Vem är jag egentligen?

Vem är JAG? Varför lever jag? Varför känner jag så? Varför jag? Varför en massa frågor. Får ändå aldrig något vettigt svar. 
Jag är 17, Jag är svensk, Jag är en kille, 
Jag vill veta vem jag är, men det vet jag inte än. Jag lär mig dock, om vem jag skulle kunna vara. Jag sitter nu samtidigt som jag skriver ned detta, varför inte bara försvinna ur denna värld. Ja, jag är självmordsbenägen, vilket jag tror betyder att jag tänker ofta på att ta mitt egna liv. Varför tar jag då inte mitt egna liv? 

Vill säga att jag är väldigt feg, men tror också att jag innerst inne vill lyckas med mitt liv. Att jag ändå kommer kunna bli lycklig någon dag och tänka att jag älskar mitt liv. Kanske tackar jag mig själv då, om 30 år in i framtiden. För nej, jag är inte lycklig och jag älskar inte mig själv, tror jag. Jag är en 17 årig kille som bor i en liten stad i ett fattigt dött område i en 4 rums lägenhet, eller kan det vara en 3a? Iallafall, tillsammans med 2 bröder, 2 systrar, 1 bebis och min Mamma. 

Delar rummet med min syster som nästan aldrig är hemma. Jag är alltid hemma, 23 timmar om dagen. I mitt rum. Hoppat av skolan. Inga vänner. Ingen som pratat med mig om jag mår bra och varför jag alltid sitter i mitt rum. Ingen som vet att jag dagligen tänker på att ta mitt liv. Tänker på hur mycket jag hatar mitt utseende och min personlighet. Tänker på hur det känns att verkligen känna kärlek. Det känns som att jag är död. Den jag var förut. Nu mer lever jag i mina tankar för mig själv, befinner mig i mina drömmar. I min egna värld. Och låter kroppen bara vara. Låter det som var jag förut bara fortsätta, utan mycket hjärna till. Väntar på att något i 
min egna värld faktiskt ska bli verklighet. Då kommer jag kunna återupplivas och leva igen. om jag ens någongång levde. Vad är något i min egna värld då? Det är jag, kanske runt 22 år, en halvtbra skådespelare fått en huvudroll eller mindre bra roll i en stor film. Känner mig stolt, älskad och frisk. Kunna försörja och ta hand om min familj. Faktiskt är glad över hur jag ser ut, upplever mig själv och ser på mig själv. Tror på mig själv. Jag kanske hade kunnat förlåta mitt tidigare ”jag” då. 

Varför ser jag inte till att detta händer? För jag vet ju att det är bara att jobba hårt, aldrig ge upp, och fortsätta framåt kan få mig dit. Men. Som sagt, jag bor ju i ett trångt fattigt hyreshus. Ingen inkomst, vi är fattiga. Jag har inte haft en konversation med en person jag ej känner på kanske 1 år ungefär. Jag har inte en så stöttande familj. Jag mår inte bra, vet inte vem jag är. Hur ska jag då kunna börja följa min dröm? Hur vet jag att det verkligen är min dröm? För det är inte direkt min enda dröm och tanke på ett lyckligt och värt liv. Som ni ser har jag många frågor, men nästan inga svar. Har mycket att berätta, men verkar inte veta vad. Så varför skriver jag ens detta. Jag vet inte. Kanske får jag ut en massa som jag behövt få ut. För som jag tidigare skrev, jag har inte någon, inte en enda, att prata med eller som jag iallafall känner att jag kan prata med. Ja men hallå Benjamin, har du tänkt på att det kanske är så att ingen faktiskt bryr sig. Ja, därför tänker jag att detta är min enda utväg, till att se ifall det finns iallafall en person i världen som faktiskt bryr sig, bara lite, allt som behövs. Tror jag. En stor anledning till varför jag inte vet vem jag är, och varför jag inte tycker om mitt utseende eller personlighet, är socialamedier. Nya samhället är sociala medier.

Tro mig, det är inte lätt att leva i det nya samhället. Här har vi sååå, många regler, till hur man ska och inte ska vara. Hur man ska och inte ska se ut. Vad man ska och inte ska tycka. Det jag tycker är mest förvirrande och typ, jobbigast? Är att ungefär alla ungdomar till vuxna, inte heller vet vilka dem är längre. Jag menar, jag tror inte det är någon där ute som faktiskt känner igen sig. Alltså, man vet inte längre varför man vill vara det man är, eller varför man tycker och tänker som man gör. Jag vågar faktiskt säga att alla är lika förvirrande som mig, men alla deals with it på olika sätt. Jag? Jag vet ändå att JAG inte vill vara som någon i sociala medier. Finns ingen som jag skulle vilja vara som. Tänka som. Men, jag kan inte komma på vem det är. Jag vet inte hur jag ska vara mig själv. Därför väljer jag att vara lite som 
alla andra, för det är den enkla vägen. Som jag sagt till mig själv iallafall. Genom att bara befinna mig i mitt rum, där ingen finns, och hoppa in i ”en annan värld”. 

Som Counter-strike, det är ett spel jag spelar väldigt mycket. Det är inte så kul. Men det gör att jag bara tänker på spelet, och inget annat i världen. Jag glömmer hur dåligt jag mår. Samma sak med filmer och serier. Man hamnar liksom i deras värld som man samtidigt glömmer sin egen. Win/win för båda. inte riktigt. Ja, som ni ser har jag väldigt mycket att skriva ned. Visste inte att jag kände allt det här. Jag bara liksom lät mina fingrar skriva ned vad som kom upp i hjärnan. Tror jag tänkte skriva ned mitt liv först och göra det till en bok. Men nu när jag läst vad jag skrivit. Så känner jag att detta kan bara vara. Kalla det ett rop för hjälp, en bok, et-
t kapitel i min dagbok haha eller en onödig sida med skit. Jag bryr mig inte. Kanske alla som är lika förvirrade på livet som mig behöver se att det inte bara är dem som känner sig onormala, och förvirrade, ensamma?. Jag tänkte avsluta med att säga mitt namn, Benjamin, och att jag inte kommer begå självmord. Jag tänker fortsätta leta efter mig själv. Fortsätta leta efter det där som är värt o leva för. När jag hittat det är som är värt o leva för, så kommer jag vara mer tacksam än vad jag är nu 

haha. Jag råder er till att hitta er själva, hitta något att kämpa för. Jag vill börja skådespela, men kanske nästa gång ni hör från mig, vill jag producera musik? 
Lita endast på dig själv, peace, i’m out.