönen går Shejk Hassan till altaret och börjar berömma Shejk Abolghasem så mycket han kan. Sedan säger han: ” Natten till idag har jag drömt en dröm som bevisar att ni är Gudsfolk. I drömmen såg jag er imam, Shejk Abolghasem, med en lysande helig person. Hela min kropp svettades. Den helige pekade på mig och sa: ”Vet du vem denna person är som du är gäst hos? Vet du vilken rang han har hos Gud? Vet du att den Shejk Abolghasem har sådan värdighet hos Gud att om man har ett hårstrå från honom kommer man inte till helvete?”
De troende rusar till Shejk Abolghasem och börjar att rycka alla hårstrån från hans raggig kropp. Shejk Abolghasem blir medvetslös och Shejk Hassan lämnar Kashan.
En hel vecka är Shejk Abolghasem sängliggande. Nästa fredag går anhängare till honom för att hämta honom till fredagsbön.
Shejk Abolghasem frågar: ”Var är den förbannade Shejk Hassan?”
Anhängarna säger: ” Han har gått. ”
Shejk Abolghasem frågar: ” Sa han något innan han gick? ”
Anhängarna svarar: ”Nej, men han har lämnat ett kuvert till dig. ”
Shejk Abolghasem öppnar kuvertet. Det finns ett brev i det och på brevet står:
”Som man bäddar får man ligga! Jag är denna otrogna djävul som blev slagen med knytnävar av de som ville komma till paradiset efter döden.”