Torsdag 22 augusti 2033
Kapitel 1
Gro Harlem Brundtland satt i köket, ensam i sin lilla etta i Oslo och funderade. Hon åt sin obligatoriska frukost bestående av havrevälling och mellanmjölk. Gro tyckte väldigt mycket om att läsa tidningen på morgonen, det var hennes höjdpunkt på dagen. Under de senaste 20-25 åren hade hon tvingats leva under skräck och hade knappt vågat gå ut för att hämta posten och handlingen fick hemtjänsten i Oslo sköta. Hon tvingades istället använda en dator för att kunna läsa tidningen (digitalt).
För 20 år sedan fick hon ett mail på sin gamla dator som alltid stod på laminatbänken bredvid kylskåpet. ”du skal ikke dø med min verdighet”, hon påmindes varje dag, då hon gick ut på det så kallade ”internätet” och läste dagstidningen. Hon hade glömt hur man raderade webbhistoriken och varje dag då hon loggade in tvingades hon läsa den hotfulla raden samtidigt som hon tänkte högt för sig själv; ”Det var bättre förr!”. Mailet kom från Okänd avsändare. Vad hon kunde minnas hade hon inte träffat någon kallad ”Okänd” i hela sitt liv men 94 år gammal, dessutom dement som hon var, skulle det ju inte vara omöjligt att hon sedan länge glömt denna person… Mailet lät som något slags hot och då Gro blev mycket rädd tog hon kontakt med sin sonson, han som även hade installerat och fixat med hennes dator när den var ny. Han, Fabian, trodde att det bara var någon rastlös tonåring som roade sig genom att skrämma slag på gamla tanter. I och med det beslöt sig Brundtland för att inte kalla in polis, trots att hon sedan 2011 levt i skräck på grund av terroristen och högerextremisten Anders Behring Breivik.
Breiviks hot mot henne hade bara uppmärksammats i media det första året, under rättegångarna. Hon hade varit säkerhetsbevakad av polis under de första fem åren efter Breiviks terrordåd i Oslo och på Utøya. Efter det, när man trodde att man hade Breivik i säkert förvar, dessutom hårdbevakad dygnet runt, tänkte man att Gro Harlem Brundtland kunde få klara sig själv. Nu var det bara någon vecka, kanske till och med ett par dagar till den galningen skulle släppas ut i friheten igen. Hon var livrädd, Breiviks önskan var att döda henne med en bajonett, hugga huvudet av henne medans han filmade hela händelsen för att sedan lägga ut videon på nätet. Det var vad hon hade läst i tidningarna som följt rättegången.
Gro tyckte sig skymta ett ansikte bakom buskarna på andra sidan vägen, när hon ställde sig och diskade efter frukosten och ryckte till, hade han redan släppts ut? Hon var glad över att hon bodde på tredje våningen, det skulle iallafall vara svårare för folk att komma åt henne.
Gro satt i sin fåtölj och knäppte på teven, det var inte för sent än för att att hinna se slutet på nyhetsshowen ”God morgen!”.
– En kopp kaffe så här på förmiddagen skulle sitta fint. sa hon muntert till sig själv och gick till köket för att brygga kaffe. Hon tittade ut genom fönstret och upptäckte till sin lättnad att där inte var något ”ansikte” i buskarna.
Då plingade det på dörren.
Kapitel 2
Den där tanten tog bara längre och längre tid på sig varje dag att komma fram och öppna dörren, tänkte Karen Lindensen när hon för tredje gången tryckte in den grå knappen och plingade på dörren, utan något gensvar inifrån. Hon kanske är död? Tanken slog henne och först blev hon glad över att få två timmar extra ledigt denna gråa torsdag. Sedan blev hon förskräckt – vad skulle hon egentligen göra isåfall? Hon kunde ju förstås åka tillbaka till huvudkontoret och hämta en nödnyckel, den kunde komma in i vilken lägenhet som helst men personalen fick bara använda den i absoluta nödlägen.
Hon avbröts i sina tankar då dörren gled upp och hon hade den rynkiga, gråhåriga, föredetta stadsministern framför sig. Gro Harlem Brundtland var förhoppningsvis inne på sitt sista år, hon var så gammal man kunde bli efter att ha levt ett sådant hektiskt och ”händelserikt” liv. Gro var alldeles blek i ansiktet och såg vettskrämd ut.
– God förmiddag, hur mår frun idag? frågade Karen överdrivet trevligt, det började bli ansträngande att alltid behöva göra sig till när man uppvaktade de gamla.
– Jag är pigg och frisk som en nötkärna! Gro försökte demonstrera genom att sprattla till lite med benen, det såg mest ut som en nervös ryckning och Karen trodde först att det var dödsrycket och bara väntade på att hon skulle falla till golvet.
När det inte skedde himlade hon istället med ögonen.
– Man kan ju alltid hoppas att hon trillar av pinnen någon dag, muttrade hon lite för högt för sig själv.
– Ursäkta? Jag har inte satt i hörapparaten än.
– … Så, vad önskar tant äta till lunch senare idag? hon försökte få till ett litet leende men det liknade mer något slags djävulsflin. Med sitt klarröda hår och sotsvarta ögon, dessutom med tanke på hennes humör sedan hon fick jobb i hemtjänsten, vore det inte konstigt om folk misstog henne för just en sådan, det var bara hornen som saknades.
– Äh, ta du det vanliga, eller förresten… Gro försvann in i köket och Karen stod ensam kvar i hallen.
Efter några minuter kom hon tillbaka med en lång inköpslista och ett par hundralappar.
– Mina barnbarn kommer över imorgon på besök och jag tänkte bjuda de på min paradrätt, fisksoppa! Den har de älskat sedan de var barn.
– Det tror jag säkert, jag åker iväg och handlar nu.
– Gör så, behåll växeln!
Växeln skulle hon förstås använda till cigaretter, trots att hon visste om att hon borde spara pengar till utbildning.
Gro var faktiskt en mycket trevlig tant ibland, för det mesta var hon dock en paranoid galning som trodde att allt och alla var ute efter henne. Karen förstod inte varför hennes chef hade tilldelat just henne det här distriktet. I de tre fyra-vånings lägenheterna som låg i samma område som det norska regeringskvarteret, i centrala Oslo, bodde nästan bara tanter och gubbar på över 70 år. ”Eliten som vägrade flytta till ålderdomshem” kallade man de på Karens jobb. Sedan när kunde Gro laga mat själv, förresten? Bara hon inte krävde hjälp av henne, att laga mat med gamlingar var bland det värsta hon visste och därför handlade man hellre halvfabrikat till dem, som gick snabbt att tillaga i mikrovågsugnen.
Hon körde förbi Regeringskvarteret, Regeringshusen, som utsattes för bombdåd 2011 hade nu byggts upp på nytt och var finare och modernare. Karen hoppades att hon någon gång i framtiden skulle få jobb där och vara med och diskutera viktiga samhällsfrågor, som äldreomsorgen. Egentligen önskade hon livet av de allihop, gamlingarna, hon skulle kanske åtminstone kunna förhandla fram bättre arbetsvillkor och högre löner för de små stackarna på samhällets botten som tillslut blev tvungna att ta ett sådant skitjobb som i hemtjänsten.
Hon ville bli politiker, som sin mormor, hon var en av de åtta dödsoffren i terrorattentatet 2011, bomben exploderade och slungade henne in i en glasdörr. Karen hatade honom, som hade utfört detta. Vad var det han hette nu igen? Breivik, Anders Breivik. Han hade dessutom skjutit ihjäl en massa politiskt intresserade ungdomar på ön Utøya.
När hon var 15 år, för snart 21 år sedan skulle hon ha varit med på lägret där. Nu i efterhand var hon så glad över att hon drabbades av halsfluss och tvingades avstå, vem vet, hon kanske hade blivit mördad?
Karen satte på bilradion och när hon hörde Anders Behring Breiviks namn och kom tillbaka till det hon just tänkt på blev hon påmind på riktigt, var det inte på lördag som den galningen skulle släppas ut?
Hon hann inte tänka längre, när hon parkerade firmabilen vid ICA och möttes av en våg skrikande människor som sprang för livet.
Kapitel 3
28 dödsoffer och 3 personer på sjukhus, Trygne Haug visste inte om han egentligen orkade mer, inte nog med att en massmördare sprang lös, ännu en gammal massmördare skulle snart släppas ut i friheten igen. Imorgon skulle det förhandlas om galningen Anders Behring Breiviks framtid, Haug var en av de som var emot att man skulle släppa ut honom. Han tyckte att han skulle sättas i ”Förvaring” i ytterligare 5 år, fängelsetiden som förhoppningsvis bara skulle plussas på ända till den mannens sista dag. Trots att Haug verkligen ansträngde sig för att följa regelboken till punkt och pricka, tog han sig ibland vissa friheter att utnyttja sin roll i samhället, han var faktiskt högste polischef i Oslo, vilket han bara hade varit under det senaste halvåret. Han hade inför morgondagens förhandlingar försökt få över sin gode vän, åklagare Rolf Edmundsen på sin sida. Den juridiske jäkeln måste så klart hålla sig till lagarna, vara opartisk och rättvis och kunde inte ens mot ett par tusenlappar späda på argumenten mot Breivik. Det fanns en del som talade för att han skulle få stanna i fängelse men det fanns också mycket som talade för att han skulle kunna släppas ut, läkare och psykiatiker som haft hand om Breivik påstod att hans IQ och tankeverksamhet verkade helt ”normal”. Många trodde dock att han fortfarande hade samma rasistiska åsikter och tyckte lika illa om socialisternas (Arbeiderpartiet) åsikter.
Allt hängde på om åklagare, domare och staten skulle anse honom farlig för samhället, isåfall skulle hans fängelsetid förlängas. Alternativet att sätta ”fotboja” på honom, låta honom leva inom ett begränsat område och på så sätt hålla koll på honom var också något man funderade på. Om det var så att hans tillstånd uppfyllde tillräckligt många krav, skulle han enligt lagarna kunna lämna fängelse. Åklagare, som var utbildade och kunde lagarna innan- och utantill hade som uppgift att se till att brottslingen bemöttes på rätt sätt, han skulle inte bli anklagad för något han inte gjort, och så vidare. Om domaren ansåg, även om Breivik med advokat och enligt reglerna skulle få släppas ut, att han fortfarande hade det minsta tecken på att hitta på något liknande igen skulle han få fotboja, som följdstraff efter fängelse. Då skulle ansvaret antagligen falla på Haug att hålla koll på honom, ett mycket enkelt och tråkigt jobb och det var inte sådana han ville ha, han ville ha spänning. Därför var det en av anledningarna till att han ville ha kvar Anders Breivik i fängelse, för övrigt blev det isåfall en sak mindre att hålla reda på och han skulle kunna lägga allt fokus på ICA-skjutningen.
Haug var vid det här laget 42 år och hade hunnit med en del, han var bara i början på sin karriär men redan välmeriterad vid 21-års ålder då han var polisassistent till en av de stora som ledde ”utredningen” vid Breiviks terrorattacker. Eftersom han överlämnade sig själv till polisen blev det ingen vidare spännande utredning, det var mer under själva bevisjakten som Haug utmärkte sig. Han hittade bland annat vapen och annat som Breivik grävt ner på olika platser för att gömma undan bevisen. Nu var det hans tur att leda en stor utredning, vilket han i och för sig hade sett fram emot större delen av sitt liv. När det äntligen blev dags var han nervös, han hade redan för mycket att tänka på. Jobb inom denna branschen krävde väldigt mycket av personalen och stress var en del av vardagslivet. Haug hade vid flera tillfällen fått jourlarm mitt i natten och blivit tvungen att åka till stationen. Oftast handlade det om något småbarn som sprungit bort men som snabbt återfunnits. Haug trivdes med sitt jobb, det var spännande och det fanns hela tiden något att göra. Vid ett fall som detta krävdes hans fulla koncentration hela tiden, det var som om han kopplade på en annan del av hjärnan och kunde hela tiden vara med, upptäckte även de minsta detaljerna som ingen annan lade märke till. Trygve Haug hade blivit utnämnd till Norges bästa polis flera år i rad vilket han väldigt sällan skröt om. Han tyckte om att leva i sin egen lilla bubbla, det var då han arbetade som bäst. Visserligen hade han varken fru, familj eller så många vänner, han hade iallafall ett välbetalt jobb, där han dessutom fick hjälpa till i samhället. Det var det han brann för, att hålla samhället rent och fritt från brottsligheter.
”ICA- fallet” var något helt nytt för honom, Haug hade aldrig varit med om något liknande innan, en gärningsman som dödat så många människor och sedan, obemärkt bara försvunnit. Utan ett enda spår hade han smitit iväg och inget vittne var tillräckligt vid medvetande för att kunna berätta hur han såg ut. Alla överlevande var chockade och läkare hade ännu inte hunnit påbörja obduktionen av de döda kropparna i labbet. Haugs team som utförde den tekniska undersökningen på brottsplatsen hoppades åtminstone få svar från sjukhuset senast 22:00 angående de skadade personerna. Det var väldigt viktigt att man fick reda på vilket slags vapen och patroner skytten använt, vilket man hoppades hitta spår av i någon av kropparna. På så sätt kunde man, med hjälp av dataexperterna på kontoret ta reda på var, vem och när någon handlat vapen ifrån. Haug hoppades innerligt att förbrytaren inte varit så smart att han handlat utomlands, det skulle isåfall försvåra utredningen.
– Teamet är tillbaka från utredningen av brottsplatsen. hans kollega väckte honom så plötsligt ur sina tankar att Haug hoppade till, minst en decimeter upp från den blå kontorsstolen.
– Och? Något nytt? han blev själv förvånad över hur snabbt han hade bytat till sitt ”talande arbetsläge” i hjärnan och märkte hur cool han lät när han pratade med sina kollegor på jobbet nuförtiden. Han såg i ögonvrån hur Karina höjde på ena ögonbrynet medan hon ändå behöll sin lugna, kalla ton.
– Varken vapen, patroner eller andra spår har hittats i eller runt mataffären men…
– Ah, kom med något nytt! avbröt han henne samtidigt som han vred på stolen så att hamnade ansikte mot ansikte med Karina och möttes av korsade armar och den där trotsiga, irriterade blicken som betydde något i stil med ”Varför arbetar jag för dig?!”.
– …Men, han lämnade en liten notis åt polisen som kanske kunde vara intressant? fortsatte hon sedan spydigt och räckte med plasthandskbeklädd hand över en liten gul post-it lapp med ett meddelande:
Zwolnij Breivik w sobotę. inaczej, tym więcej rzeczy się zdarzają!
Haug var tvungen att läsa texten flera gånger om för att inse att det inte var norska, han brukade inte vara så här trött redan första dagen vid en sådan här större undersökning. Det brukade komma senare, efter ett par dygn utan sömn. Haug brukade få sådana adrenalinkickar att han kunde jobba timvis, överlevande på endast kaffe när det hände nåt spännande.
– Detta ser inte bra ut, är du snäll och skickar in en stor kopp kaffe? Här ska det jobbas!
Karina försvann ut ur rummet med en gång.
Efter några minuter kom hans kollega in med kaffemuggen, enligt beordringen och gick lika snabbt därifrån, hon var mystisk den där Karina. För det första var hon alltid sur och irriterad och för det andra litade hon aldrig på någon annan. Hon trodde inte att någon på kontoret skötte sitt jobb och gjorde därmed det mesta själv, till och med detta han bad om precis. Hon kunde lika gärna bett någon av assistenterna… Haug förstod sig helt enkelt inte på henne men förstod iallafall att Karina kanske hade hittat något mycket viktigt för utredningen.
Lappen kunde i och för sig bara vara en inköpslista men med tanke på det andra ordet i första meningen; Breivik och att det dessutom var skrivet i stora bokstäver, antog Haug att detta var någonting som någon ville att man skulle upptäcka. Han förstod dock inte alls på vilket språk det var skrivet, kanske var de en utländsk terrorist på spåren? Han var nästan övertygad om att den som skjutit på ICA och skrivit lappen var samma person men valde att inte dela med sig av sina misstankar till någon annan, iallafall inte innan han själv lyckats tyda meddelandet.
Fredag 23 augusti 2033
Kapitel 4
21 år, 21 år var så lång tid och all denna tid hade han suttit här, isolerad och ensam i sin cell på Ila-fängelset utanför Oslo. Alla hatade honom, det hade till och med hans egen mamma gjort, som önskade livet av honom redan när han föddes. Anders Behring Breivik hade vid flera tillfällen hotat med att ta livet av sig om hans straff inte kortades ner. Det var då han hade märkt att man inte tyckte om honom, inga reaktioner. Det var inte någon som brydde sig om ifall han levde eller inte, folk skulle snarare bli glada om han dog. Han kände inte för att göra någon annan lycklig, inte förrän han själv kunde bli det och det skulle han inte bli förrän han uträttat sina planer och skyldigheter i livet. Hans högsta önskan var att bli Norges näste regent, han tyckte om att styra och ställa för andra människor. Men skulle han lyckas med det skulle han behöva hjälp utifrån och med tanke på sina internationella skulder sedan han köpte sprängmedel och annat material för sitt första terrordåd, var det nog inte många som skulle vilja göra affärer med honom.
I början, innan domen slogs fast var det många som ville veta saker om honom, journalister från olika tidningar och tv, de där sjukvårdarna som ville röntga hans hjärna och så de värsta av alla, psykologerna och psykiatrikerna. De bara ställde en massa frågor hela tiden om hur han mådde och vad han tänkte på. Varför ville de veta det? De skrev ner exakt allt han sade, precis som de korkade journalisterna. Journalister var något han absolut inte tyckte om, speciellt inte de från tidningar med socialistiska åsikter, han hade tänkt spränga flera tidningshus, om han bara inte blivit upptäckt av polisen så fort när han var på ön Utøya.
Psykologerna talade till honom precis som om han vore ett litet barn, förklarade för honom vad det var för ”fel” på honom. Vadå fel? Han förstod inte vad som var fel, varför var det ingen som höll med honom? Bomben i regeringshuset skulle vara ett varningstecken, han ville att de som satt i regeringen då skulle ändra på sin politik. De var på väg att besluta om att ta in fler flyktingar i Norge, hur tänkte de egentligen? Muslimerna skulle hålla sig i sina länder och de kristna och övriga i sina, man skulle inte blanda raser så där! Hans försök att förklara sina åsikter i rätten hade misslyckats, han kunde väl inte vara den ende som tyckte så här?
Ungdomarna som han sköt ihjäl på ön var för att utrota framtida politiker som kanske tyckte likadant som de i dåtidens Arbeiderparti. Han var säker på att han gjort Norge en stor tjänst, målet var dock att döda alla ungdomar på Utøya men det var ju ingen som visste om någon av de han sköt skulle varit Stadsminister vid det här laget. Alla trodde att han var helt dum i huvudet och han hade hört läkarna och psykiatikerna nämna en massa saker de ansåg att han verkade lida av, bland annat naricissism. Att han var självgod visste han redan, det var därför han utfört massakern på egen hand. Han trodde så mycket på sin egna förmåga att han inte litade på någon annan, han var bäst helt enkelt. Dessutom skulle det bara väckt ännu mer uppmärksamhet om han jobbat i en grupp med flera medbrottslingar på plats vid till exempel Utøya.
Hans plan hade varit så väl genomtänkt och han hade förberett sig i flera månader innan han sprängt bomben och åkt till ön. Ändå hade han i stort sätt misslyckats, han hade varit långt ifrån sitt mål. Anders hade planerat döda alla som befann sig på Utøya men lyckades knappt med hälften. Dessutom var bomben planerad att rasera större delar av regeringskvarteret och ta livet av fler politiker. Om bara inte trafiken hade försenat honom så till ön hade han kanske kunnat nå sitt mål. Han mindes det än idag, hur han skämdes men spelade orörd i rätten.
All denna skam hade han tvingats leva med, nästan helt ensam i sin lilla cell. Nu skulle han äntligen ut! Under de senaste samtalen med psykologer och läkare hade han bara spelat teater. Det var någonting med stämningen och inredningen i de små rummen som förr brukade få honom att alltid berätta sanningen. Nu när han vant sig vid de vita väggarna och det röda golvet, det trånga utrymmet, schäslongen och de två stolarna i mitten av rummet, samt alla tända ljus och de inbillade, ”förstående” blickarna, var det lätt att ljuga. Han hade låtsats som om han släppt sina dåliga vanor och tankar och det hade fungerat, trodde han iallafall… Om de bara visste hur fel de hade när de friskförklarade honom, om de bara visste vad som egentligen pågick inuti hans huvud. Hatet mot omvärlden var större än någonsin och han hade haft lång tid på sig att planera vad han skulle göra mot den. Han skulle inte få ro förrän han uträttat sina ”plikter”. Först skulle han som sagt ta sig ut härifrån…
Den lilla luckan i dörren, som hans mat brukade serveras genom öppnades.
– Anders Behring Breivik har 45 minuters internettid, från och med nu.
Kort därefter öppnades hela dörren och två muskulösa killar stod framför honom. Den ene, som var längst av hans båda ”fångvaktare”, han som just talat hälsade kort med en ljus mansröst och sedan tog de tag i varsin arm på Anders och ledde honom ut genom den långa korridoren.
Han var känd på fängelset för att vara väldigt jobbig och krävande för personalen att ha och göra med. Därför kunde han inte ha samma personal till hjälp i längre än en månad, de blev helt enkelt trötta på honom och visste inte hur de skulle hantera honom. Som tur var hade han fortfarande de där korkade två som helst höll sig borta från honom och lät honom sitta vid datorn ifred. Det lilla, ljusa rummet som endast var inrett med ett skrivbord, en stol och en liten dator var egentligen en del av hans ”cell” men då man var rädd att Anders skulle kunna hitta på något om han fick för stor yta att röra sig på fick han endast besöka det rummet ibland, på speciella tider.
Anders gick in på Aftenpostens hemsida för att uppdatera sig på de senaste nyheterna. Första rubriken fångade honom direkt och han gick in för att läsa hela annonsen:
Skjutning på ICA i Oslo
Igår, sent på förmiddagen fick polisen ett larm från anställd på ICA, man hade hört skottlossning och skrik och sett folk springa huller om buller i mataffären. När polisen anlänt till brottsplatsen kunde de varken finna gärningsman eller spår efter denne.
Tre personer som skadades i kuppen har nu kunnat lämna sjukhus utan större problem, två av de skottskadade i armen och en med ögonskador efter glassplitter. Polisen i Oslo uppger att 22 av totalt 28 dödsoffer nu identifierats, hur vida skicket på de döda kropparna är vill polis och läkare inte kommentera, man kan dock meddela att obduktionen av de döda kropparna resulterat i ledtrådar som hjälper till i utredningen. Polisen har även hittat vissa fynd på brottsplatsen men vill inte gå ut med detaljer då man inte har tillräckligt starka bevis för någonting än, enligt högste polischef Trygve Haug.
Anders blev mycket nyfiken men utöver det han redan läst lyckades han inte hitta mycket mer information om dådet, förutom en kommentar från någon kriminalexpert där denne påstått att det kanske kunde ha någon koppling till det 21 år gamla dådet på Utøya. Anders hoppades innerligt att inte fler tog ställning till hans påstående, han ville inte få några onödiga problem med att släppas ut. Han bestämde sig för att ge upp och istället gå in och kolla sina mail.
– Reklam, reklam, skräp, han suckade och fortsatte. Aldrig något intressant, någon som skulle vilja samarbeta med mig, kanske?
Han skrattade lite ironiskt för sig själv, raderade all reklam och bläddrade vidare tills han kom fram till ett mail med ämnesraden ”OBS!”.
-Hm, detta verkar intressant, mumlade han och klickade för att läsa hela meddelandet som var skrivet på engelska.
Jag fixar ut dig!
…OM du betalar! Om inte betalning sker inom fem timmar efter att du frikänts (24/8) ska jag se till att släcka det sista av din värdighet!
Du vet vad jag snackar om/ You know who
Meddelandet började bra men kändes sedan mystiskt och hotfullt och Anders visste inte alls vem ”who” var. Inte heller kom han ihåg vad det var han skulle betala för… Att mailadressen var ”okänd” gjorde honom ännu mer misstänksam, visserligen var hans också skyddad men han brukade iallafall underteckna längst ner i mailet när det var något viktigt det handlade om.
– Vadå min värdighet? Ha ha, den släcktes redan för 20 år sedan, han skrattade återigen åt sig själv medan han kollade upp i taket och blev påmind av kamerorna och mikrofonerna som hela tiden bevakade honom. Om det här verkligen var något seriöst borde han kanske vara försiktigare med vad han talade om för sina övervakare.
Innerst inne var han rädd, han var faktiskt rädd på riktigt, vad skulle hända nu? Det fanns säkert många där ute som ville ha ihjäl honom efter det han gjort. När han tänkte efter ville han faktiskt inte ens ut igen till den kalla, råa och mörka världen som väntade där utanför. Han kände sig så ensam, vem skulle han egentligen vända sig till, hans mor var död sedan länge och hans far levde lyxliv som pensionär i Frankrike, han skulle nog aldrig återvända till Norge ändå efter vad hans son gjort. Anders hade ingen familj och inga vänner, han hade levt så länge i isolering att han inte tänkt på all säkerhet fängelsevistelse medförde, han var bevakad dygnet runt, träffade aldrig de andra fångarna och hade aldrig blivit offentligt uppvisad eller något sådant för allmänheten. Så här hade han levt de senaste 21 åren, nästan helt ensam och utan någon att prata med, där folk bara kunnat kontakta honom genom internet och på vissa tider telefon. Han hade inte tänkt på hur skönt det hade varit, att inte behöva bestämma saker eller tänka på sådant själv. Nu kunde han nästan se framför sig hur han enkelt blev meddragen till en mörk gränd någonstans utanför Oslo och misshandlad och slagen till döds av ett gäng mörkklädda, maskerade män. Han skulle inte ha en chans och plötsligt insåg han att det enda som drev honom att vilja lämna sin lilla lya var blodtörsten, han ville döda och hans första offer skulle bli Gro Harlem Brundtland. Han kliade sig på hakan där han låtit en liten skäggstubb växa, och flinade så brett att alla hans vita tänder blänkte i spegelbilden i datorn.
– Anders Behring Breivik, din datatid är slut. Återigen stod de två muskulösa killarna i blå polisuniform och tag i honom.
– Det är lika bra att du följer med till rättssalen med en gång, förhandlingarna inleds om en timme och din advokat väntar redan på dig där, nu var det den andre killen, han med ljust hår och blå ögon som talade. Anders märkte hur han verkligen ansträngde sig för att låta samlad när han pratade men lät ändå så nervös då han stammade när han talade till honom. Anders hade aldrig hört hans röst förut, han undrade om han var rädd, var folk kanske fortfarande rädda för honom ändå?
Kapitel 5
Då Internet legat nere i staden hela dagen hade Haug tvingats göra en översättning av det lilla meddelandet någon lämnat på brottsplatsen, för hand. Han hade tillslut kunnat räkna ut vilket språk det var skrivet på genom att titta igenom fem stycken olika lexikon. Han hade suttit uppe hela natten för att kunna få fram en norsk översättning av det polska meddelandet.
Släpp Breivik nu på lördag. Annars kommer fler saker hända!
Meddelandet oroade Haug, detta verkade vara en förbrytare som handlade seriöst och visste vad han eller hon ville. Denne hade säkert en mycket väl genomtänkt plan och man började få ont om tid för att sätta stopp på den. På lappen med originalmeddelandet hade man inte ens i labbet lyckats hitta några fingeravtryck och det var en av anledningarna till att Trygve idag skulle bege sig till mataffären och utforska brottsplatsen. Om man skulle lyckas få tag på någon misstänkt skulle det vara bra att ha fingeravtryck att jämföra med. Han var trots allt känd för att upptäcka viktiga små detaljer ingen annan kunde se. Om han åkte nu på direkten skulle han kanske även hinna tillbaka till stationen för att följa rättegången om Breiviks öde från början genom nyheternas livestreaming. han sprang genom hela kontoret och plockade med sig en kanelbulle och en kopp kaffe på vägen, samtidigt som han hälsade på alla sina kollegor, inklusive Karina Wessel, som precis som vanligt inte svarade när hon hade lunchrast, då brukade hon absolut inte prata med någon.
När han tillslut kom utanför dörrarna på den gamla, omoderna byggnaden upptäckte han att det regnade och rev sig irriterat på sitt hårlösa huvud.
– Tusan också!
Så fick han springa in igen och byta kläder och hämta ett paraply, han tyckte om att inte synas för mycket när han var ute på uppdrag och brukade därför vara civilklädd med shorts och en enfärgad t-shirt. Vid sådana här väder blev han tvungen att bära full uniform, mörkblå långbyxor, ljusblå skjorta och svart jacka, han struntade i den skottsäkra västen. Den sortens brottslingar som utförde dåd som detta brukade inte dyka upp på brottsplatsen igen och därför såg han ingen fara med det hela. Haug satte sig i den vita polisbilen och körde iväg, han struntade i att ta civilbilen, nu när han ändå var klädd som han var. Bilen startade han utan problem, den råkade alltid vara fulltankad just när han skulle använda den och det bidrog till att göra hans dag på jobbet lite enklare.
Han hade inte mött en enda människa på vägen till centrum men det var inte så konstigt, folk brukade hålla sig hemma när brott hade skett nära dem. På ICAs stora parkering var det tomt, förutom tre till polisbilar med den snygga, gul- och svartrandiga dekoren och fyra vanliga bilar parkerade vid sidan av affären. Han gissade att de tillhörde ägaren och kanske några anställda som försökte hjälpa till att städa undan och vittna för polisen. Haug hade beordrat en grupp att åka hit för ännu en teknisk utredning och han antog att de tre polisbilarna hade körts hit av de, även avspärrningen runt hela området var det antagligen de som satt upp. Haug parkerade ganska nära ingången till mataffären, klev ut och låste bilen.
Väl inne i mataffären såg allt egentligen normalt ut, förutom att det var så tomt. Han fortsatte se sig omkring, utan att upptäcka något intressant, fortsatte vidare in i bland hyllorna och varuställen. han satte på sig plasthandskar och rotade lite i en hög med flingpaket som låg på golvet. Antagligen något som rivits ner av en privatperson som varit och handlat, chansen var väldigt liten att gärningsmannens fingeravtryck skulle finnas där men Haug plockade ändå ner den i en stor plastpåse för att ta med sig till labbet.
– Hej, ropade någon bakom honom och han vände sig hastigt om. En svart- och rödklädd kvinna stod ett par meter ifrån honom och räckte fram en mörk högerarm. Han gick fram till henne och hälsade.
– God middag, jag är polischef Haug. Jobbar du här? Han kollade rakt in i kvinnans bruna ögon, hon såg mycket ung ut men inte så tagen av det som hände igår.
– Jag heter Aisha och äger affären, nu verkade hon desto mer olycklig och kollade sig omkring i den del av affären där större delen av brottet verkade begåtts. Mjöl, flingor och bröd låg utspritt på golvet och Haug såg hur en tår rann ner längs hennes kind.
– Skulle jag kunna få ställa några frågor?
Aisha torkade bort tåren och nickade till svar.
Efter tio minuter av utfrågning hade Trygve Haug en hel sida i sitt anteckningsblock fullkladdat med kontaktuppgifter och information om Aisha, samt några rader om det lilla hon lyckats se av dådet när hon gömde sig bakom frysdiskarna. Han gick fram till en av frysdiskarna av glas för att undersöka om de fortfarande var hela. Han rundade hörnet på den och hoppade flämtande baklänges när han upptäckte en kropp som låg på alla fyra på golvet.
– Tjena chefen, skrämde jag dig? det var en av de unga nykomlingarna som tydligen också undersökte glaset. Nu skrattade han åt Haugs reaktion innan han sedan återgick till sitt arbete igen. Haug kom ihåg ett litet förhör med en av de skadade igår natt där denne berättade att han befunnit sig på golvet vid mejeriavdelningen när han plötsligt hörde ett skott nära sig och fick glas i hela ansiktet. Därför var Haug nu istället på väg dit, till mejeridiskarna. Han letade längs med golvet och som väntat hittade han ett hål på cirka 0,5 cm i diameter i en av glasdörrarna, ca 40 centimeter från golvet. Det måste varit här han gömt sig, tänkte Haug, han måste ha duckat för ett skott som istället träffat dörren och sprätt glas på honom, dock inte så mycket och det var konstigt att inte hela rutan spruckit… Han öppnade dörren och hittade, som väntat ett tomt mjölkpaket med ett hål i. När han skakade om det skramlade det inifrån förpackningen. Bingo!
Efter en kort diskussion med de andra poliserna på plats kom man fram till att inga fler kulor hittats och att gärningsmannen då måste använt exakt 31 sådana. En mycket skicklig skytt som bara missat ett enda skott, enligt Haug. Gärningsmannen hade dödat 28 människor med 28 skott, på obduktionen hittade man en kula i varje kropp och på sjukhuset en i varje av de två skottskadade, samt en i mjölkpaketet Haug hittade. Detta betydde att man på kontoret kunde leta upp ungefär vilket vapen förbrytaren använt, med ett magasin med plats för 31 patroner. Det var dock otroligt svårt att veta om skytten använt alla skott eller inte. Efter det Aisha berättat visste Haug iallafall att gärningsmannen endast använt ett vapen, alltså också ett magasin. Han kom på sig själv med att bita på naglarna samtidigt som han funderade, när kommandoradion prasslade till. ”… 31154, Trygve Haug. Larm om försvunnen kvinna på adress Oslovägen 5 3b… 31154, Trygve Haug. Larm om försvunnen kvinna på adress Oslovägen 5 3b.”
– Jag åker dit på en gång, kom, han suckade.
– Sorry, killar men jag måste åka nu, sa han sedan till sina kollegor i mataffären och sprang ut till bilen igen.
Kapitel 6
– Vet ni vem som såg henne senast? frågade poliskonstapeln med anteckningsblock och penna i högsta hugg.
– Antagligen den som rövade bort henne, svarade han, Gro Harlem Brundtlands sonson Fabian Brundtland lite irriterat. Vilka korkade frågor den där flintskallige polisen ställde, Fabian och hans kusiner hade inte träffat sin mormor/farmor på flera månader. Det var omöjligt för de att veta vad hon till exempel hade på sig när hon försvann och senaste gången de hörde av henne per telefon var förra helgen, när hon bjöd in de till det här lilla ”kalaset”.
– Nu ska vi inte göra oss roliga åt det här! Vi kan inte ens vara säkra på att det är ett brott som har begåtts, dementa gamlingar glömmer av vart de bor och går vilse hela tiden, nu lät han också något bestört men det där var väl ändå ett onödigt påstående. Senaste gången Fabian var hemma hos sin farmor var hon helt vid medvetande och verkade frisk. Chansen att hon på egen hand gett sig ut var minimal i hans huvud, det måste finnas någon där ute som ville henne illa.
– Hör på nu, jag skickar hit en utredningstrupp som undersöker lägenheten och området runt om, de borde vara här om en halvtimme. Jag måste tillbaka till stationen nu, rör ingenting och stanna helst där ni är. Och så lämnade han de ensamma i den kalla, för honom tomma lägenheten.
Fabian var så säker på att det var någon som hade kidnappat Gro men någonting var fel, lägenheten såg ut precis som vanligt och dörren var till och med låst när de kom. Det verkade nästan som om hon hade lämnat lägenheten på egen hand, hans farmor, som inte ens vågade gå ut och hämta posten själv. Alla som bodde i en lägenhet i det här huset hade varsin brevlåda utanför, Gros var helt full, det låg till och med tidningar på backen nedanför. Detta hade reklamutdelarna och posten till slut märkt och slutat fylla på lådan. De trodde väl att hon gått bort, det var antagligen flera år sedan någon sett henne ute överhuvudtaget. Hemtjänsten, det måste vara hemtjänsten! De var de enda som träffade henne regelbundet om veckorna och den som var hos henne i torsdags borde alltså vara den som såg henne senast. Det här skulle han tala om för polisen, hemtjänsten skulle få vad de tålde, allt var säkert deras fel. En sådan kunde väl lätt lura ut en gamling på en promenad och sedan… Ja, de kunde väl göra vad som helst egentligen? Han rös av tanken och försökte föreställa sig var Gro skulle kunna befinna sig just nu.
Tre unga män och en kvinna i polisuniform hade varit i Gro Harlem Brundtlands lägenhet i en timme. De hade ställt en massa frågor angående Gros psykiska tillstånd, hennes vardagsrutiner, vanor och uppgifter om läkare, hemtjänst och anhöriga. En av poliserna hade sedan åkt till hemtjänstens huvudkontor för förhör med chefer och anställda som haft ansvar för Gro. Resten av de hade stannat kvar i lägenheten och skickat iväg Fabian och hans kusiner för att kunna utföra en teknisk undersökning. Senare hade de ringt till honom och berättat om resultatet av den. De hade inte hittat något misstänkt i lägenheten och allt var i sin ordning. De hade tagit fingeravtryck på dörren i förhoppning att hitta något som inte skulle matcha med någon av barnbarnens eller Gros, de hade även tagit fingeravtryck på bland annat hennes telefon. Polisen som berättade detta för honom sa också att de inte misstänkte något våldsbrott men utgick ifrån att Gro antingen gått iväg någonstans på egen hand eller blivit lurad och sedan kidnappad. Under Fabians förhör hade han talat om att hans farmor var väldigt rädd och misstänksam mot omvärlden, näst intill paranoid, hon trodde att allt och alla var ute efter henne och litade egentligen inte på någon utom sina närmaste. Det gjorde henne också till en väldigt klok kvinna, hon skulle nog tänka efter en extra gång innan hon gick utanför dörren till lägenheten. Han kunde omöjligt tro på att hon på egen hand irrat bort sig i staden men teorin att hon på något sätt blivit lurad och sedan kidnappad verkade mer och mer verklighetstrogen men kunde det verkligen vara så och vem skulle det isåfall vara som ville få tag på henne? Nu mindes han Anders Breiviks uttalande i rätten för 20 år sedan, eller vad det nu kunde vara, han sa att han, för hand ville göra sig av med Gro Harlem Brundtland. Nu blev han orolig… Men Breivik hade väl inte släppts ut än?
Kapitel 7
Hon hade förstås tillbringat en stor del av sitt liv i rädsla men aldrig varit så rädd som hon var nu. Gro satt någonstans, i ett litet, trångt utrymme och skakade. Hon skakade både av den krypande kylan som fick håret på armarna att resa sig men också känslan när hon tänkte på den som fört henne hit. Ögonen hade vant sig ganska bra vid mörkret vid det här laget men hon kunde bara se böcker, böcker överallt och trodde att hon var i något bibliotek. I bibliotek kunde det väl knappast vara så här kallt och mörkt, hon antog att hon måste vara i en källare. Senare hade hon kommit fram till att det faktiskt var bibliotekets källare hon satt i och undrade vem som egentligen ville ha henne där. Gro hade vaknat mitt i natten av att det knackade på dörren, eller det var iallfall vad hon trodde. Minnet var inte på topp längre och inte synen eller hörseln heller, det kunde lika gärna varit tidig morgon. Trots den konstiga tidpunkten på dygnet tänkte Gro att det kanske var hennes barnbarn som anlänt några timmar tidigare och gick gladeligen upp och drog på sig byxor och morgonrock. När hon tillslut kom fram och kunde öppna dörren, det gick inte fort för en 94-årig gammal tant att ta sig mellan sovrum och ytterdörr, var det ingen där. Hon hade gått några meter ut i trapphuset för att kolla om personen fortfarande var kvar. Helt plötsligt hade någon tagit tag i henne bakifrån och hon fick en fuktig trasa för munnen som luktade illa, hon hade försökt vrida sig loss men utan att lyckas. Personen lade henne ner på golvet, fortfarande med den där trasan för hennes mun, hon gissade att den var fastknuten i nacken och då hon även fått händerna bundna bakom ryggen gjorde hon inget försök att ta loss den. I några ögonblick, när personen med en hes mansröst viskat något i hennes öra på ett språk hon inte förstod hade hon kunnat se hur denne såg ut. Personen hade varit klädd i hemtjänstens traditionella, röda skjorta och ett par svarta byxor. När Gro inte svarade på hans fråga gick han istället in i lägenheten och hittade direkt vad han tycktes söka efter; nycklarna. Han hade sedan stängt dörren med en skinnhandskbeklädd hand och vridit om nycklen helt ljudlöst. Sedan hade Gro fått något varmt och mörkt draget över huvudet, det hade känts som en mössa.
På vägen till det här grymma, kalla stället ville hon minnas att hon åkt bil men mellan den korta tiden hon nu varit vaken och sekunden då hon fick den där mössan dragen över huvudet kunde hon egentligen inte minnas någonting förutom ett dovt susande ljud och skumpande, hon måste åkt bil men hon antog att det var någonting i den där trasan som gjorde att hon inte kunde minnas exakt. Hon hann inte tänka längre när hon för första gången på några timmar kunde se dagsljus, det var en dörr som hade öppnats och i ljuset såg hon även en lång, mörk gestalt. Hon trodde först att det var någon som skulle komma och rädda henne men hon hade fel.
-It’s almost time! det var den där läskigt hesa och mörka rösten som talade till henne igen. Han pratade inte sådan där ren, flytande engelska som hon hört sina barnbarns barn prata med när de tränade på sin glosor hemma hos henne. Den här mannen pratade med en konstig brytning som påminde lite om det andra språket hennes kidnappare viskat till henne med förut. Vilket språk kunde det vara, han var ju inte norsk iallfall, ryska? Tyska? Kanske polska? Hon visste inte men hon kunde åtminstone förstå på ett ungefär vad han hade sagt, något som snart skulle ske men vad var det som skulle hända och varför var hon inblandad i detta?
Lördag 24 augusti 2033
Kapitel 8
Äntligen var han fri! Anders Behring Breivik hade med nöd och näppe lyckats hålla sig i skinnet i rätten, han hade ljugit en del men huvudsaken var att han var ute ur det trista och ensamma fängelset. Han var visst inte helt fri, han skulle ha regelbundna besök av rättsläkare och andra högfärdiga typer men nog skulle han klara av att hålla masken då också. Mycket var tack vare hans advokat, Geir Lippestad, som bara lyckats framhålla hans positiva sidor och det bra med att släppa ut honom i det fria igen. Visserligen fanns det inte mycket att skylta med på den punkten men tillräckligt för att övertyga majoriteten av de som bestämde över hans öde. Anders undrade om Lippestad bara hade spelat med eller om han verkligen lyckats lura honom också. Han var iallafall väldigt glad över att han fått en advokat han verkligen kunde samarbeta med och som man med hjälp av vissa medel kunde övertyga. Han flinade lite åt hur smart han faktiskt var, han hade lyckats lura över 50 personer på samma gång att han var helt frisk men det var han inte och det visste han själv också om.
Han hade erbjudits en lägenhet av staten som han, med viss tveksamhet tackat ja till. Han skulle inte kunnat få tag på en lägenhet på egen hand så det var ju bra på det viset men han visste också att man skulle kunna hålla ännu bättre koll på honom i den här lägenheten. Anders skulle nu förstås ha väldigt svårt att få jobb med tanke på sin ”statistik” och skulle antagligen få leva på bidrag under resten av sitt liv. Han hade bara varit fri i några timmar men hade redan hunnit gå igenom en massa gamla papper och försökte nu få ordning på sitt liv. Han kände sig fortfarande värdelös och misslyckad och skulle inte bli lycklig förrän han utfört vad han planerat. Han var också rädd, han tänkte på mailet han läst igår, någon som ville ha betalt för något han köpt men vem, varför och vad var det han hade köpt? Det första han gjorde när han flyttat in i lägenheten var att kolla sina mail. Han hade fått ett nytt mail från någon som han trodde var samma person som skickat det första, även det här var skrivet på engelska.
Vi ses ikväll 22:00 i gränden bakom biblioteket. Glöm inte pengarna!
Han hade inga pengar men kanske kunde han prata sig ur situationen ändå. Personen som tog kontakt med honom verkade veta vad han ville och därför ville han inte ta risken att inte komma, denne kanske visste var han befann sig. Breivik visste inte om han skulle ta risken att ringa polisen i förväg eller om han skulle riskera sin egen säkerhet och komma ensam. Det var nog bäst att inte ringa ändå, det skulle vara hemskt att åka in igen, utan att egentligen ha gjort något.
Klockan började nu närma sig 22-tiden och Breivik stod utanför höghuset och frös. Han övervägde att ringa taxi men ångrade sig då han kom på att den som körde isåfall skulle veta vart han befann sig och det var dumt att riskera en sådan sak i onödan. Biblioteket låg ändå inte långt härifrån och han kunde lika gärna gå dit. Han började gå, ganska snabbt, han ville inte väcka för stor uppmärksamhet men ville ändå inte att för många skulle se honom på vägen, han hoppades att ingen skulle känna igen honom isåfall.
Efter fem minuter var han framme vid biblioteket och rundade hörnet för att komma till baksidan, gränden där de skulle mötas. Det var mörkt och kallt ute och han fick stå stilla och huttra en stund innan en gestalt kom gående mot honom.
– So we meet again, mr. Breivik, rösten lät hånfull och ett litet flin bredde ut sig i mannens ansikte. De fortsatte konversera på engelska.
– Hej, vem är du? frågade Breivik och blev nästan lite förvånad över svaret.
– Jag är Paolo Bolgow, från Polen, minns du inte mig? 2011 handlade du vapen, svart, utav mig och nu har jag väntat i 22 år och har fortfarande inte fått betalt. Hur blev det förresten med ditt planerade dåd, fungerade mina prylar? han lät så självisk, ironisk och så sjuk i huvudet man bara kunde vara på en och samma gång.
– Alltså… Jag har faktiskt inga pengar men vi kan väl lösa det här på något sätt, eller hur?
– Ha, ha, kommer du ihåg vad jag skrev som konsekvens i mailet? Låt mig visa vad detta egentligen handlar om, för dig, han skrattade till igen och försvann.
Kapitel 9
Dörren öppnades igen och hennes kidnappare kom ner i det trånga utrymmet och började knyta upp banden runt hennes handleder. Han sa ingenting under hela processen och höll fast henne hårt när de gick ut i kvällen. På vägen ut plockade han även upp något svart som verkade vara något slags verktyg. Skulle han slå ihjäl henne, var det så här det skulle sluta? Vad ville han henne egentligen, hon hade varit politiker och fått mycket hat tidigare i livet men fanns det verkligen fortfarande människor som inte tyckte om henne, dessutom utländska? Hon blev inte jätteförvånad men skräckslagen när hon såg vem som hade kommit för att ”rädda” henne. Ungefär två meter framför henne stod hennes svurne fiende, den livslevande Anders Behring Breivik. Det var lite svårt att se i mörkret men i det svaga ljuset från gatubelysningen några meter längre bort såg hon det, det gick inte att ta miste på det ansiktet. Han såg fortfarande lika hat- och hotfull ut som tidigare. Det fanns dock en liten skillnad, han var inte glad över att få se sin fiende som han länge suktat efter att få ta död på, han såg snarare rädd ut, vad var det för fel? Hon hörde de två männen säga något på engelska och inte förrän Breivik tog ett steg framåt märkte Gro hur hårt den utländske mannen höll fast henne med sin arm runt hennes hals och dessutom hade hon det där verktyget mot huvudet. Det var inget verktyg förresten, hon försökte vrida lite på huvudet för att kunna se i ögonvrån, det var en pistol. De tänkte skjuta henne! Vad skulle hon göra, det fanns ingenstans att ta vägen och en 94-åring hade inte en chans mot två välvuxna män som dessa…
Nu började hon förstå mer vad Anders och den andre mannen sa till varandra.
– Jag har inga pengar säger jag ju! Anders lät väldigt arg, Gro visste inte om det var bra eller dåligt om de två började bråka, kanske skulle hon på något sätt kunna smita undan då.
– Jag gav dig det bästa vapnet jag hade för 22 år sedan och fixade dessutom ut dig ur fängelset och nu tänker du inte ens betala för vapnet?!
– Du gjorde väl ingenting, det var min advokat som fixade den biten!
– Ja men gissa vem som avledde uppmärksamheten från dig, jag gjorde det! Det var jag som sköt på ICA och jag reste ända från Polen och hit för din skull. Eller ja, allt för pengar så klart, mannen skrattade till. Det var alltså Polen han kom från och det var han som dödat folk på ICA, Gros hemhjälp hade aldrig kommit tillbaka med maten när hon varit där och handlat, hon hade väl iallafall inte dött? Gro förstod inte riktigt sin roll i det hela, vad gjorde hon egentligen här?
– Är det inte din trofé jag står här och håller i, va? den polske mannen lät mycket hotfull och skakade om henne när han sa det där, hon hade inte riktigt förstått vad de pratade om nu, kanske något om henne. Anders såg iallafall helt förskräckt ut och skakade på huvudet.
– Nej! Du får inte döda henne! Anders tog ett språng emot de och polsken drog snabbt med henne åt sidan.
– Jag räknar till tio och om du inte plockar fram något vettigt innan dess är det slut med henne, det där hade hon förstått. Nu skulle hon dö, allt var slut om inte Anders gjorde som han sa, hon tittade bedjande upp på honom och han tittade tillbaka med blanka ögon. Vad var detta, han var väl den sista som skulle bli ledsen om hon dog?
– 1, 2, 3, 4…
Gro såg någonting genom buskarna, ett svagt, blått sken, det var en polisbil! Kanske fanns det fortfarande hopp för henne men, så gjorde hon någonting mycket dumt. Hon öppnade munnen för första gången sen hon vaknade på natten då hon blev kidnappad, hon skrek.
– POLIS! Jag är här!
Pang! Det var det sista hon hörde innan hörseln försvann helt, i ögonvrån såg hon något rött röra sig neråt längs kinden och hon försvann in i en konstig, kvav dimma.
Kapitel 10
Allt hade hänt så snabbt, Gro Harlem Brundtland skrek och sedan avlossade han skottet, räckte över vapnet till honom och sprang sedan iväg. Samtidigt som han la pistolen i Anders händer hade han också viskat något på engelska ”Ha så roligt i fängelset”. Anders svarade inte utan stod bara och stirrade på den gamla, livlösa kroppen som låg framför honom, det var blod överallt. När polisen kom la han sig ner på marken och bara grät. Den enda meningen med hans liv var nu borta, hans värdighet hade dött. Det sista av den värdigheten han hade kvar hade han tänkt rädda genom att själv döda Gro men nu var det kört. Han hade till och med sett på när någon annan gjorde det, utan att själv kunna göra någonting. Det enda han kunde göra efteråt var att skrika och gråta ut sin vrede, som en liten bebis. Det var så han kände sig, till och med ännu mer hopplös än ett litet barn. Nu satt han återigen i baksätet på en polisbil, med kedjor runt handlederna och hade ingen makt. Han kunde lika gärna ge upp nu, förmodligen skulle han få leva resten av sitt liv i fängelse och kunde göra av med sig där. Den där polska galningen skulle iallafall aldrig få sina pengar, han skulle förmodligen aldrig få sitt straff heller. Det spelade nog ingen roll ifall Breivik vittnade mot honom, han var en mycket smart förbrytare som antagligen sopat undan alla bevis efter sig.
Gro Harlem Brundtland dog med hans värdighet och nu väntade minst 10 år i fängelse, livet hade inte slutat bra för Anders Behring Breivik.
Slut
Författare: Angelica Andersson