Jag har skrivit många texter, några som blir lästa i mitt block, några som jag skrivit för att beröra men aldrig velat att någon ska höra.
Du är den enda som kallar mig poetisk, mest för att du ser igenom mig.
Hela mig, har jag gett till dig. Många av mina sorger har du fått lindra, bära som att många av dom vore dina.
Jag tror jag behöver varje del av dig, knyta mina fingrar i dina, andas och vila.
Tystaden är ett annat sätt att tala, orden räcker inte till så skiter i att svara.
Jag vet att sökandet inom oss har grott oro och tankar, många frågor utan svar, vi har simmat i cement men, sju år senare står vi kvar. Vi skapar teorier, förbereder sorgen, tänker att man gav allt men livet gjort en känslokall.
Som du bäddar får du ligga, det finns inga garantier, du kan lämna idag, jag är redo för den striden.
Men, där har jag haft fel hela livet, slutat tänka på tvivel, vill bära ditt hjärta innuti låta det växa, föralltid vara vi.
Författare: Arbulena