Efter tre dagars letande fann de mig, den riktiga mig. Jag skulle kanske valt klippan vid vattnet i stället. Då skulle de inte behöva lägga ut massor med onödiga pengar på mig. De kommer säkert skylla på sig själva, de kunde ju inte veta att det var mig det var fel på. Fast jag mår faktiskt bra nu, äntligen är jag fri.
Det hela började för cirka ett halvår sen, eller var det några månader sen sen, ja det måste det ha varit. Det var februari, januarikylan hade just börjat avta och vintern gjorde en sista ansträngning mot vårens framfart. Helt plötsligt var det där, utan förvarning och utan att jag ville det. Ett svagt ljud någonstans inne i hjärnbalken, nästan som att det ville säga mig något. Den senaste veckan hade den blivit värre.
Jag försökte att inte låtsas om det, det skulle säkert ändå gå över snart. – Kom och ät! Det var mamma som ropade, det gällde att inte ta så lång tid på sig, för då kunde man i värsta fall bli utan mat. Det var inte för att hon ville vara dum, utan för att vi skulle lära oss att bli vuxna sa hon. – Får jag börja? Det var Rasmus, min lillebror som alltid var ivrig när det gällde mat. – Du får vänta tills alla har satt sig ner, ta ner armbågarna från bordet också! Du med William. – Nej! Jag kunde inte hjälpa det, det bara slank ur mig. Jag försökte flytta ner armbågarna men de satt som fastgjutna. – Ursäkta? Mammas blick kunde döda. Mina ord hade förändrat det lilla, ljusa furuköket till en mörk, kall grotta. Jag hörde långt bort hur pappa försökte avstyra det hela och förklara för mamma att jag bara skojade. Grottan blev mörkare, jag visste inte längre var utgången fanns. Det enda jag kunde titta på var mammas iskalla blick. Tillslut lydde min kropp mig, mörkret försvann och jag rusade upp på mitt rum och låste in mig. Jag ville gå ner och säga förlåt, men jag visste inte hur jag skulle förklara mig.
Det kändes som att jag hade sovit i en evighet. När jag kom ner till köket så ändrades stämningen helt, mamma och pappa tystnade, inte ens Rasmus hälsade på mig, jag förstod att de hade gjort upp en plan för att få mig att be om ursäkt, de brukar göra så. Jag skyndade mig att göra en macka och gå till skolan, när jag kom hem skulle allt vara glömt. På skolan hade förändrats helt, de tuffa killarna i klassen hälsade på mig. Först trodde jag att det var något av deras sätt att försöka reta mig, men när de kom och satt sig vid mig under lunchen och var trevliga så blev jag så förvånad att jag skyllde på ont i magen och for hem. Varför var allt så förändrat? Kunde det gått rykten om incidenten som hände förut? Min hjärna gick på högvarv för att kunna förstå vad det var som hände, ljudet i huvudet blev starkare.
De följande veckorna gick otroligt fort, mamma och pappa ignorerade fortfarande mig, jag försökte prata lite med dem, men de såg nästan ledsna ut att se mig. Jag hade dock av någon anledning blivit omtyckt i skolan, men jag visste inte vad jag hade gjort. Oftast var de jättetrevliga i början på veckan men innan den var över var allt som förut igen. Nästan som att något hände under helgerna, men jag gjorde det jag alltid brukade göra på helgerna, sov länge och spelade datorspel. Men nu tillbaka till historien. Det var i slutet av april, björkarna hade fått sina löv och den årliga perioden av nysningar och ögondroppar hade börjat.
– Kom igen nu Wille! Det var Lukas, den långa killen i nian som stod och viftade med en cigarett i ansiktet på mig. Vi befann oss i den mörka grottan, jag hörde ljudet i huvudet starkare än någonsin förut. Jag hade alltid varit emot alla typer av droger men helt plötsligt kändes det rätt, vad kunde hända? Det var ju bara en cigarett. Jag tog cigaretten från Lukas hand stoppade den i munnen och tog ett bloss. Mörkret lättade en aning och jag kunde urskilja bergväggarna. Röken fyllde min mun och fortsatte ner i lungorna, jag kände illamåendet brusa upp i takt med att hjärnan fick sitt första smakprov av nikotin, alla hurrade och Lukas klappade mig på axeln. Jag som hade varit en så snäll pojke. Helt plötsligt hade jag huvudet på kökssoffan, jag satte mig upp med ett ryck och kollade på klockan, halv fyra. Det var bara en dröm, det måste det ha varit. Jag skyndade mig upp på toan och borstade tänderna, jag svor att jag kunde känna röksmaken i munnen. Jag kunde fortfarande höra allas röster som skrek på mig att ta det där blosset, jag la mig långt under täcket i min säng. Det måste bara ha varit en dröm.
Måndagen därefter besannades mina fasor. Jag såg Lukas på håll och ja förstod att han såg mig också, han närmade sig och jag kollade på armen, insåg att jag faktiskt var sen och skyndade mig iväg. – Wille! Lukas ropade så tonårsrösten sprack upp i ett gällt tjut. Jag låtsades som att jag inte hörde, jag behövde få reda på vad det var som hände med mig. Efter skolan skyndade jag mig hem och låste in mig i mitt rum. Jag hade hållit mig undan alla som skulle kunna säga något till mig, rädd för att jag skulle få något jag inte ville höra. Jag gick igenom de senaste veckorna i mitt huvud och insåg till min förskräckelse att det var ofantligt många minnesluckor, inte bara normala som att man inte minns tisdagens middag utan stora luckor, flera dagar stora luckor.
Jag började inse vad som hände med mig, jag hade läst om det någonstans. Jag rusade ut ur mitt rum och in i vardagsrummet, mamma såg på mig med sin sorgsna blick som jag vid det här laget hade vant mig vid.
– Varför är ni sura på mig? Jag kände paniken stiga, låt mig bara få vara mig själv.
– Vad menar du med det där? Du vet mycket väl vad du har gjort. Hennes ansiktsuttryck blev förvrängt, i en blandning av häpnad och ilska.
– Berätta bara vad jag har gjort. Hon suckade och tog ett djupt andetag.
– Ena veckan är du arg, dryg och otrevlig. Du skriker, vägrar att lyssna och jag vet inte vad. Veckan efter kan du vara som vanligt, som att ingenting har hänt. Vad är det med dig?
Jag förstod hennes förtvivelse och försökte lugna ner mig.
– Mamma, jag tror jag vet vad det är som är med mig.
Terapin började samma vecka, jag hade diagnosen ”Dissociativ identitetsstörning”. Jag trodde inte att det skulle fungera men efter tre dagars letande fann de mig, den riktiga mig. Jag skulle kanske valt klippan vid vattnet i stället. Då skulle de inte behöva lägga ut massor med onödiga pengar på mig. De kommer säkert skylla på sig själva, de kunde ju inte veta att det var mig det var fel på. Fast jag mår faktiskt bra nu, äntligen är jag fri.
Författare: Erik Karlsson