De hade länge funderat på att sälja sitt hus och flytta till en lägenhet närmare stan. När så ett tillfälle yppade sig slog de till direkt.
De ångrade inte sitt beslut. Nu skulle en ny epok inledas i deras liv och idag var det sista gången de besökte sitt hus. Flyttlassen hade redan länsat rummen, det var tomt överallt, också städningen var avklarad.
De gick en sista runda, dels för att ta farväl av det gamla hemmet och dels för att plocka med sig det sista.
–Jag går ut med det här till bilen, sa hennes man och lyfte upp ett par lådor.
–Okej, sa hon, men du, vad gör vi med telefonen? Ska vi ta den med oss?
–Nej, sa han, den är så gammal och sliten och nu har vi ju våra mobiler.
Dra ur jacket och ställ den i köket. Kanske de nya ägarna vill ha den, eller så får de väl slänga den.
Hon drog ur jacket och ställde telefonen på diskbänken, strök lite med handen över den glatta ytan, som ett slags farväl.
Telefonen var hennes, hon hade haft den länge och den hade följt henne på många flyttlass genom åren. Nu hade den i många år varit familjens telefon och hon stod och tänkte på alla de olika samtal, som både tagits emot och ringts ifrån den. Samtal av olikartade karaktär: Glädje, sorg, chock, längtan, bestörtning, kärlek, ilska och försoning.
Så många olika känslor, som kunde förmedlas ur en sådan liten tingest.
– Kommer du, ropar hennes man? Bilen är packad och klar!
– Ja, svarar hon, jag kommer nu. Hon gav telefonen en sista klapp, gick ut ur köket, satte på sig skorna och sträckte sig efter kappan.
Då ringde telefonen!
–Men, stängde du inte av den, utbrast mannen och tittade inåt köket?
–Jo, sa hon, jag stängde av telefonen.
–Men va fan, jag hörde den ju, den ringde två signaler! Han lät upprörd och pekade på den.
–Nej, sa hon tyst och tittade på honom, det gjorde den inte.
Den ringde inte två signaler.
Den sa bara:
–Hej då Inga och lycka till!
Författare: IngaBritt Eliasson