De är värdelösa, de förtjänar att dö, de bröt mot lagen och trotsade oss. Deras barn stal ett nybakat bröd från bagaren för vad? Trettio mynt, om något sådant händer så förstörs vårt underbara kungadöme som skapades av mina lärdomar. sa rösten i mitt huvud, eller.. Skuggan? Den hade rätt, familjen på tre barn förtjänade att dö för att vara så vårdslösa och orättvisa mot mig och Skuggan och vårt land… Vad var det jag sa? Det var jag som levde och det var mitt land, inte röstens och varför skulle de dö…
De förstörde VÅRT land och de MÅSTE helt enkelt dö för att världen ska bli en bättre plats. De där människorna äcklade mig, att jag en sekund ens bara tvekade på deras död var skamligt, varför hade jag gjort det ens, det är en minneslucka. Något är suddigt, inte röda ögon, kolsvart hår, ingen själ, skuggan, det är massa dimma och…
Du tänkte just på att de ska avrättas mitt på torget, inget annat. sa Skuggan som var helt rätt. Varför glömde jag den tanken en sekund, men det kändes ändå som om något försvann ur min hjärna, eller nej, jag har inte glömt något. Varför får jag alltid den känslan att… Vadå för känsla? Jag har inte tänkt på en känsla, bara om att prata.
”Hela familjen döms till döden på torget, barnen avrättas först”. sa Skuggan genom mig och bödeln nickade och familjen började krama om varandra och började gråta, varför fattade jag inte, de var ren och skär ondska som var tvungen att utrotas.
”Som ni vill Barnadrottning”. sa bödeln vars namn jag inte bryr mig om, och jag fylldes av ilska.
”Tilltala mig aldrig någonsin, om inte jag tilltalar dig, det här var en order och inte ett tilltalande, du hamnar i stocken resten av dagen efter avrättningen!” skrek jag, inte Skuggan utan jag. Ibland låter Skuggan mig prata för att jag sköter mig som jag ska.
Bra, han förtjänade det där för att trotsa oss. sa Skuggan.
”Din tyrann!” skrek den där dödsdömda kvinnan som höll sina barn. ”Du är en DEMON som gör det här, det syns tydligt med dina blodröda ögon. Du njuter av att döda folk och borde dö själv!” skrek hon. Vadå röda ögon? Ni minns jag! Jag vill inte…
Sådär ska hon inte tala till oss, få tyst på henne och ge henne en smärtsam död! Ge hela familjen en smärtsam död! skrek Skuggan. Den hade rätt och jag reste mig upp från tronen och var ren ilska.
”Ner på golvet, nu!” skrek jag och slog bödeln och tog hans svärd och höjde det. Klingan glittrade i solen och en sekund senare stänkte blodet från den treårige sonen. Resten av familjen grät medans huvudet lossnade från kroppen, den lilla späda kroppen.
Jag avbröt min tanke direkt och skar sen halsen av den åttaåriga dottern som skrek så att hela palatset hörde. Ett blodisande skrik som jag… älskade? Deras tolvårige son grät men jag visade ingen nåd och snart var hans rygg uppskuren. Jag var själv tretton somrar och… varför tänkte jag på det, det här inte hit. Jag log när jag såg föräldrarnas skräckslagna ansikten. Kvinnan var helt tyst här och försökte att inte skrika när jag skar i hennes lämmar men gav upp. Skriket ekade tillsammans med mitt hjärtskärande skratt. Jag höjde det blodiga svärdet.
”Barnadrottning, jag ber om nåd”. viskade mannen men i nästa sekund genomborrade klingan hans hals.
”Jag tillåter inte att någon ber om nåd.” sa Skuggan genom mig. Alla var döda. När jag såg alla blodiga kroppar kom jag ihåg allt i en sekund och innan Skuggan fick kontroll över mig igen så tänkte jag en fri tanke.
Vad har jag gjort?