Det finns mycket på jorden som är svårt att förklara. Det finns extremt mycket med människor som inte heller går att förklara. Varför man beter sig på ett vis, varför man mår bättre av att ha en liten vängrupp eller i alla fall en person som finns där för dig. Saker som smärta eller hur hjärnan fungerar går inte heller att förklara, saken med smärta är att alla kan känna den men ingen kan förklara den. Det är klart att man kan peka ut på en stapel ett till tio på hur ont vissa saker gör men ingen kommer någonsin veta exakt hur ont de gör och hur det känns om de inte känt samma smärta. På grund av detta kan det vara svårt att veta exakt hur ont en person har, det kan även vara svårt att förstå personens smärta fast du vet exakt vad det är som har hänt honom eftersom du inte upplevt samma smärta. Jag kan berätta allt för en person, jag kan förklara exakt hur ont allt gör och precis hur dåligt jag mår, men ingen hade förstått, ingen hade kunnat veta hur dåligt jag egentligen mår. Därför är det synd att det finns så mycket saker man inte kan förklara, tyvärr är smärta en av dem vilket gör att ingen någonsin kommer att förstå mig.
Det känns som en evighet, de senaste månaderna utan henne har aldrig känts längre. Viljan att skicka ett meddelande eller ringa upp henne ligger fortfarande överst i mitt huvud. Det är svårt att acceptera att det är över, det är svårt att acceptera att jag faktiskt inte kommer få uppleva den känslan igen, nu är jag ensam. Du vet, det man bara inte skulle vara när man mår dåligt, ensam. Det gör så extremt ont, att behöva gå runt varje dag med ett leende och svara att allt är bra så fort någon frågar hur det är med mig. Jag kan omöjligt vara den enda som känner såhär, eller är jag helt ensam? Finns det någon som förstår mig och min smärta, någon som kan få mig att sluta tänka på allt hon sagt till mig och gjort mot mig. Efter alla dessa dagar, veckor och månader så kan jag fortfarande inte sluta tänka på henne, jag hör hennes röst varje dag, varje sekund jag är vaken. Hon har den där gulliga rösten som jag känner mig bekväm med, den som får alla mina bekymmer att försvinna. Jag tror att jag håller på att bli galen, jag kan inte få ut henne ur mitt huvud, jag kan inte få tyst på den vackra rösten i mitt huvud som säger att den älskar mig och att jag inte är ensam. Varför säger hon det till mig efter allt hon gjort mot mig? Hon vet mycket väl hur mycket hon sårade mig, jag är helt ensam nu, jag blöder, det gör ont, det svider. Hela min kropp ber mig att sluta men hon säger till mig att göra det, hon som fick mig att förstå kärlek. Den tjejen som jag aldrig någonsin kommer kunna glömma. Nu står jag här, alla färger har ändrats till grå förutom den röda vätskan som rinner ner i handfatet. Den röda vätskan som sägs komma från kärlekens palats. Den röda vätskan som gör att vi kan leva.
Vad gör jag egentligen? Varför är jag den jag är och varför beter jag mig såhär. Varför mår jag så sjukt dåligt och har all denna ångest. Kunde hon inte bara låtit mig vara från början så kunde jag fortsatt vara den gamla jag. Jag tror det är något allvarligt fel på mig, jag borde inte må såhär dåligt egentligen. Jag har så mycket ångest över saker, övertänker allt och jag mår bara värre och värre för varje dag som går. Vilken 17-åring skriver frivilligt texter på natten bara för att de inte kan berätta hur de mår för någon. Bara för att han vet att ingen hade förstått, inte ens rösten i mitt huvud förstår. Varför tänker jag på att hoppa när jag har det så bra och vad är det egentligen som stoppar mig. Jo, egentligen skulle jag säga att jag är rädd för att överleva, att behöva leva med något sådant resten av livet är inget jag hade klarat. Men om jag ska vara ärlig beror det på henne, jag vill inte såra henne. Även om hon fick mig att må såhär dåligt, även om hon sårade mig, även om hon är anledningen till att handfatet är helt rött så vill jag inte lämna henne ensam som hon lämnade mig. Jag vet hur det är att vara ensam, jag vet hur det är att må dåligt och det är inget jag önskar för någon, inte ens min värsta fiende. Att jag inte hoppar beror även på att jag är dum i huvudet. Så dum att jag tror att hon kommer komma tillbaka till mig. Älska mig igen, kyssa mig med sina mjuka och lena läppar. Hon var den enda som förstod mig, hon var min person men jag var inte hennes. Jag önskar att jag kunde hata henne för det hon gjort men det går bara inte. Inte ens lite kan jag hata henne och jag hatar faktumet att jag inte kan gå vidare, jag hatar hur hennes leende fick mig att le, jag hatar hur hennes skratt fick mig att skratta med eller bara beundra hennes vackra ögon. Jag hatar att jag inte hatar henne och jag hatar att någon annan kommer behöva skölja bort den röda färgen för jag kommer inte att finnas här länge till. Precis som att någon annan kommer behöva läsa denna text, den röra jag skapat, vilken olycklig själ kommer att behöva läsa min röra men framför allt så undrar jag vem som kommer behöva städa upp efter att jag försvunnit. Jag tror inte att någon vet hur jag mår innerst inne, ingen vet hur ont det gör att vara jag. Men som jag sa innan, det finns mycket som inte går att förklara och en av de sakerna är smärta, vilken tur att jag inte kommer behöva känna smärta längre. Till och med den röda färgen har blivit mörk nu, jag ser ingenting längre men jag hör hennes röst. Någonstans i mörkret gömmer hon sig, ropar efter mig. Nu när jag tänker efter kanske det inte ens är hon. Kanske är det jag som försöker hitta mig själv, kanske ropar jag efter hjälp i mörkret som lagt sig i mitt huvud. Nu är allt mörkt, är det så här det känns?