Agnes vaknar med ett ryck. Svetten rinner som små hårda vattendroppar från hennes panna och Kudden är genomsur som en disktrasa. Vart är jag? Tänker hon tyst för sig själv. Knack! Knack! Små lätta knackningar hörs från den lilla hallen som sträcker sig från sovrums dörren.
-Kom in! Försöker hon ropa så högt det går. Agnes vill verkligen inte stiga upp och öppna dörren idag. Hon vill bara dra täcket över sig och hoppas mardrömmen är över snart. Låset går upp, och in stiger en kvinna i medelåldern in. Med blont uppsatt hår och vita kläder som kan liknas av en sjukhusrock, svirar hon försiktigt in och sätter sig bredvid Agnes. Det är Åsa, Åsa är Agnes stödassistent. Agnes gillar henne mycket. Hon känns genuint ärlig, och lätt att prata med.
-Hur mår du idag? Frågar Åsa.
-Kudden är blöt som en disktrasa och huvudet känns som potatismos idag. Svarar Agnes Men försöker ändå klämma fram ett litet leende på läpparna för att visa sig stark.
Jag ska klara det här. Tänker Agnes. Åsa sätter sig bredvid Agnes och tar hennes hand.
– Det är inte långt kvar nu, det kommer gå bra. Du är oerhört stark Agnes.
Och på något sätt så ger det Agnes styrkan att ta sig igenom detta helvete av alla känslostormar som far igenom hennes kropp konstant. Åsa var som den mamman eller syster som Agnes aldrig haft. Tryggheten som alltid saknades i Agnes liv.
-Nej Agnes! Nu tar vi en härlig promenad. Solen skiner idag! Det vill du inte missa. Dom tog tag i varsin sida av det tunga vikttäcket som Agnes fick för att kunna sova bättre, och lade det över sängen.
– Vi fixar resten sen. Sa Åsa. Agnes gick in på toaletten med släpande fötter. Benen kändes som tunga blyklumpar. Hon tittade sig i spegeln och tänkte. Jag ser visst friskare ut idag. Hyn Strålade och det rufsiga håret kändes mjukt och silkeslent, det var inte alls så som hon kände sig inuti. Hon kände en gnutta glädje och välbehag. Men kände snabbt en annan känsla som tog över. Ångesten, ångesten över alla år som hon har varit i denna dimma och vad hon har gått miste om i livet. Hon skakade Snabbt av sig alla känslor. Agnes skuttade iväg, ut genom hallen och höll nästan på att glömma skorna. De Rosa gympaskorna skar sig ordentligt med hennes gula gympabyxor och lila T-shirt.
-Vad gör det? En färgklick gör alla glada. Sa hon för sig själv. Ut i korridoren som bestod av fyra dörrar. På varsin sida av längan pryddes vita väggar med tre tavlor på varsin sida. Hon stannade till och stirrade på en av tavlorna. Färgerna var klara och smälte in i varandra. Men vad skulle det egentligen föreställa? Konst ? Hon ryckte på axlarna och skuttade vidare, förbi en träbänk och ut genom skjutdörrarna som öppnades automatiskt framför hennes fötter. Där stod Åsa och log. De två vackra körsbärsträden som brydde varsin sida av vägen blommade starkt rosa, det nästan sved i hennes ögon, och än en gång lade hon märke till det vackra färgerna som på tavlan i korridoren. Vilken underbar dag tänkte hon och sträckte upp armarna, precis som att hon ville omfamna dagen. De promenerade längs gatan som ledde ner till en stor gräsplan och ner till en liten strand som pryddes av sten. Agnes stoppade ner händerna i fickan och stannade en stund. Hon fastnade med blicken ut mot vattnet. Snart, Snart ska jag ut, ut i det som för henne just där och då är” det okända ”. En helt ny verklighet utan drogerna i kroppen som styrt henne från 15 års ålder. Var nu helt ren i kroppen och redo att möta världen på nytt. Ut i det okända!
Författare: ia K