[highlight color=”purple”]Krönika om överflödet i vårt samhälle år 2006[/highlight]
I min trappuppgång har de satt upp en färgglad skylt med några fåglar som motiv. Texten lyder ”Mata inte fåglarna” Jag vet inte varför vi inte får mata fåglarna i vårt kvarter. Kanske växer de till sig och börjar uppträda stöddigt. Kanske de beslutar sig för att ha fågelbajsfestivaler utanför trappuppgången om de får för mycket mat. Vad vet jag. Men jag tycker skylten är hur kul som helst. Det enda den informerar mig om är att ”här bor det I-landsmänniskor”.
Sådana här helt onödiga skyltar är för mig inget annat än ytterligare ett tecken på att västvärlden blivit fet. Den vita människan har blivit fet på hamburgare, fet på pengar, trygghet, resurser och tid. Det enda som återstår i den feta världen är att finputsa samhället i kanterna. 2000-talets kycklingar, grisar och kor ska leva ett liv i lyx innan de hamnar på grillen. Bananer ska ha den rätta böjen för att kunna kallas bananer och choklad med mindre än 75 procent kakao är ingen choklad. Det är en styggelse. Riksdagsmän åker på skattebetalarnas pengar till Thailand för att rädda den forne svenske mästaren i aktier, schimpansen Ola, ur den elaka, bruna och smala mannens järngrepp. Och alla övriga avvikelser och orättvisor, som till exempel oskäliga priser på hårspray och felmärkta köttvaror, fångas upp och belyses av Sverker Olofsson.
Har överflödet blivit en förbannelse för den vita världen? Målet med det moderna samhällsprojektet var ju alltid att hela tiden sträva framåt mot nya och större mål. Vetenskapen skulle eliminera alla större faror och samhällsvetenskapen skulle sudda ut alla sociala orättvisor, samtidigt som vi skulle uppnå en sällan skådad materiell standard. Det ständiga framåtskridandet präglades av idén om det rationella och välorganiserade samhället. Och nu är vi där. Så gott som varannan riksdagsman är kvinna, det finns botemedel mot de flesta och värsta folksjukdomarna, och allting från telefoner till elnät och kollektivtrafik fungerar som om någon slags osynlig magi förbarmat sig över samhället. Dessutom äger nästintill varje svensk såväl dator, som mobiltelefon som bil. Så, vad gör vi? Jo, vi sjukskriver oss och äter Prozac som om det vore jordnötter, och sköljer ner dem med floder av billigt lådvin. Svensken är olyckligare än någonsin sägs det.
Vi kanske hela tiden behöver ett mål att sträva efter? Ett mål som är större än att hinna hem för att se kvällens avsnitt av Robinson? Ja, jag vet inte. Det enda jag vet är att nu ska jag gå ut i vårsolen och mata fåglarna.