En kvinna låg på en sandstrand, uppsköljd av havets vågor. Hon var endast iklädd en vit särk och en blus som klibbade mot hennes hud. Hon var på något vis bekant med de starka anletsdragen i ansiktet, de stora ögonen och de långa guldiga lockarna som bredde ut sig som en solfjäder kring huvudet. Hon var vacker. Röster hördes bakom mig och jag vände mig om. Fyra män och ett par barn kom springande mot mig, men de verkade inte se mig. De såg bara den vackra kvinnan där hon låg, näst intill livlös. Ett av barnen sprang plötsligt rakt genom mig och jag kände ingenting. Jag tittade ner på min kropp och såg att jag bar samma kläder som den vackra kvinnan. Jag sträckte upp handen och fann att mitt hår var vått och hade en svag doft av havsvatten. Jag skrek, men det kom inget ljud. Jag skrek igen och igen utan att få fram ett enda ljud. Männen försökte hjälpa kvinna som låg i den blöta sanden, en livlös ängel. Jag sprang mot kvinnan, arg för att hon hade gett upp, arg för att hon inte ville vakna och arg och för att hon inte ville ta emot deras desperata hjälp. Jag sprang, kastade mig mot kvinnan och landade med en hård duns på den våta sanden.
Jag hostade vatten och halsen brände av allt saltvatten som passerat. Jag kisade upp mot männen som försökte pumpa upp vattnet ur mina lungor. Efter flera minuter av hostande kände jag hur de sista vattendropparna lämnade mina lungor. Jag kunde slappna av och jag lät mörkret omfamna mig mjukt.
Halsen stod i lågor. Varje andetag gav liv till elden som brann i halsen, matade den med bränsle. Jag behövde vatten för att släcka elden. Med viljestyrka tog jag mig upp i sittande ställning, oförmögen att resa mig från sängen. Min annars så starka kropp kändes som en urvriden trasa. Jag satt på min brits i timmar, i väntan på att någon skulle hitta mig och hjälpa mig. Min åtrå efter vatten växte med tiden och mina försök till rop på hjälp resulterade i viskningar så svaga att man kunde ta dem för vinden som ven svagt genom väggplankorna. Jag la en hand på väggen, gjorde en kraftansträngning, och dunkade till. Det kunde de inte ha missat! Igen. Och igen. Och igen. Ett vänligt ansikte kikade in i rummet. Jag log ett glädjestrålande tyst leende och försökte visa med kroppsrörelser att jag ville ha vatten. Kvinnan som såg ut att förstå nickade, gick iväg en kort stund för att sedan komma tillbaka med en skål rykande het soppa. Jag skakade på huvudet och gjorde en ny ansats till försök att göra mig förstådd. Kvinnan som verkade tålmodig ställde ner soppan och såg på mig, väntade. Efter en lång tid kom hon tillslut tillbaka med en skål med vatten. Soppan var nu kall men jag drack upp även den. Det hade börjat skymma och jag la mig ner på britsen och somnade.
Mardrömmar jagade mig varje natt och varje dag återhämtade jag mig efter nattens oroligheter. Natten var en ständig påminnelse av det som hade hänt, det som egentligen inte borde ha skett, det otänkbara. Under dagarna lärde jag känna min vänliga husvärd som varje dag gav mig mat och vatten. Britsen jag sov på hade visat sig vara hennes säng, men när jag försökte ge den tillbaka till henne skällde hon ut mig efter noter. Efter det tog jag emot allt hon gav mig. Hennes namn var oerhört krångligt, bestående av flera knackljud och andra konstiga ljud som de gjorde med munnen. Jag kallade henne för Sam.
För att hålla mig sysselsatt följde jag med Sam under dagarna. Jag lärde Sam hur det var där jag bodde och Sam lärde mig hur det funkade här. Sam var ensam, hon hade inga barn och hennes man hade dött i en jaktolycka. Jag kände att jag kunde sympatisera med henne. Hon var ensam och vilsen på så många sätt. Hon blev min Sam, min tröst och min trygghet. Hon fick mig att känna samhörighet och gemenskap, något jag verkligen behövde just nu.
Jag vaknade av skrik. Med hjärtat i halsgropen sprang jag ut på den varma gården. Solen hade precis gått upp och värmde skönt. Människor skrek. De skrek, pekade på mig, och sprang mot den lilla stigen som ledde till stranden. De pekade menande på mig igen, stranden och… vatten? De började fösa mig mot den lilla stigen och deras miner sa mig att det var bråttom. Varför jag? Fortare och fortare föstes jag fram på stigen, oförmögen att förstå varför det var så bråttom. Vi kom fram till stranden och mitt hjärta stannade.
En man låg på sandstranden, uppsköljd av havet vågor. Hans kläder var trasiga och klibbade mot huden. Hans anletsdrag var intensiva och vackra. De blöta kläderna framhävde hans välbyggda kropp, livlös och blek. Männen sprang fram till honom och började leta efter de livsviktiga slagen. En av männen började pumpa upp vatten och tårar strilade ner för mina kinder när min kropp började förstå. Lång tid gick innan de vände sig mot mig. Blickarna de gav mig sa allt. Mitt redan fallna hjärta föll än längre ner, än längre bort från mig. Min kropp var inte längre fullt fungerande. Fötterna tog mig fram mot den vackre mannen och de andra lämnade mig ensam kvar på stranden, tyst. Mina händer sökte dig till hans, kalla och bleka likt havet. Mina ögon sökte sig till hans som fridfullt vilade i mörker. Fridfullt vacker, den dödas ansikte. Jag böjde mig ner, kysste hans kalla blåa läppar och la mig ner tätt intill honom. Mitt hjärtas hjärta var borta, tagen av havet och skickad till sitt hjärtas hjärta för att vila i frid.
Författare: Moa