Att stå där. Se alla människor ila till höger och vänster ger en känsla av förväntning. Alla är dem på väg, så även jag. Vart dem ska är en fråga för fantasin. En man skyndar förbi, jag tittar på honom och tankarna flyger fram. Liten väska och han är propert klädd. Antagligen en affärsman som av klockslaget att döma är på väg hem, eller till kontoret.
Han kommer från ankomsthallen och ser trött ut. Planet från London har precis landat, bland många andra, jag bestämmer mig för att det är med det han kommit. En agent bland andra agenter, en agent som springer andras ärenden i jakten på sin egen lycka. Men något är fel, han ser inte lycklig ut. Ett trött ansikte döljer sig bakom de bestämda stegen och jag fabricerar en bild av en stressad varelse som jagar profit för att försörja en familj bestående av en krävande kvinna och skolbarn som skriker efter mer, mer.
Han gör det han skolats till, vara framgångsrik och uppfylla samhällets satta mål. Men samtidigt drivs han av drömmen att få ha den där lediga stunden med det han älskar mest, nämligen att bara få sitta i sin båt och guppa med ett spö i handen. Hans nyckel ditt stavas dock framgång och karriär. Någonstans på vägen måste han jämka, och det är med hans egen tid som jämkningen sker. Han måste hinna, skynda, tillfredsställa. För att inte bli en misslyckad person utan framgång. Endast den belöningen kan urskuldra dem få timmarna han kan slappna av i båten. Endast den belöningen kan få honom att kunna säga till sig själv, att jag är värd det här.
Två kvinnor springer förbi. I sina strikta munderingar ilar dem. Stora leenden och med raska steg mot nästa flight som skall berikas av deras närvaro. Jag gör mig till minnes något reportage om flygvärdinnors vardag. Bilden av tidspress och dåliga anställningsvillkor ploppar upp. Och jag funderar, vad är det som driver någon att ställa upp på dessa ojämna villkor? Knappast lönen tänker jag. Är det spänningen att se andra delar av världen? Ja, kanske. Dem hinner ju inte se ett smack då dem pressade tiderna mellan flighterna endast tillåter i och urstigning mellan jobben. Men ändå så halvspringer dem leende mellan dem, uppsminkade och fräscha. Bara för att sedan åka hem och ta hand om det vardagliga, som kravställningen av en lyckad medborgare ställer. Hur orkar dem tänker jag i mitt stilla betraktande?
En familj med en överlastad transportvagn och tre barn i olika åldrar ömsom rullar, ömsom stannar, förbi. Ena barnet krånglar och vill stanna var femte meter. Andra barnet går med hörlurar och knappar på sin mobil. Det tredje sover i vagnen. Föräldrarna känns harmoniska och balanserade. Och stannar utan att tjata. Hm, vilken flight kan dem ha kommit från. Jag kolla på tavlan som annonserar ankomsterna. Dubai? Knappast. Miami? Ja, kanske. Men troligast så är det från Mallorca dem kommer och har tillbringat några veckor. Brunbrända och med trötta ögon visar föräldrarna ett lugn som endast en all inklusive semester kan inbringa. En flash av hotellfrukostar och poolupplevelser seglar förbi min näthinna.
Mannen ser ut att vara en redig karl. Kvinnan ser ut att vara en barnledig typ som trivs med att gå hemma och byta blöjor och vara a jour till dagiset mellanbarnet går på. Lyckliga är ordet som passerar min näthinna. Antagligen har jag del. Kanske pågår det inom hemmets väggar en hierarkisk familjekamp där mannen psykologiskt utöver sin fysiska makt på kvinnan? Och nu spelar dem upp det som alla vill se, en lycklig familjeidyll som sakta strosar förbi i ett lyckorus. En välbehövlig semester har stärkt deras idylliska familjeband och dem har gett barnen dem minnena som en familj i medelklassen förväntas ge dem, när skall väggen av lycka falla undrar jag smått? Om det är så? Varför skall mina tankar kretsa kring mörka bilder jämt, är nästa tanke? Varför kan det inte vara så lyckligt som det ser ut? Varför kan dem inte få vara så kära som dem uppvisar? Har dem inte rätt till det? Vem är jag att svartmåla dem? Är det på grund av mina egna brister jag målar upp detta sjuka scenario av hustrumisshandel och patriarkatiskt nedtryckande mönster? Var kommer dessa dystopiska tankar ifrån. Freud hade lätt analyserat mig och jag gör lika så, min skeva uppväxt och alla mina skeva människoförhållanden ligger tillgrund för dessa bilder.
Jag tar en cigg.
Tankar flyger förbi. Men vänta det är kanske inte tankar utan känslor. Intuitioner som jag tar för tankar. Eller är det tankar med intuitiva krafter? Se saker för vad dem är och inte för vad dem kanske är? Det är det som gör skillnaden mellan mig och normala människor, fladdrar förbi i mitt innersta väsen. Vad snackar jag om? Tomhet. En utmattad känsla av tomhet infinner sig. Tomhet i form av apati. Människor passerar och jag ser dem inte längre. Ingen påverkar mig längre och jag kommer på mig själv att fråga, vad gör jag här och var skall jag gå? Inrikes eller utrikes? Inget lockar längre. Känslan av förväntningar och spänning att vara här har mattats av, till en inre förvirring och jag känner mig alienerad bland alla dessa framgångsrika människor med tydliga mål i deras steg.
Oj, hoppas ingen ser mig. Jag försöker se ut så målinriktad som möjligt. Se ut som jag är viktig och är på väg någonstans. Det kanske lyckas, det kanske misslyckas. Jag vet inte men känslan av att vara misslyckad har krupit sig på och jag styr kosan mot bilen för att komma undan självförnedringen. På detta sätt pendlar mitt inre konstant. På detta sätt pendlar mitt välbefinnande timme efter timme, minut efter minut.
Vad jag gjort för att klara mitt uppehälle och varit en god sambo. En god medborgare. Tillbaks in i dimman av skeva tankar och självförnedringen av att inte kunna bidra, inte kunna bidra på grund av min desillusionerade natur. Bilen rullar iväg.
Författare: Fredrik Svensson