”Men herregud Lena! Alla vet väl att tillfredsställande stavas med två S och två L. Har du verkligen gått medicinsk sekreterarutbildning?”. Lena satt bakom sin dataskärm med chockad min när Beatrice fick vänt på klacken i sina trånga pumps. Kan det ha varit andra gången denna vecka som hon fick utövat härskarteknik i sin nya roll som verksamhetschefssekreterare? Titeln gav henne ett erkännande. Nu skulle hon äntligen få mer status på sjukhuset. Så länge ingen fick reda på att hon var tvungen att googla fram rätt stavning till sin nya befattning, så skulle hon själv gå säker. Pärmen kramade hon om mot sin byst för att dölja kaffefläcken, ljudet från hennes klackar fick läkarna i korridoren att vakna till. Det viktigaste i ögonblicket var en bra hållning, kroppsspråk sa mer än ord och här var rätta tillfället. Dessutom var läkarna neurologer, så de har full koll på om någonting inte stämmer, speciellt med gången. Nu var tankesnurran på högvarv till att göra ett gott intryck. Men all förväntan gav henne en uppfattning om att vara rätt så stel, att en av läkarna undrade om allt var bra. Hennes blick blev tom, men stegen fortsatte utan att stanna till. ”Äh, jadå! Allt bra”. Verksamhetschefssekreteraren gick snabbare mot vårdenhetschefens rum där mötet strax skulle dra i gång. Hon var inte för tidig och ordet lagom fick henne att känna tröst.
Rummets inredning stod stilla i tiden. 80-tals känslan kändes välbekant och hon var först med att välja sittplats kring avlånga bordet. Alla dessa beslut, tänkte hon. Till slut valde tidningen Arbetslust hennes uppmärksamhet. Den låg mest på bordet och provocera i den stressiga arbetsmiljön. De flesta Beatrice träffade under arbetsdagen hade fullt upp med att utföra sina arbetsuppgifter och lite tid till samverkan.
”Hej, vad bra att jag hitta dig!” Beatrice pärm hamnar rakt över den retsamma tidningen och fläcken lyser med sin härvaro. ”Men vad du skräms!” Gestalten i dörröppningen var civilklädd, annars brukar fickor med stämgaffel och nycklar varna att Nina var på språng. ”Oj, förlåt! Jag får inte min dator att fungera! Kan du komma och hjälpa mig?”. Om Beatrice fick bestämma, så hade hennes journal markerats med följande: allergi mot Kåvepenin och pratkvarnar. Just nu fanns det risk för anafylaktisk chock och Nina skulle bli skyldig till det. Andas in, andas ut. Hur mycket Beatrice än försöker hjälpa henne att andas mellan de forcerande meningarna, zoomar hon ut till ett minne från vad psykologen en gång sa vid samtalsterapin. För att tydliggöra acceptans för sig själv och andra, säger terapeuten med blicken ovanför kanten på glasögonen ”Liten hjärna, stor mun. Stor hjärna, liten mun”. Det fanns inga tvivel i vilken typ av person hon var. Det var just hur hon skulle förhålla sig till den andra. Nu strömmar vissa ord in i hennes medvetande. Tjötröven med liten hjärna hade inte märkt av att allt hon säger inte leder någonstans. ”Lena kan hjälpa dig”. Nina hörde meningen på första försöket, och fortsatte monologen ner i korridoren. Nu satte Beatrice sig ner vid bordet och var helt matt. Varför finns det inget vaccin mot energitjuvar?! Vill jag jobba här resten av mitt liv? Hinner jag gå och byta blus? Mötet skulle ha börjat för tio minuter sen… Har jag missat något? Ska jag ringa eller spela cool? Stänga av hjärnan hade varit väldigt skönt. En dag utan att älta hade varit en efterlängtad belöning.
Tiden gick utan möte. Jag får inte börja gråta nu, mascaran kommer avslöja mig. Beatrice tar sig ur rummet och bestämmer sig för att fly in till toaletten som är intill avdelningen. Väl inne ser hon att föregående besökare har glömt att spola efter sig. ”Det här är en riktig skitdag!” Jag kanske kan skylla på huvudvärk och gå hem. Just nu vet jag inte vad som motiverar mig till att vara här förutom den feta lönen. Hon ser på sig själv i spegeln. Vilken ironi, feta lönen. Ingen annan än jag vet om min inre värld. Ingen annan än jag vet om mitt värde. Hon låter kranen stå på för att distrahera. Vattnet i medelhavet hade inte varit fel. Ett dopp och sedan flyta i väg på en luftmadrass, men där var hon inte. Nej, här kan jag inte vara. Dags att ta ett nytt djupt andetag och möta kriget som sker efter pandemin. Utanför dörren står en överläkare och en undersköterska och väntar på sin tur. Det hade varit roligare om de fick bytt titlar med varandra, underläkare och översköterska.
”Hej, varför var inte du med på mötet?” Beatrice vänder sig om och där står verksamhetschefen med hela sin längd och tittar ner på henne. ”Vad menar du? Jag väntade i ditt rum, men ingen kom”. ”Mötet var på plan tre vid hjärtmottagningen”. ”Det har ingen sagt till mig”. ”Nej, för det står i mejlen”. Hans telefon avbryter och han svarar. Ryggtavlan försvinner. Hon kände sig som en råtta i en labyrint. Alla försök till att hitta ut tog kraft. Allt motstånd gav förtvivlan. Att släppa taget var enda alternativet. Egot fick lida, men nu fick det räcka.
Nej, jag tror jag skiter i det här. Vilken huvudvärk jag fick! Jag går nog hem, är nog hemma minst en vecka eller känner jag mig inte väldigt utbränd förresten. Är nog inte tillbaka på ett halvår minst. Kan man boka en Greklandsresa utan att Försäkringskassan märker något? Äh, det ingår i min rehabilitering. Nu stämplar jag ut. Hejdå.
Författare: Josefin L Nyberg