Att söka asyl i Sverige, liksom många andra saker, har sina egna rutiner. När man kommer in i Sverige, det första ordet man hör från polisen är ”deport ” som betyder ”utvisning”. Denna term för asylsökande är detsamma som ordet ”bannlysning” för någon som bor i ett islamiskt land.
För alla som har sökt skydd i Sverige är ordet ”deport” mycket mer bekant och lätt att minnas än det motsvarande ordet på modersmålet. En gång hörde jag att en iransk kvinna hotade sin busiga pojke med att hon skulle deportera honom till Iran om han fortsätter med busigheter.
Efter det första polisförhöret är det verkligen få människor som utvisas. Vad som händer med dem lär falla på de som skriver tragedier. Övriga skickas till platser som kallas ”tillfälliga läger”.
De tillfälliga lägren är konstiga hopkok. Alla iranier säger att de är från huvudstaden Teheran, även om man accepterar kan man inte förstå om de är från norra eller södra Teheran. De är liksom folk från södra Tehran när det gäller att skvallra och blanda sig i andras angelägenheter. De är också liksom folk från norra Tehran när det gäller snobberi, högmod och överdrivande. Ingen kommer att komma ner bara en trappa från överläkaretjänsten eller civilingenjörtjänsten. Till exempel, en spökkvinna sade att hon hade varit psykolog och en fårhuvudsäljare sade att han hade varit hjärnkirurg.
En ond människa som visste att jag kände dessa individer frågade mig om de talade sanning. Och jag som inte ville ljuga och inte avslöja dem heller, frågade: Vad tycker du själv? Han svarade, jag undrar hur de högutbildade människorna inte ens vet det latinska alfabetet. Men, tro mig! En del trodde på dem, kanske för att de hade vackra döttrar, låtsade de att tro på dem. Men när jag sade ärligt vilket yrke hade jag i Teheran, en del skrattade, några blinkade till varandra, vissa tittade på varandra, och en av dem sade att det bara var han som fattades. De som var blyga gick ut för att gapskratta.
Min hustru blev mycket arg. Hon gick och hämtade mina dokument. Hon bad dem att titta på dokumenten och sa att hennes stackars man inte ljög. En av dem som var smugglare viskade i hjärnkirurgens öra att de var falska.
Hagfors – November 1986